onsdag 28 december 2011

jag förstår fortfarande inte.

en
julklapp
täcker
inte
upp
för
ett
liv
utan
sin
pappa.

förstår
du
inte
vilka
sår
du
lämnar
i
din
unges
själ
genom
att
välja
bort
honom

det
fruktansvärda
sätt
som
du
gjort?

fråga
dina
bröder,
de
vet,
de
lider
än
idag.

fan.

jävla
julklapp
till
att
ställa
till
med
skit
i
mitt
inre.

men jag förstår inte.
jag
förstår
inte.

inte nu.
aldrig någonsin kommer jag att förstå.

det måste ju vara något riktigt fel på dig?

usch.
hur kunde jag leva med dig?

tisdag 27 december 2011

det läker här men vissa saker kan jag inte vänja mig vid.

jag stirrar på paketet i min hand,
läser texten,
tårarna börjar genast rinna längs kinden,
helvete med,
kommer jag aldrig vänja mig?

jag tror inte det.

när jag ser hennes namn bredvid hans namn sådär,
som om det vore det naturligaste i världen,
som om de vore kärleksungens föräldrar,
som om det var så det skulle vara,
då gör det ont,
så jävla ofantligt ont att jag skulle kunna skrika rätt ut,
men det kändes inte direkt okej att göra på ICA,
så jag grät,
och grät,
och grät.

förbannade dig,
om du bara förstod en tredjedel av allt du ställt till med så skulle du inte kunna resa dig ur sängen imorgon,
det kan jag lova dig,
förbannade egoistiska fega du,
far åt helvete.

lördag 17 december 2011

december?

en vecka till julafton och regnet öser ner,
vad fan lixom.

Igår mötte jag en brevbärare på cykel iförd shorts,
i december,
god jul?

Kärleksungens första jul firas hos bästa mormor,
mysigt,
vi hoppas på en vit jul,
en sån´ som man hade när man var liten.

Lillstrumpan kryper,
han reser sig upp mot allt,
han har världens humör,
han är busig,
han är charmig,
han avskyr att sova- dag som natt,
han är inte så förtjust i mat utan ammar helst,
han gillar att bada,
han är nyfiken som få,
han vill just nu sova nära mig och pilla mig i håret när han ska somna,
han säger mamma,
han är kittlig och skrattar hjärtligt,
han tycker om att leka med slickepotten,
han gillar inte höga ljud,
han är den bästa livskamraten någonsin,
älsklingsungen.

Idag har vi myst hela dagen,
långpromenad vid havet,
bad i badkaret,
lek med leksakerna,
utforskat massa saker som man inte får,
en sådan där fin dag som jag kan leva länge på,
trots regnet.

Nu ska jag krypa ner bredvid lillstrumpan,
jag hoppas ni också har en fin lördag,
om en vecka smäller det ju,
tomtedagen...

med Kärlek

torsdag 15 december 2011

härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.














Älskling,
om jag kunde så skulle jag rädda dig från det värsta sveket.
jag hoppas du förstår det.
om jag bara kunde så skulle jag ändra på allt som skett mot dig.
jag hoppas du känner det.
men jag kan inte det.
jag kan bara älska dig ovillkorligt och lova att alltid finnas hos dig.
du kommer alltid att vara den viktigaste för mig.
jag hoppas du kommer känna det.
du är den bästa i hela världen.
jag älskar dig.

// mamma

tisdag 13 december 2011

ett år.




Jag klarade det första året,
jag överlevde,
jag tog mig igenom alla de saker jag inte trodde jag skulle klara när allt precis hänt,
ett helt år,
det första året,
det värsta året,
det är förbi nu,
märkligt.

Jag och kärleksungen for till bästa vännen i landet långt bort,
miljöombyte,
flykt,
kalla det vad ni vill,
på årsdagen rann tårarna,
av sorg,
av ilska,
av frustration,
av skam,
men också av lättnad,
en djup och innerlig lättnad,
för att vi klarat det,
kärleksungen och jag,
vi gjorde det,
tillsammans.

Jag har fasat för den dagen ett tag,
mitt mentala hade ställt in sig på att efter den dagen så skulle det vara över,
det skulle vara okej för mig att gå vidare då,
jag fick lov att släppa taget när ett år gått,
men rädslan att det inte skulle gå har varit stor.

Jag har nämligen krampaktigt hållit kvar i saker,
för jag tänkte att någon måste kämpa för kärleksungen,
jag ville att han skulle veta att det som skett inte var okej,
jag ville att han skulle känna att jag inte bara gett upp,
att han faktiskt var planerad och älskad,
av mig iallafall,
att det var på riktigt,
att han var på riktigt,
att vår familj var på riktigt från början,
från min sida sett,
för min fasa är att han en dag ska känna sig som ett misstag,
så jag har kämpat,
och kämpat,
och kämpat,
men utan resultat.

Så den åttonde december 2011 hade jag satt som gräns,
efter den dagen fick det vara nog,
då fick jag lov att ge upp den biten,
han vill helt enkelt inte vara en del av kärleksungens liv,
och det kan inte jag göra något åt,
hur mycket jag än vill så är det upp till honom,
så nu är det bara jag och min kärleksunge,
hand i hand,
på livets krokiga väg,
med de finaste vännerna,
och den bästa familjen som ständiga följeslagare,
och jag kan lova att få ungar är så älskade som min fantastiska kärleksunge,
trots allt.

Ett nytt år har börjat,
häftigt,
nu kör vi.

lördag 26 november 2011

orosmoln och framtiden

jag vandrar gata upp och gata ner,
vagnens tyngd höjer pulsen,
tårarna faller tungt mot marken,
skenet från julstjärnorna bländar min mörka sorg,
kärleksungens sovande andhämtning stillar oron när den landar i mitt hjärta,
frågorna springer maraton i huvudet,
och jag undrar,
återigen,
när ska allt lämna mig ifred?

Ilskan från mötet piskar i bröstet,
likt ett stormande hav,
det är fegt att spela på någon annans känslor,
speciellt någons mammakänslor,
fan.

Jag sitter där i rummet,
stirrar på kvinnan med blocket,
som stirrar tillbaka,
hennes blick är hård,
hon studerar mig,
smakar på varje ord jag säger,
försöker hitta saker som jag har gjort fel,
ställer ledande frågor,
iakttar mig,
som en hök.

Svetten rinner längs ryggraden trots att jag fryser,
jag försöker som så många gånger förr låtsas att det är en film,
en påhittad situation,
en fiktion,
men jag misslyckas,
som så många gånger förr,
fan.

Tårarna bränner men jag vägrar släppa de så hon kan se,
pappas ord ringer i öronen,
låt de inte sänka dig,
de har sina paragrafer att följa,
de vet inget om dig eller din historia,
ta inte åt dig,
du vet bäst i det här läget.

Vinden snärtar mig tillbaka till stunden just nu,
kärleksungen tittar på mig med sömndruckna ögon,
han är kvar i drömmarnas land,
men så plötsligt spricker hans ansikte upp i det där leendet som jag aldrig kan få nog av,
han börjar prata och gestikulera glad som en solstråle,
älskade vackra du.

Hennes sista ord borrar sig in i märgen och stannar där som en iskall höstvind:
tyvärr är det så i sådana här situationer,
den som är drabbad är den som har det tyngsta och viktigaste ansvaret för att det ska fungera,
och det vill ju du.
Gör man inte allt det där som jag tidigare sagt,
så kommer det bli väldigt fel för ditt barn framöver,
men eftersom DU är en så ansvarsfull förälder som älskar ditt barn och vill han allt väl i världen
så kommer det inte bli så.

Jag går därifrån med tunga steg,
jag har nämligen inte mer att ge,
jag har gjort allt jag har kunnat (och lite till) utifrån min situation,
jag älskar min kärleksunge mer än livet,
jag är själv med honom,
jag ger honom allt jag har att ge,
som mamma,
i nuläget får det vara bra med det,
vad de än säger.

Men fan vad tungt det är,
att leva med deras skeva bild i hjärteroten,
jag önskar såklart också att det vore så,
kanske i den bästa av världar,
men nu ser ju verkligheten ut på ett helt annat sätt,
borde de inte arbeta utifrån den då?

Jag har för länge sedan tröttnat på deras snack,
det är tomt och innehållslöst,
det känns hopplöst,
oron ökar för varje gång,
jag förstår inte,
hur kan det få vara så?

Den dagen han tar sitt fulla ansvar,
den dagen han visar att kärleksungen är hans prio ett,
den dagen han finns närvarande på kärleksungens premisser,
den dagen kan vi börja prata,
inte en sekund tidigare,
end of story.

Nu tänker jag bygga upp vårt liv,
min och kärleksungens,
det är mitt ansvar.

Vi börjar med en resa till en gammal vän,
sen firar vi jul med de bästa,
nyår firas hos lillebror,
det kommer bli bra för oss,
i know it.

fredag 11 november 2011

man måste våga hur ont det än gör.

jag landade i hans famn,
gång efter annan,
min goda vän,
i hans armar kunde min förtvivlan sippra ut,
hans ord värmde mitt iskalla inre,
gång efter annan.

Han lyssnade på mina desperata försök att blåsa liv i det som dött,
sekund efter sekund,
minut efter minut,
timme efter timme,
lojalare än få.

Han ringde mig varje dag,
satt där med luren i handen och lyssnade på min förtvivlan,
tröstade,
överöste mig med godhet mitt i all elände,
v a r j e dag.

Han var arg när jag inte kunde,
han var ledsen åt mig när jag satt tyst i soffan utan att hitta orden,
han höll min hand när den darrade av ångest,
han skrattade med mig när kärleksungen gjorde något bus,
han gick upp på natten när kärleksungen inte ville sova och sjöng för honom,
han älskade min kärleksunge ovillkorligt från dag ett,
han prioriterade min kärleksunge framför allt annat,
han ringde bara för att höra hur natten varit för kärleksungen,
han dansade honom till sömns,
han viskade lugnande ord i mitt öra när ilskan blev för mycket att bära,
han lovade mig att jag skulle överleva,
han stannade kvar trots all tragik,
han sa att kärleken skulle övervinna ilskan bara jag vågade,
och han hade rätt.


en god vän blev en kär vän mitt i den svartaste sorgen,
fantastiska märkliga liv.

Finaste vackraste Du,
tack för att du stannade kvar hos mig och kärleksungen även när jag inte hade något att ge,
trots att jag inte kan lova något då jag är så trasig,
för det älskar jag dig,
du är den finaste människan jag vet,
du är kärleksungens favorit alla kategorier,
vi vill dela vardagen med dig när vi har läkt klart.
för störst av allt är kärleken...

måndag 3 oktober 2011

som idag?

Jag är arg.
Så vansinnigt förbannat arg.

Det kokar bara jag ser hans namn.

Och ibland, som idag, undrar jag om det någonsin kommer att gå över?

tisdag 13 september 2011

tegelsten i huvudet.

...hans pappa är inte med längre, han lämnade de för en annan...

Jag hör min vän säga de orden som om det vore det mest naturliga i världen,
smack,
som en tegelsten i huvudet,
tystnad.

Jag har valt att säga som det är,
överallt,
alltid,
jag vill inte att folk ska hitta på egna versioner,
men nu,
ibland,
så vill jag låtsas,
jag vill vara vanlig,
jag vill att lilla A ska få vara vanlig,
då gör det ont,
ruggigt ont,
när det kastas fram sådär.

Nu får ni gå hem och visa era pappor...

som att få en tegelsten i huvudet,
igen,
smack.

Sorgen river i bröstet,
min vän säger högt att lilla A får visa sin morfar,
trycker min hand,
klappar lilla A på magen,
allt för att lindra,
hon förstår vad de där orden gör med mig,
finaste.

Märkliga liv,
du slutar aldrig att förundra mig.

Hand i hand med sorgen,
hand i hand med glädjen,
så är livet,
för alla.

Jag tar foton på mitt barn,
förtvivlat,
desperat,
lägger in i datorn,
skriver in hans adress,
trycker på sänd,
gråter,
och undrar hur fan det kunde bli så här?

Kryper ner bredvid mitt barn,
han kryper nära mig,
jag tar hans hand i min,
älskade skatt,
det blir bättre,
tegelstenarna kommer bli mindre,
de är redan mindre ibland,
faktiskt.

onsdag 7 september 2011

med en flaska vatten.

Så.
Nu är det gjort,
jag gick dit,
till den gamla lyan,
vår lya,
första gången i år,
jag har helt enkelt inte klarat av det innan,
men nu är det gjort.

Agaton sov i vagnen,
mina steg har aldrig förr känts så tunga,
jag höll hårt om vattenflaskan jag hade i handen,
försökte fokusera på vattnet som sköljde ner gråten,
ett steg i taget,
jag gick förbi,
på gången utanför,
tittade upp på balkongen,
såg glimtar från vårt gemensamma liv,
kände glädjen i hjärtat från när vi köpte den,
första natten där,
alla fina stunder,
planerna på vårt gemensamma barn,
som sedan blev till,
drömmarna,
det som jag trodde var våra drömmar,
så nära,
men ändå så långt borta.

Så kom dagen då allt tog slut upp,
varje sekund spelades upp,
sveket,
skammen,
chocken,
sorgen,
ilskan,
ångesten,
paniken,
allt var där,
allt kom upp,
i slow motion,
i mitt huvud.

Intensiv sorg.
Intensiv ilska.
Intensiv ångest.
intensiv smärta.

Jag kräktes i en papperskorg,
vände,
och gick min väg.

Så,
nu var det gjort,
då tar vi nästa steg.

Vilket är det?

måndag 29 augusti 2011

höst.

Om tre dagar är det september,
det betyder att vi har överlevt i tio månader på egen hand,
fem månader utanför magen,
jag och Liten,
det känns galet länge,
nästan som tio år,
fast ändå inte,
en klapp på axeln till oss för det..

Länge sedan jag satt här och skrev,
fast ändå inte.

Det har hänt mycket,
såklart,
fast i mitt inre är det just nu tomt,
man kan säga att det ekar,
som ett höstskrik en tidig sommarmorgon,
förvirrat och lite fel alltså.

Det är skönt att hösten är här,
då kan tårarna blanda sig med höststormarna,
ingen frågar om jag ser lite blek ut,
jag behöver inte förklara min tystnad,
för på hösten får man vara tyst,
låg,
gömd,
vilket jag är,
för jag har tydligen sorg,
sådan där sorg som kommer när allt praktiskt är löst efter en kris,
det finns namn på allt,
rader skrivna om hur jag kommer känna nästa vecka,
så är det,
och då är det okej,
säger de som vet.

Jaha,
vad bra,
då får det vara så,
säger jag som inte vet.

Kärleksungen mår förträffligt,
han är ett solsken,
den vackraste,
alltid.

Han skrattar,
busar,
hoppar i hoppgungan,
gungar i lekparken,
sitter själv (tippar ofta men ändå),
rullar från rygg till mage,
går i sin gåstol,
pussas,
härmar ljud och miner,
flirtar,
äter gröt och morotspuré,
och en massa annat,
fantastiska finaste Agaton.

Pappan,
ja han finns inte,
eller jo,
men inte här,
nu,
han är där borta,
med henne,
jag skickar bilder,
punkt.






onsdag 11 maj 2011

rutinfrågor?!

Finns det några oklarheter i vem som är pappan?

Rösterna förföljer mig.
Skrattar åt mig.
Hånar mig.

Så fruktansvärt förödmjukande.
Så fruktansvärt smärtsamt.
Så fruktansvärt.

I den meningen ligger så många undertoner,
så många ifrågasättanden,
fördömanden,
gentemot mig.

Som om jag har varit med massa olika killar,
som om Lilla A vore ett misstag,
som om Lilla A var oplanerad,
som om jag vore oansvarig.

Jag vill bara vråla ut hela historien,
skrika ut min frustration,
men svarar bara ett tyst nej,
det finns EN pappa.

Inget gör mig mer arg än det,
inget får mig att gråta mer än det,
inget gör mig mer förtvivlad.

och hans ord ringer samtidigt i öronen:
Du var ett projekt.
Jag kan inte gå runt som en zombie längre.
Jag måste göra det som är bra för mig nu.
Jag är lycklig.

Jag lägger på luren,
för andra gången bara idag som jag pratar med olika myndigheter,
de som ställer dessa rutinfrågorna,
lägger mig ner,
arg,
vansinnigt arg,
och undrar förtvivlat hur jag ska hitta styrka och vilja att förlåta?

måndag 2 maj 2011

det sista och svåraste













Du får mig att vilja mera.
Du får mig att tänka om.
Du får mig att våga.
Jag tittar in i dina fantastiskt blåa ögon och ser livet på ett annat sätt.
Det återstår en sak, älskade Agaton, det svåraste av allt.

Att förlåta.

Utan det går det inte att ta sig framåt.
Aldrig någonsin.
Kom ihåg det, älskling.
Och jag vill inte fastna.
Jag förtjänar mera.
Du förtjänar mera.
Så, håll min hand.
Lita på mig.
Det betyder inte att jag säger att det är okej.
Det betyder bara att det räcker nu.
Jag behöver energin till att leva i nuet och det som har hänt det har ju hänt.
Hur ont det än gör så är det så här det är nu.
Du har mig.
Jag har dig.
Låt oss fokusera på det.
Låt oss släppa taget och ta det allra svåraste steget.
Det sista.
Tillsammans.
Det är vi värda, min skatt.
Jag älskar dig
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen

torsdag 14 april 2011

Ett skrik och min värld förändrades för alltid!













Nu är han här,
min älskade Liten,
världens vackraste kille,
min stora kärlek,
Agaton!

Overkligt,
fantastiskt,
omvälvande,
euforiskt,
sprakande,
enastående.

Jag ligger och tittar på dig timme efter timme,
vill knappt sova för jag är rädd att missa något,
håller dina små fingrar,
pussar dina fötter,
smeker din panna,
älskade du,
att kärlek kan vara så stark,
det trodde jag inte,
faktiskt.

Din pappa kom,
det gjorde vansinnigt ont,
i oss båda,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder för alltid,
smärtan var så fysisk att det var läskigt,
din närvaro räddade mig,
på riktigt,
och det kommer den nog alltid göra,
det kände jag där och då.

han älskar dig,
fantastiskt mycket,
och han är din pappa,
alltid,
vad som än händer,
och hur ont det än gör i mig,
så är det så.

Du gör mig stark,
min skatt,
du kommer hjälpa oss alla igenom de tuffa stunder som väntar,
mitt älskade lilla mirakel,
välkommen till världen!

fredag 8 april 2011

8e december- 8e april

fem månader idag,
fem månader sedan illusionen föll,
fem månader sedan lögnerna började uppdagas,
fem månader sedan han gick sin väg,
fem månader?

vi lever,
vi andas,
ofattbart,
overkligt,
som sju jävligt svåra år,
tung dag,
i hjärtat,
men fin på samma gång då fin vän värmde hjärteroten,
tack.

på måndag är det Litens beräknade dag,
då ska vi återigen ses i det där huset,
jag vet inte riktigt vad jag känner om det,
jag vet inte så mycket alls just nu,
mer än att jag vill ha ut min bebis,
det får räcka.

Liten- du är den starkaste och modigaste jag vet.
Tack för att du stannade hos mig, trots allt!
Du slutar aldrig att förundra mig,
kom ut nu så jag får pussa på dig,
min lilla finaste skatt,
jag älskar dig!

söndag 3 april 2011














Jag blev gravid i slutet på juli,
lyckligaste någonsin,
i september började han träffa den nya tjejen,
ungefär samtidigt som vi köpte nytt kök,
hösten flöt på,
lyckorus över bebis,
början på december,
en kväll kommer han inte hem,
slänger ur sig massa konstiga saker via Skype om hur hemskt livet är,
han stänger av telefonen,
kommer dagen efter,
gråter för första gången någonsin för att han är trasig,
säger att han är självdestruktiv,
han behöver vara själv,
han behöver läka,
jag öser kärlek över honom,
säger att vi löser det,
jag lovar att han kommer bli hel,
kramar,
håller om,
efter någon timme får han ur sig att han träffat en annan,
chock,
jag lämnar mitt hem,
min kärlek,
mitt liv,
för allt var en illusion,
allt var bara lögn,
för att bo hos pappa,
gravid i vecka 23.

andningspaus.

Jag bad honom om två saker,
att inte ta hem henne till mitt hem och mina prylar,
att inte lägga ut bilder och annat på internet i respekt mot mig,
han lovar,
för de var ju inte ihop,
han var ju trasig,
självdestruktiv,
sargad,
behövde vara själv.

Julen passerar,
jag minns knappt hur,
jag var försatt i chock,
dagarna flöt ihop,
kroppen kämpade för överlevnad,
jag kämpade för att överleva för Litens skull,
min älskade bebis.

andningspaus.

Mellan jul och nyår får jag reda på att han fortsatt träffa henne,
hans liv fortsatte,
han kände sig nöjd och lycklig för första gången på länge,
chock igen.

Ytterligare någon vecka passerar och hon bor tydligen i mitt hem,
hon är den som packar ner mina saker i lådor,
sover i min säng,
sitter i min soffa,
lever mitt liv.

Bilder börjar hoppa ut på de på nätet,
folk ringer och berättar den ena historien efter den andra,
han skriver på nätet hur lycklig han är,
de planerar för flytt,
tio mil bort,
för han behöver vara lycklig nu.

Jag sover bredvid min pappa,
som krampaktigt håller min hand nätterna igenom för att mota bort min ångest,
som ständigt torkar mina tårar,
som ser till att jag äter,
som ser till att jag duschar,
som håller mig vid liv.

andningspaus.

Han frågade efter tre veckor om det kändes bättre nu,
han kallade mig och Liten för ett projekt,
han sa att han inte kunde gå runt som en zombie längre,
han sa att vi vuxit ifrån varandra,
han sa att vi inte hade något gemensamt.

Nu bor de tio mil bort,
han vill hjälpa till med Liten så gott han kan,
han är lycklig,
de är lyckliga,
och jag förstår fortfarande inte vad som skett,
jag vet bara att min bebis beräknas komma om en vecka,
så jag lever på det.

andningspaus.


Lördag,
stor fest,
helt plötsligt hör jag mig själv sitta och berätta ovanstående,
oberört,
orden bara kommer ur mig som om jag pratar om vädret,
jag tittar på kvinnan bredvid,
hon stirrar på mig som om hon sett ett spöke,
jag förstår inte först,
sedan trillar orden ner i mitt hjärta,
jag reser mig,
går därifrån,
chockad.

Som om det var första gången jag själv hörde historien,
historien,
det där var och är ju mitt liv,
min verklighet,
Litens verklighet.

Chock.

Jag går hem till pappa,
kryper ner i sängen,
spelar upp de senaste fyra månaderna i huvudet,
återspeglar allt,
varje sekund,
varje tår,
varje ord,
samlad.

somnar.

sover hela natten utan att vakna,
första gången sedan den där onsdagen i början på december,
öppnar ögonen,
klappar på Liten,
sätter mig i soffan,
familjen kommer upp,
vi äter frukost,
går ut med hundarna,
lever.

Sorg.

Djup och intensiv sorg.

Det är det som återstår av det livet,
mitt gamla liv.

Skulle jag vilja ha det tillbaka,
det gamla livet,
honom?

Nej.

Inte under några omständigheter.
Han valde bort sitt barn,
han valde bort mig,
på det vidrigaste sättet,
bara sådär.

Djup och intensiv sorg,
javisst,
historien är fruktansvärt vrickad,
jag kommer aldrig någonsin förstå hur han är funtad,
men jag kommer få vara med mitt barn,
större än så blir det inte i livet,
så nu tänker jag inte berätta den här historien igen,
nu ska här levas,
hand i hand med Liten,
och alla de där fantastiska människorna som faktiskt finns med oss,
det är att vara Lycklig,
på riktigt.

torsdag 31 mars 2011

ett oerhört sorgligt farväl fyllt av lättnad.

Den stora kärleken,
mannen i mitt liv,
han som jag har respekterat mer än någon annan,
han som jag älskat mer än livet i över fyra år,
han som jag ville dela resten av mitt liv med,
han som jag ville dela det största i livet med,
han vars barn jag har i magen,
han som alltid fick mig att skratta,
han som gjorde mig alldeles knäsvag så fort han visade sig,
han som lärde mig att älska djupt och innerligt,
han som visade mig att kärleken är störst av allt,
han satt där,
mitt emot mig,
i ett rum,
högt upp i det där trygga huset,
som en främling,
som ett skal av illusioner,
som en enda stor lögn.

Jag kände bara intensiv sorg,
djup och innerlig ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
avsmak,
rädsla.

Smärtan över att inte känna någon kärlek för Litens pappa förlamade mig,
jag ville bara gå därifrån och aldrig mer se åt honom,
han är inte den man jag trodde att han var,
han är ingen människa jag vill ha i mitt liv,
hans val och handlingar de senaste åtta månaderna visar på egenskaper som jag inte kan stå bakom,
han skrämmer mig,
stor svart sorg.

Jag vaknade dagen efter och kände lättnad,
jag kände mig befriad,
jag kände lycka,
jag trodde att jag skulle komma in i det där rummet och känna den där bubblande kärleken,
den där djupa och innerliga kärleken som jag känt i över fyra år,
jag var förberedd på att hantera smärtan den skulle frambringa nu när jag skulle se honom,
men så var det inte,
den var helt bortblåst,
söndertrasad,
förstörd.

Så nu sitter jag här i min soffa,
Liten dansar i magen,
hans kött och blod,
och tårarna rinner,
av den djupaste sorg,
för det jag känner för honom är inget jag vill känna för mitt barns far,
samtidigt som jag är tacksam,
för jag vet inte hur jag skulle överlevt om den där kärleken levt kvar,
märkliga märkliga liv.

Älskade Liten,
din mamma fick ett avslut,
ett smärtsamt och sorgligt sådant,
men ändå ett avslut,
så nu kan jag börja treva mig framåt,
i ett nytt liv,
samla ihop bitarna,
en i taget,
för att bli hel.

Sorgen och ilskan får vi leva med ett tag,
men den kommer göra oss stark,
och vår kärlek,
din och min,
den är evig,
odödlig,
osårbar,
så den kommer bära oss igenom allt vad livet ger oss,
och han kan inte längre göra oss illa,
aldrig någonsin igen.

tisdag 29 mars 2011

illusion och avsky hand i hand.

Vi satt där,
fem personer,
en kurator,
en psykolog,
Pappan,
jag och Liten.

Ilskan överrumplade mig,
orden svek,
jag kunde knappt titta på honom,
jag bara satt där,
andades.

Tårarna rann,
Liten var jätteorolig,
helt galen situation.

Ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
rädsla,
sorg.

Min enda tanke var att jag aldrig mer vill se honom,
jag vill inte ha honom i mitt liv,
jag vill verkligen inte det,
han är otäck,
han lever i en illusion,
overkligt.

Inga känslor jag vill känna om Litens pappa,
det känns hemskt sorgligt,
det gör mig fruktansvärt illa,
ångestfyllda tårar,
men nu är det så,
inte så konstigt med tanke på allt som hänt,
men ändå,
hemskt sorgligt.

Älskade Liten,
orden sviker mig igen,
jag är så ledsen,
så fruktansvärt ledsen,
men jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.

torsdag 24 mars 2011

hela min kropp har ställt in sig på flykt nu,
den har fått nog av alla tårar,
av all ångest,
av all sorg,
av all smärta,
och det är inte bra!

jag vill inte fly,
jag vill inte gömma mig,
jag vill möta,
jag vill bli färdig,
så nu kämpar jag emot,
av bara fan.

detta har resulterat i en sliten kropp,
nu nerbäddad med feber och förkylning,
sammandragningar,
sömnlöshet,
min lilla Liten,
måtte du få en bättre start härute...

tisdag närmar sig med stormsteg,
då ska vi ses,
på BUP,
har jag bestämt,
för att sluta fly,
för att avsluta,
på riktigt.

men jag vill inte,
överhuvudtaget,
hela kroppen skriker i protest,
men hjärnan vet,
jag kan inte komma undan,
det har han sett till,
så jävligt som möjligt,
jag måste klara det,
jag måste klara det,
jag måste klara det.

sen kan vi också gå vår väg, Liten.

söndag 20 mars 2011

Känslan av otrygghet gör mig snart tokig,
det känns som om jag går runt naken hela dagarna,
huden känns trasig,
som om den kan trilla av vilken minut som helst,
obehagligt.

Varje dag visar sig nya sår i det inre,
sådant som kommer med på köpet,
en del helt nya,
andra känner jag igen sedan tidigare,
jag jobbar hårt för att begränsa skadorna,
vilket tar på krafterna,
tur det är sista veckan på jobb nu,
orken börjar tryta,
Liten börjar bli stor,
vilket känns,
det gör ont överallt,
haha,
älsklingsunge.

Min Fina mamma har varit här i helgen,
hon kom med mina älskade katter,
äntligen fick jag hem de igen,
lycka,
mamma har som vanligt hjälpt mig med massor,
hon har fixat till min balkong,
så nu kan jag sitta där ute och mysa,
de sista sakerna bars upp på vinden,
hon har hjälpt mig att tvätta,
och handla,
och bara vara.

Fina fina mamma,
som hon kämpar,
det här är oerhört tufft för henne också,
men hon ger sig inte,
aldrig någonsin,
tack och lov.

Nu har hon åkt hem,
nästa gång vi ses är när Liten ska komma ut,
häftigt,
overkligt,
fantastiskt.

Märkliga liv.

lördag 19 mars 2011

jag har kämpat emot,
försökt hålla i,
förtvivlat,
desperat,
destruktivt.

för Litens skull.

men det är fel,
för mig,
för Liten.

så nu säger jag stopp.
det räcker nu.

så nu vänder jag mig om,
släpper taget,
och går min väg.

för det är okej.
det är MIN rätt i all den här skiten.

farväl.

Liten- jag älskar dig

fredag 18 mars 2011

Något hände i mitt inre inatt,
något läskigt,
jag blev fruktansvärt arg,
sen tror jag att han dog,
för mig.

och ilskan har nog kommit för att stanna ett tag.

torsdag 17 mars 2011

fel.

oj jaha,
barnet var inte planerat?
eh jo, väldigt...

ni hade inte kännt varandra så länge?
4,5 år...

Inte bott ihop så länge?
2 år...

jaha, då är han väldigt ung?
nja eh han är 29...

Vilken jävla skitstövel,
skönt att du slipper honom,
du är värd någon mycket bättre,
jag har aldrig hört en sådan vrickad historia,
det måste ju vara något fel på honom?

Hon skruvar på sig och letar efter några andra bra ord,
men det finns inga,
det blir en klapp på axeln och ett- det kommer du fixa kanon för du verkar så stark!

Jag skrattar lite generat,
säger något ohörbart,
innan jag smiter iväg,
stänger in mig på toaletten,
sjunker ner på golvet,
och låter tårarna komma.

Jag undrar hur många av denna sortens konversationer jag har haft dessa tre månader,
det går nog inte att räkna,
men känslan efteråt är alltid densamma,
ren och skär skam,
vilket gör mig tokig,
det är inte jag som ska sitta på toaletten och gråta av skam,
det är så jävla fel,
så fruktansvärt jävla fel.

måndag 14 mars 2011

Jag hoppar till varje gång telefonen ringer,
jag stirrar på skärmen,
vill inte veta,
vill inte höra,
denna förbannade skitsjukdom.

Deras förtvivlade röster värker av smärta,
vi letar efter vettiga ord,
men det finns inga,
jag kan bara sitta här,
lyssna på deras maktlöshet,
låta de gråta ut sin sorg,
älskade ni.

Två av mina närmaste vänner sitter bredvid sina älskade pappor,
de kämpar förtvivlat mot cancermonstret,
likaså kämpar min fina kollega för sitt liv,
hon hade lite envis hosta innan jul,
nu är hela hon full av monstret,
så jävla vidrigt,
så fruktansvärt onödigt,
så obegripligt,
så orättvist.

Finaste ni,
jag kan inte ge er det ni allra mest vill,
men jag finns här,
jag håller er alla tre i handen,
ni bor närmast hjärtat,
alltid.

söndag 13 mars 2011

mardröm, önskedröm, dröm?

han sitter i mitt kök,
håller i mitt barn,
vårt barn,
reser sig och går sin väg,
med mitt barn,
vårt barn.

jag skriker,
bönar och ber,
men han rör inte en min,
han bara går.

jag hör Litens förtvivlade gråt i trapphuset,
jag hör mitt egna förtvivlade vrål,
men kan inget göra,
jag känner mig bunden,
fastlåst.


Jag vaknar av mitt egna gråt,
handen ligger krampaktigt på magen,
Liten vänder sig oroligt därinne,
jag badar i svett,
jag stirrar på klockan,
illamåendet kommer plötsligt,
jag rusar till toaletten,
stoppar ner huvudet i toalettstolen,
tömmer magens innehåll,
tårarna dunsar i vattenytan,
jag sätter mig upp,
det iskalla golvet ger mig kalla kårar,
jag spolar huvudet i kallt vatten,
borstar tänderna,
undviker spegeln.

Jag kryper ner i sängen,
låter tårarna dansa fritt,
återigen,
stirrar i taket,
frågar ut i luften:
hur kunde det bli såhär,
hur kunde den stora kärleken sluta i sådan vidrighet,
hur kunde vår gemensamma önskedröm bli till en rad mardrömmar,
jag förstår inte?

Inga svar,
bara tom tystnad,
eko i huvudet.

jag vänder på mig,
lägger Litens spelande räv på magen,
får några varma buffar inifrån,
sluter ögonen,
klappar försiktigt på min skatt,
och somnar om.

tid Linda,
ge det tid.

fredag 11 mars 2011

hudlös hoppfullhet.

Jag stirrar på spegelbilden,
trötta ögon möter min blick,
ibland är sorgen så enormt påtaglig,
som om jag vore helt hudlös,
idag är en sådan dag,
elfte mars,
på dagen exakt en månad tills Liten är beräknad,
mobilen plingar till,
Litens morfar skickar ännu ett namnförslag,
tårarna börjar dansa nerför kinderna,
det där meddelandet borde ha kommit från Litens pappa,
han borde vara här nu,
idag svider hans frånvaro hårt i hjärtat,
jag stänger badrumsskåpet,
sköljer ansiktet i kallt vatten,
klär på mig,
viskar fina ord till Liten,
och går mot tåget.

Liten är orolig i magen,
gillar inte mina grubbliga dagar,
buffar massor för att få mig på andra tankar,
men idag hjälper inte det,
sorgen är för intensiv,
ilskan för stark,
så jag klappar magen,
viskar att mamma är okej,
och låter tårarna rinna.

Damen på sätet mitt emot tittar frågande på mig,
jag försöker le,
viskar att det är okej,
hon klappar mig på axeln,
och går sin väg,
så mycket okänd (och känd såklart) kärlek har mött mig dessa månader,
hoppfullt,
den bilden vill jag ge min Liten,
så helt plötsligt sitter jag och ler genom tårarna,
hopp min älskling,
det finns alltid hopp,
och oändlig kärlek.

söndag 6 mars 2011














hej min lilla skatt,
nu är du nästan trettiofem veckor gammal,
häftigt,
jag älskar min lilla mage,
din lilla bubbla,
men nu längtar jag väldigt efter dig,
så nu hoppas jag att tiden går lite fortare,
så vi snart kan kramas på riktigt.

Alla väntar med spänning på att få veta vem du är,
mer än Liten då alltså,
det känns konstigt att du inte alltid ska vara Liten,
du är ju Liten,
världens bästa Liten,
så jag tror vi behåller det som ett mellannamn,
funkar det för dig?

Igår var det stort kalas för farfar Stig,
världens bästa farfar,
tänk att han fyllt 90 år nu,
det är mäktigt.

Kalaset klarade din mamma fint,
vi hamnar ju ofta i centrum nu,
du och jag,
alla vet vår situation,
morfar har fått berätta för att jag inte alltid orkar,
så det blir alltid lite jobbigt i början,
men när de märker att jag ändå är ganska lugn så släpper det,
vi får många komplimanger om hur fina vi är,
du har gjort min mage väldigt spetsig så den syns väldigt tydligt,
fantastiskt häftigt,
min stiliga lilla Liten,
som enligt barnmorskan inte är så liten,
haha,
kanske får döpa dig till Stor istället?

Idag fotade morfars kusin Bo oss,
läskigt,
men oj vilka fina bilder det blev,
så nu kan vi nog få en sådan fin tavla som jag vill ha i vårt sovrum,
bra va?

Tack för att du buffade på mig när jag blev generad,
Annica och Bo skrattade gott när de såg hur du dansade därinne,
sötunge,
tänk att du känner mig så väl redan,
så makalöst fint,
och dina klappar när tårarna rinner är ovärdeliga,
du är mitt alldeles egna solsken,
alltid.

Barnmorskan torkade mina tårar och minskade min oro i fredags,
hon sa att du inte tar skada av min sorg,
du verkar inte heller påverkad av stressen eller ångesten,
vilket känns väldigt skönt,
ditt hjärta bankar på helt opåverkat,
du växer (så det knakar!!),
blodtrycket är fint,
fantastiskt bra,
mitt vackerhjärta.

Jag känner när du märker av min oro,
jag vet vilka situationer som du reagerar på,
så jag försöker tänka på det,
därför gick jag inte upp till den gamla lägenheten,
det gillar du inte alls nämligen,
min kropp reagerar ju fortfarande väldigt fysiskt när det kommer till din far,
det kommer inte alltid vara så,
men det kommer nog vara så ett ganska bra tag,
så det är bra att du snart kommer ut,
då kanske du inte behöver känna av den reaktionen iallafall,
vi får öva oss helt enkelt,
på det nya livet,
vårt liv,
och ge det tid.

Nu får vi umgås lite till med farfar Stig innan han åker hem,
innan vi går hem till oss,
okej?

Jag älskar dig
// Mamma

lördag 5 mars 2011

tiden.

jag lastar in hundarna i bilen,
kör upp till backarna,
kliver ut,
låter tårarna dansa med vinden,
andas,
letar febrilt efter lugnet,
det brukar komma här,
men inte idag,
så jag går,
och går,
och går,
och går.

Tänker att jag kanske bara ska fortsätta att gå,
vandra längs fält och åkrar,
utmed bäckar och snår,
kanske kan jag gå ifrån sorgen,
kanske kan jag jaga bort rädslan som dunkar i bröstet,
kanske kan jag lämna smärtan i en vattenpöl,
men insikten kommer lika snabbt som tankarna dånar i huvudet,
jag vet att det inte fungerar så,
jag vet att det bara är att stå ut,
en timme i taget,
ibland en sekund,
överleva,
andas,
gråta.

Jag tar upp telefonen,
låter en god väns trygga stämma rädda mig för en sekund,
hans skratt lyfter ångesten för en liten stund,
tårarna rinner obehindrat,
han letar efter kloka ord,
han letar efter något som kan hjälpa,
han kämpar hårt mot sin maktlöshet i det hela,
men han finns,
det är det enda som räknas nu,
han börjar prata om den där vännen,
min nya bästa vän,
tiden,
han vet att det gör mig ont att höra,
men det är det enda han kan ge mig,
vetskapen om att det kommer lätta med tiden,
så han säger det flera gånger,
skickar över massa kramar,
sen lägger vi på.

Jag stirrar på landskapet runt mig,
allt känns plötsligt så främmande,
märkligt,
vet att jag behöver samla ihop mig igen,
sätta mig i bilen,
köra hem,
för idag är det kalas,
farfar fyllde 90 år igår,
det ska firas,
alla från Stockholm kommer ner,
så jag ropar på hundarna,
torkar tårarna,
konserverar hjärtat,
och kör hemåt.

Tid bästa Linda,
ge det tid.

Min älskade skatt,
bästa Liten,
tro på mig,
nu mer än någonsin.

fredag 4 mars 2011

spädbarnsverksamheten.

Jag landar i den där numera välbekanta soffan,
högst upp i huset som andas trygghet,
tårarna rinner redan innan jag kommer in i rummet,
hon tittar på mig,
säger att jag är så fin i min mage,
att den verkligen blir större för varje vecka,
jag ler genom tårarna,
klappar på Liten som verkar nöjd med komplimangen,
älsklingsbebis.

Hon frågar det hon redan vet,
för hon vet,
hon ser på mig direkt,
för henne är jag som en öppen bok,
arga Linda som var här sist är numera en Linda tyngd av sorg,
jag vet att min trötthet syns lång väg,
jag vet det för orken att gömma den finns inte längre,
så jag sitter där,
med handen på Liten som buffar lite på mig,
och försöker hitta några ord,
först kommer det inga,
bara tårar,
men sedan bubblar det ur mig.

Jag orkar inte mera,
jag är så fruktansvärt utmattad,
mina depåer av styrka börjar sina på riktigt,
jag äter och dricker,
så Liten får tillräckligt med näring,
jag gick till vattengympan för jag vet att det fyller på lite ny energi,
men mer orkar jag inte,
jag ligger i soffan och gråter hejdlöst,
förstår du,
jag är som en urvriden disktrasa,
jag orkar inte,
jag är helt slut,
fan.

Panik.

Det går ju inte,
jag måste jobba,
jag har ett barn att försörja,
ensam,
jag ska föda barn om en månad,
jag måste vara stark då,
jag måste vara klar då,
jag måste det,
för Litens skull.

fan.

Hur kan det vara så här,
jag sitter här hysterisk över livet som gick förlorat,
med panik över hur jag ensam ska reda ut det som komma skall,
med en sorg som är så intensiv att det ibland känns som om jag ska dö,
med ett krossat hjärta,
med massa krossade drömmar,
med enorm förtvivlan,
med en trötthet som förlamar mig,
medan han lever ett nytt lyckligt liv som han gärna delar med sig av på nätet med ord och bilder,
där han skriver hur lycklig han är,
hur rätt allt är för honom,
hur bra han mår,
de till och med sover i min gamla säng,
som om jag aldrig har funnits,
hur är det möjligt?

fan.

Jag är rädd,
rädd för Liten,
rädd för hur jag ska reagera när jag får Liten i famnen,
tänk om jag bara ser Litens pappa och känner avsky?

Jag är rädd att jag ska känna förtvivlan,
ilska,
ångest,
bitterhet.

Jag är rädd,
så fruktansvärt jävla rädd,
för min Liten,
världens vackraste unge,
min älskade skatt,
och för det avskyr jag honom,
pappan.

Allt jag vill är att det ska vara bra,
att Liten ska få komma ut till en lycklig mamma,
som ser Liten och inte pappan,
som kan se bortom den enorma smärta pappan har skapat i mitt inre,
allt jag vill är att Liten ska få det bästa livet någonsin,
med en hel mamma,
som är lycklig.

Jag kan inte längre komma på en enda fin sak med honom,
jag kan inte förstå att jag ens tyckte om honom,
jag känner bara avsmak när jag tänker på honom,
jag till och med kräks fortfarande när jag tänker på allt han har gjort,
jag får panik när jag tänker att han faktiskt är Litens pappa,
jag förstår inte hur jag ska komma förbi det,
jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på honom så mycket att jag ska kunna ge honom det finaste jag har,
jag förstår inte och det gör mig så ohyggligt jävla illa,
jag vill inte att det på något sätt ska färga Litens syn på sin pappa,
jag vill inte känna så här,
jag vill vara större än det,
jag vill kunna tycka om honom för att han är Litens pappa,
jag vill kunna känna att vi kanske någon gång ska kunna få en fungerande vänskapsrelation,
en relation som är sund för Litens skull,
men tänk om det inte går,
tänk om såren är för djupa,
sveket för stort,
ilskan för stark?

jag vet ju inte om han ens kommer vara en del av Litens liv,
jag förstår ju inte hur han har tänkt sig det hela då hela hans liv bara kretsar kring honom och hans nya relation,
jag är rädd,
vettskrämd.

Hon tittar på mig,
tittar på Liten,
och svarar.

Jag förstår att du känner så,
jag förstår att du är rädd,
rädd är alla blivande föräldrar,
att du är det är verkligen inte konstigt,
det är bra att du låter dig själv känna så,
och att du är så utmattad som du är förstår jag också,
så som du har kämpat dessa månader,
och att du trots total utmattning gick till vattengympan för att det gör dig gott säger hur stark du är Linda,
att du fortfarande kämpar även om det känns som om orken är helt slut,
det är imponerande.

Jag är helt säker på att du alltid kommer göra ditt bästa för Liten,
jag vet att du under hela den här kaotiska tiden har haft Litens välmående som ditt primära mål,
hur förtvivlad,
ledsen,
arg,
och uppgiven du än har varit så har du suttit med din hand på Liten,
du har hela tiden tagit beslut utifrån Liten,
du har grundat alla tankar och känslor i Liten,
du har förklarat för mig vad som är viktigt för dig att Liten får med sig,
och det är bara sunda och fina saker,
du har inte drivits av hämnd eller avsky,
du har inte försökt straffa Litens pappa bara för egen vinnings skull,
den styrkan försvinner inte,
den kärleken är väl grundad i ditt inre,
den kommer du ha med dig när du träffar Liten,
det är jag inte ett dugg oroad över.

Tid Linda,
det kommer ta tid,
jag önskar att jag kunde säga ett datum,
en exakt tidpunkt för när det kommer kännas bra,
men så fungerar det ju inte,
så nu vilar du,
gråter,
promenerar i friska luften,
så ses vi på måndagmorgon och gör upp en plan,
okej?


Jag nickar,
klär på mig,
tackar,
önskar henne en god helg,
och går min väg.

torsdag 3 mars 2011

så jag sitter kvar.

Hennes ögon möter mina i dörren på väg ut,
hennes blick är glasartad,
nästintill panikslagen,
jag hittar inga ord,
låter tårarna tala,
nickar som avsked,
stänger dörren,
lyssnar på stegen som lämnar trapphuset,
inväntar tystnaden,
sätter mig i soffan,
lägger handen på Liten,
och andas.

Jag stirrar på sakerna i rummet,
känner illamåendet bubbla i kroppen,
sveket bränner i hjärtat,
ilskan börjar pyra,
jag tänker att jag måste resa mig,
jag försöker få kroppen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Mobilen börjar ringa,
jag stirrar på skärmen,
tänker att jag borde svara,
försöker få handen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Jag vet inte hur många timmar som tickar förbi,
jag tittar på klockan ibland men vet inte vad den visar,
det känns oviktigt,
det enda viktiga är att tiden går,
min nya bästa vän,
tiden,
vännen som ska ta mig ur det här,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Hans ord ringer hela tiden i huvudet,
skjuter som projektiler,
studsar mot allt mjukt,
de försöker göra nya små sår,
hela mitt inre ställer upp sig som försvar,
som en liten armé,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Det räcker nu,
det finns inget kvar att ta sönder,
det finns inga fler ställen att ta sig in på,
jag gav honom allt jag hade att ge,
så nu är det tomt,
tyst,
det måste fyllas igen,
med liv,
med ork,
med glädje,
med tro,
med vilja,
för Litens skull,
för min skull,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Litens sparkar är som små kärlekspilar,
de ger mig ny ork,
de ger mig hopp,
de visar på oförstörd kärlek,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

tisdag 1 mars 2011

nytt.

jag sitter i min och Litens nya soffa,
i vårt nya hem,
i vårt nya liv,
totalt utmattad.

Duktiga Linda har gett med sig,
orken räcker inte till längre,
att landa i verkligheten gjorde vansinnigt ont,
på något konstigt sätt ondare än allt som varit hittills,
så nu pausar jag,
från jobbet,
låter tårarna rinna,
låter det göra så där fruktansvärt ont,
promenerar längs havet,
andas,
klappar på min älskade Liten,
tills orken kommer tillbaka.

med kärlek
Linda

fredag 25 februari 2011

Flytta hemifrån?

Fredag idag,
jag är ledig,
nya lägenheten ska städas ur efter renoveringen,
imorgon kommer mamma,
på söndag går det stora flyttlasset,
och jag är livrädd,
vettskrämd,
paralyserad i huvudet.

Enligt rykten flyttar Litens pappa och hans nya sambo tio mil bort på tisdag,
ångesten bankar mig hårt,
jag kommer verkligen vara ensamstående mamma,
Liten kommer vara mitt ansvar,
bara mitt,
jösses kors.

Jag vet att det kommer gå bra,
jag och Liten har det fint redan,
men jag är ändå rädd,
vansinnigt rädd faktiskt,
och det får vara så nu,
jag behöver inte vara så jävla duktig,
det har jag bestämt mig för,
så,
ett steg i taget,
vi börjar med att flytta hemifrån igen,
det känns konstigt att göra som snart tjugonioåring,
men det mesta är konstigt just nu...

Nä du Liten,
inget blir bättre av de här envisa tårarna just nu,
vi torkar de och fixar till vårt hem,
Hepp!

tisdag 22 februari 2011

jag är ledsen, min älskling.

Min bästa Liten,
jag har varit arg ett tag nu,
förbannad,
ilsk,
på din pappa,
det är jag nu också,
och kommer nog vara ganska länge,
jag är ledsen för att du ska behöva höra det,
jag är ledsen för att jag har sagt och skrivit hårda ord,
det gör mig vansinnigt ont att så fort din pappa kommer på tal så är det hårda ord,
inte bara från mig,
utan från alla andra,
men han är ingen ond människa,
inte alls,
det tycker ingen,
hur arga vi än må vara,
men arga måste vi få vara,
för han har gjort oss illa,
vansinnigt illa.

Jag vet att du älskar honom,
och det är okej,
det är din rättighet,
tvivla aldrig på det,
han är din pappa,
nu och alltid,
ingen vill få dig att känna något annat,
ingen vill hindra dig från honom,
aldrig någonsin,
och speciellt inte jag,
allt jag vill är att ni ska få ha en relation,
att du ska få ha din pappa,
för min kärlek till dig grundar sig i min kärlek till honom,
utan honom hade inte du varit du,
han har gett mig det vackraste någonsin,
DU!

Men jag vet inte hur mycket han kommer finnas hos dig,
jag vet inte om han vill finnas här alls längre,
jag vet inte det och det gör fruktansvärt ont i mig,
därför är jag ledsen ibland,
sådär otröstligt ledsen,
min fina älskling,
jag kan tyvärr inte göra något åt hans val,
och det förgör mitt mammahjärta.

Han har gjort val i sitt liv som jag har svårt att förstå,
val som påverkat dig och mig på ett hårt och elakt sätt,
val som fått hårda konsekvenser för oss,
val som på sitt sätt är förödande för oss,
val som bara är grundade i ren egoism,
därför är jag arg på honom,
därför är alla som älskar oss arga på honom,
bara därför,
det har ingenting med dig att göra,
du bär ingen skuld i det här,
kommer aldrig göra,
någonsin.

Jag älskar dig,
alltid,
och så länge jag lever ska jag göra vad jag kan för att ge dig en fin bild av livet,
för det är fint,
även under de mörkaste av stunder så är det fint,
och du gör mitt liv så mycket rikare bara genom att vara du,
kom ihåg det när livet svajar,
för ensam är du aldrig,
bästa Liten.

Din pappa älskar dig också,
det kommer han alltid att göra,
vart han än är,
hur mycket eller lite han än finns med dig,
det vet jag,
även om hans handlingar visar på något annat,
så kom ihåg det,
det har inget med dig att göra,
det handlar bara om honom,
alltid.

Jag är ledsen att det blev så här,
förtvivlat ledsen,
men älskling,
det kommer bli bra ändå,
det vet jag,
vi är redan på god väg,
du och jag,
de bästa av två,
alltid.

Det var skönt att få se dig igår,
se ditt hjärta banka,
se att du var hel,
vi skrattade gott åt din busighet,
att du vände rumpan till och höll handen framför ansiktet,
det värmde mitt mammahjärta,
att du är du,
så egen,
alltid.

vi ses snart,
med kärlek,
mamma.

torsdag 17 februari 2011

iskallt piskrapp.

Jag hörde paniken i hennes röst,
jag hörde ångesten banka henne när hon skulle berätta,
jag kände hennes ilska,
så jag satte mig i fåtöljen,
la handen på magen,
och lät henne berätta,
orden stakade ur henne,
hade jag orkat hade jag försökt säga henne att det är okej,
det är inte hon som gör mig illa,
men jag förblev tyst,
lät bara tårarna trilla,
varje ord var som ett piskrapp..

Älskade Linda,
hon bor i er gamla lya nu,
bland dina saker,
så gå inte dit,
de träffades redan i augusti/september,
nu ska de bli sambos tio mil bort,
hon har lagt ut massa bilder på de på nätet,
älskade Linda,
jag är så ledsen,
så vansinnigt ledsen,
jag har inga bra ord,
de har passerat alla gränser,
de förtjänar varandra,
de är så vidrigt egoistiska,
du ska bara vara glad att han inte längre är en del av ditt liv,
hör du det,
älskade bästa Linda,
du är den starkaste jag vet.


en vecka sedan det samtalet,
älskade Liten,
jag är mållös,
stum,
tom,
men jag älskar dig,
låt oss fokusera på det.

tisdag 15 februari 2011

jag stod där.

hundarna sprang med frihet i pälsen,
mina fötter vandrade som om de visste vart vi skulle,
Liten klappade på mig,
tårarna dansade neråt likt ett befriande ösregn,
jag stod där,
på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag lät havet storma runt mina fötter,
jag lät vinden dansa fritt i mitt hår,
jag lät tankarna flöda som ett porlande vattenfall,
jag lät frågorna ställas,
jag lät svaren utebli,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag viskade löften till Liten,
jag lät ilskan följa med vågorna ut,
jag lät tröttheten rinna av mig,
jag tillät mig att känna hopplöshet,
jag tillät mig att känna hopp,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

måndag 14 februari 2011

monday.

NU har jag fått allt sagt,
fått allt ut ur systemet,
så nu börjar jag om,
på egen hand,
med min Bästa Liten,
det är äkta kärlek det.

(och jo, jag sörjer fortfarande men nu sörjer jag sådant som är på riktigt och sådant som är värt att sörja. Det inbegriper inte pappan till Liten som trots allt fortfarande lyckas att förvåna mig åt det negativa hållet.)

Idag har mamman inhandlat en ny soffa,
den snyggaste i världen dessutom,
samt några lampor och gardiner,
lägenheten kommer att bli fantastisk,
jag vill flytta in NU,
jag är inte så bra på det där med tålamod,
haha.

Jag har dessutom kollat upp en del inför framtiden,
mamman kommer nog bli student igen,
Liten och jag ska bara lösa vår ekonomiska situation först,
ja och så ska mamman våga söka också,
hon är ju lite feg när det gäller studier,
men det ser hoppfullt ut,
så det så.

Nu ska här sovas,
klockan ringer sådär löjligt tidigt imorgon,
dröm vackra drömmar.

vid tangenterna
med kärlek
Linda

söndag 6 februari 2011

till Liten i vecka 31 (30+5)






















































Min bästa Liten,
tänk att just jag ska bli mamma till världens finaste människa,
för det är du,
tvivla aldrig på det.

Livet är tufft ibland,
men du är aldrig ensam,
och så länge du inte försöker ta några genvägar så löser sig allt till slut,
även om det ibland känns hopplöst,
jag håller alltid din hand även när vi inte är överens.

Du är modig,
det vet jag,
och det är en bra egenskap att ha,
du är kärleksfull och omtänksam,
håll kvar i det även när det stormar,
för då blir livet så mycket bättre,
våga älska,
innerligt och djupt,
det är det värt,
det var ju så jag fick dig!

Våga kämpa för sådant du tror på,
även om du möter motstånd,
för du kan,
och du vet vad som är bäst för dig,
jag tror på dig oavsett
även om jag kanske inte alltid håller med dig!

Våga säga ifrån om någon trampar på dig,
även om den någon är någon som står dig nära,
för det är aldrig okej,
dina känslor är dina känslor,
de kan ingen annan ta ifrån dig,
så håll fast vid de.

Våga ta ansvar,
släpp in människor i livet,
lite på de och på dig själv,
spring inte din väg när något eller någon skrämmer dig,
stanna kvar,
lyssna på ditt hjärta,
lita alltid på din magkänsla,
och njut allt du kan.

Gräset är aldrig grönare på andra sidan,
ibland är livet ganska tråkigt,
våga uppskatta även de dagarna,
våga vara ensam,
res ut i världen,
gå barfota ibland så du verkligen känner din omgivning,
njut min älskling,
njut.

Jag kommer göra dig tokig ibland,
och du mig,
jag kommer tjata om saker som du tycker är totalt onödiga,
jag kommer skälla på dig när du gör saker som skrämmer mig,
för det kommer du att göra,
och det är okej,
jag kommer tycka att du gör en del konstiga val,
men det betyder inte att de är fel,
jag kommer bli arg och ledsen ibland,
det kommer du också bli,
men det är inget farligt och det går alltid över,
våga visa det,
våga stå för det,
oavsett.

Våga vara liten och lipig,
våga vara stor och stark,
våga vara nyfiken och busig,
våga vara blyg och tillbakadragen,
våga vara arg och ilsk,
våga vara glad och lycklig,
våga göra fel,
våga göra rätt,
våga säga förlåt och stå för det du gjort,
våga vara rädd och skrämd,
våga vara orädd.
våga vara bäst,
våga vara sämst,
våga ifrågasätta och undra,
våga förstå och lyssna,
våga påbörja och avsluta,
våga vara allt det där som finns i dig,
våga leva fullt ut,
min älskade bästa Liten,
och glöm aldrig att jag älskar dig,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså!

av kärlek
din mamma

lördag 5 februari 2011

Livet mellan ansvar och slagbord?

Nästa steg i livet som ensamstående blivande mamma väntar efter helgen,
föräldrarutbildningen,
ensam,
jösses kors alltså,
kan det bli mer verkligt än så just nu?

Nope,
och verklighetsbubblan fortsätter att komma mot mig.

På tisdag får vi nya lägenheten,
på torsdag börjar vattengympan för gravida,
jag ska även till barnmorskan och Kängurun,
veckan därefter är det BB-visning,
och veckan därefter är det ultraljud,
ja och sådär rullar det på nu framöver,
jobbet inte heller att förglömma,
inte helt lätt att jobba heltid i dessa dagar,
men nu är det "bara" åtta veckor kvar tills Liten är beräknad,
overkligt,
fantastiskt,
och jag önskar att det är april imorgon när jag vaknar.

Veckan som varit har mest bara innehållit tårar,
massa grubblerier,
tusen miljoner frågeställningar,
och detta jävla dåliga samvete,
gud vet varför JAG har det,
men jag tar gärna på mig ansvaret,
jag vill ju så förtvivlat att det ska bli bäst för Liten,
men så idag slog det mig en sak när jag vandrade längs med stranden,
han är faktiskt också vuxen,
han har ju till och med valt den här situationen,
han har också ett ansvar,
allt kan ju faktiskt inte ligga på mig att lösa,
hur skulle det kunna göra det,
jag har ju inte fått en chans att påverka detta,
så nu får det räcka med ångest över det,
han vet vart vi finns,
han vet hur läget är,
så nu är det fan upp till honom att visa framfötterna.

Jag och Liten ska nu "bara" fokusera på vårt nya liv,
och jävlar så bra det ska bli en dag,
mamman ska bara sluta gråta,
samt bestämma vilken färg vi ska ha i sovrummet,
hon behöver även köpa en ny soffa och ett gammalt slagbord,
ett skötbord till Liten återstår också att införskaffa,
sedan kan livet börja på nytt igen,
och inte vilket liv som helst,
utan det som mamma till den vackraste människan på jorden,
slå det om ni kan!

torsdag 3 februari 2011

Jag vill också.

Mina nära och kära är arga,
vansinnigt förbannade på honom,
de skäller,
de vrålar,
de svär,
de gråter av ilska,
det verkar så befriande,
så förlösande,
så skönt.

Jag vill också bli så arg.
jag vill också känna att jag aldrig mer vill se honom.
jag vill också vara så där vansinnigt förbannad att tårarna tar slut.

men

allra helst vill jag bara vakna upp i mitt gamla hem
med hans hand på min mage och två spinnande katter som busar vid mina fötter,
så som det skulle ha varit,
så som det var.

onsdag 2 februari 2011

sorgeperiod.

Jag har tydligen kommit in i en rejäl sorgeperiod,
det brukar man göra när allt det praktiska är löst,
så nu gråter jag sådär otröstligt igen,
det oroar såklart Liten,
vilket oroar mig,
så nu är det inte så mycket med oss,
vi lever,
det får räcka.


men de säger att det inte alltid kommer att vara såhär,
allt jag kan göra är att hoppas att de har rätt.

älskade älskade Liten,
försök att inte oroa dig,
mamma är starkare än vad det just nu verkar,
jag älskar dig,
mest av allt.

tisdag 1 februari 2011

skickat.

Besluten är fattade,
mejlet är skickat,
nu finns det inga fler ord kvar,
bara bottenlösa tårar,
ett trasigt hjärta,
men en helt fantastisk Liten.

måndag 31 januari 2011

just nu är jag bottenlös och det är fan okej!

I den mörkaste sorgen,
där är jag nu,
tårarna tar inte slut.

Varje sekund känns som en evighet igen,
varje kväll tittar jag mig förvånat i spegeln när jag inser att jag fortfarande lever,
för hundra gånger i minuten tänker jag att nu orkar jag inte mera,
men det gör jag,
så nu vet jag,
jag är stark,
ohyggligt jävla stark.

Jag får hela tiden sätta upp små delmål,
en timme i taget,
stig upp,
borsta tänderna,
duscha,
ät frukost,
gå till tåget,
jobba,
ät lunch,
jobba,
gå till tåget,
åk hem,
ät middag,
vila,
gå på promenad,
borsta tänderna,
gå och lägg dig,
sov.

Jag försöker ta tag i en praktisk sak om dagen,
så listan minskar,
den ångestfyllda listan där alla tunga saker står,
samtal som ska ringas,
mejl som ska skickas,
papper som ska skrivas på,
beslut som ska fattas,
och tårarna får rinna,
jag kan inte göra något åt det nu,
jag gör så gott jag kan,
men varje dag måste jag påminna mig själv om att det bara gått två månader,
det är ingenting om man tänker på vad som gått mig förlorat,
men det är så fruktansvärt förnedrande att vara så fullständigt förstörd över en människa som redan är inne på kapitel två,
det får mig fortfarande att kräkas,
den där fullständiga respektlösheten,
den chockar mig fortfarande,
men jag lever,
och Liten likaså.

Min älskade bästa Liten,
vi får aldrig glömma hur fantastiskt starka vi är,
vi har ju inte på något sätt valt det här,
det har kastats på oss,
så jag måste sluta ha så stora krav på mig själv,
nu om någon gång är det okej att vara bottenlös.


När det är som allra jävligast försöker jag minnas bästa H:s ord:
Du är en av de starkaste människor jag vet,
och jag är så jävla imponerad av att du överhuvudtaget står upp,
för det är det inte många som hade gjort i detta läget,
och du inte bara står upp,
du tar hand om dig så gott du kan,
du jobbar,
du ordnar upp ett gott liv till dig och Liten,
det är mer än beundransvärt Linda,
glöm aldrig någonsin det!

torsdag 27 januari 2011

Liten kom med friheten och en ny nyckel!

Jag minns inte riktigt vilken familj jag just mist,
men förlusterna började sätta spår,
djupa spår,
jag var ju bara ett barn.

Jag minns bara den odrägliga sorgen,
att såren började bli för djupa,
det började bli för tungt för mig att reda ut det,
förlusterna blev för många,
så jag bestämde mig,
att det räckte nu,
det fick vara nog,
jag stängde mitt inre,
låste med dubbla lås,
virade några varv taggtråd runt hjärtat,
och gick min väg
klistrade på mina leenden,
blev den goda dottern som passade in överallt,
i alla sammanhang,
hos alla,
men ingen fick komma in,
aldrig någonsin mera,
och det löftet höll jag.

I många långa år.

Jag levde i relationer,
dansade fram som jag hade lärt mig,
sparkade till de som älskade mig,
hårdare än hårdast,
stampade de sönder och samman,
för att sedan gå min väg,
om och om igen.

En dag sa kroppen stopp,
en torsdagseftermiddag,
jag kunde inte ta mig ur sängen,
mindes inte vad jag hette,
kände inte igen min dåvarande pojkvän,
vrålade bara till honom att vi var tvungna att köpa hem Klorin,
grät och skrek,
hysteriskt i flera timmar,
innan jag föll ihop i sömn.

Det var början på slutet av det destruktiva,
det var sex år sedan,
då började vägen för första gången framåt,
även om jag då trodde att jag var på botten,
jag trodde att det var den där torsdagen som allt började,
men det var egentligen då allt slutade,
det var då jag blev Linda,
en levande Linda,
jag slutade se mig själv som ett offer,
jag började jobba med mig själv,
möta mina rädslor,
en sekund i taget,
det går många sekunder på sex år,
ofattbart många,
men jag överlevde de allihop.

Men mitt löfte behöll jag,
jag låste aldrig upp dörren,
jag behöll taggtråden,
den vägen var förbi,
det hade jag ju lovat mig själv,
det var inte ens förhandlingsbart,
trodde jag.

Han tog sig nästan in med en gång,
men bara nästan,
han rörde vid något i mig som ingen annan någonsin hade sett,
han såg Linda,
på riktigt,
han lärde mig saker om mig själv som låg gömda så långt inne att jag själv inte visste om de,
han fick mig att våga,
han fick mig att älska,
djupt och innerligt,
för första gången någonsin.

Vägen med honom var allt annat än rak,
hjärtat brast mer än en gång,
han var så passionerad,
och han var oerhört egoistisk,
han kom alltid först,
och jag gillade det,
galet kanske,
men det gav mig lite andrum,
jag kunde behålla låset,
ett av de iallafall.

Trots enorma rädslor i mitt inre så tog vi steg efter steg,
och jag älskade det,
jag älskade oss,
vårt liv,
jag var så löjligt lycklig,
men låset satt kvar,
jag kunde inte förmå mig att låsa upp,
och det fick konsekvenser såklart,
men så fick det vara,
det var inget jag kunde ändra på,
aldrig någonsin.

Tills en lördagmorgon,
dagen då Liten visade sig på stickan,
då trillade låsen av,
jag behövde inte ens låsa upp med min nyckel,
de for i golvet,
taggtråden likaså,
efter alla dessa år,
så var det över,
cirkeln var sluten,
jag var fri,
jag hade klarat det,
jag hade överlevt,
vi hade överlevt,
jag och han,
mot alla odds,
Liten kom med nyckeln,
älskade vackraste kärleksungen,
genuinare lycka kommer jag aldrig känna igen.

Det som hände sedan har jag inga bra ord för,
jag vet bara att den där nyckeln som Liten kom med,
den ligger i min byrålåda,
och varje vaken sekund är en kamp för att inte använda den igen,
taggtråden ligger i hörnen och ropar efter mig,
och jag är livrädd,
att jag ska falla platt,
stänga in mig,
och låsa för gott.

Det får inte hända,
aldrig någonsin,
min Liten förtjänar mer än så,
jag förtjänar mer än så,
men de såren är så djupa,
den ångesten är så intensiv,
sorgen är så svart,
hopplösheten så närvarande,
så det hade varit så lätt,
så enkelt,
på med låsen,
upp med fasaden,
och gå min väg,
för gott.

Den där nyckeln är min rädsla,
den håller mig vaken om nätterna,
jagar mig i drömmarna,
hånar mig om dagarna,
skrattar åt mig när jag gråter de där envisa tårarna,
förlamar mig,
men
jag
vet
att
jag
inte
kan
ge
efter.

Jag vet att jag inte kommer att ge efter,
för den där lördagsmorgonen när Liten visade sig,
förändrades allt,
för alltid.

Jag ska se till att Liten och jag inte hamnar i den världen igen,
och en dag ska jag kasta bort den nyckeln,
för gott,
det är mitt nya hälsosamma löfte,
allt jag behöver är mera tid,
att läka,
på riktigt.

tisdag 25 januari 2011

Älskade Liten i vecka 30 (29+0)

Hej hjärtat,
du växer därinne,
jag växer härute,
fantastiskt häftigt,
nu närmar sig den stora dagen,
vår dag,
då vi möts på riktigt,
härute,
öga mot öga,
hand i hand,
som jag längtar,
men det vet jag att du vet,
för jag märker att du redan känner mig väl,
älskade busunge.

Idag var vi på Kängurun,
där kommer vi vara en gång i veckan nu,
där får jag prata av mig och gråta en massa,
det är inget farligt,
bara något bra,
i slutändan,
så du behöver inte vara orolig,
det märkte jag att du var idag,
och det förstår jag,
men det behöver du inte,
tjejerna där vill oss bara väl,
okej?

De är inte oroliga,
snarare lite imponerade av mig,
kan du tänka dig Liten,
idag sa de att jag är väldigt klok,
och att jag kommit långt,
jag berättade för de om alla mina rädslor,
de som du och jag brukar prata om när jag är sådär bedrövligt ledsen,
men de lugnade mig,
de sa att de vet att jag kommer göra det som är bäst för mig och på så sätt även det som är bäst för dig,
för det har de märkt,
att jag tänker på dig först,
alltid,
och att det inte finns några tankar på hämnd eller straff i mitt huvud,
jag vill bara veta att jag gör det som är rätt för dig,
och för mig,
bra va?

Vårt liv blev inte som jag tänkt mig,
inte på något sätt,
jag kan inte ge dig det jag allra helst vill,
och det gör mig ofantligt ont,
och det kommer göra ont i mig länge,
till viss del för alltid,
men det betyder inte att vi inte kommer få det bra,
för det kommer vi,
vi kommer få det helt fantastiskt bra en dag,
jag kommer bli hel,
på ett nytt sätt,
och du kommer också bli hel,
på ditt sätt,
och vi kommer hitta nya vägar,
skapa oss nya mål,
bygga nya drömmar,
tillsammans,
när vi är redo,
och det kommer vi att bli,
det vet jag,
det lovar jag.

Bara fortsätt vara den du är,
bäst i världen alltså,
så blir allt bra.

Jag älskar dig Liten,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså.

// mamma

söndag 23 januari 2011

aldrigheten när den är som värst.

Ibland tar längtan över,
saknaden bränner i hela kroppen,
sorgen över aldrigheten tär,
varje tår känns som en evighet,
idag är en sådan dag,
jag saknar honom,
så ohyggligt jävla ofattbart mycket,
och den förnedringen de känslorna framkallar tär hårt på en fruktansvärt sargad Linda.

fredag 21 januari 2011

avslut och nystart i samma andetag.

Så ja älsklingsungen,
nu är lägenheten vår,
du verkade glad idag när vi skrev kontrakt,
gillar du den också?

Igår skrevs Liten och jag bort från vårt gamla hem,
trodde aldrig tårarna skulle sluta rinna,
jag tänkte ett tag att jag skulle gå helt sönder,
men fina vänner fångade mig i fallet,
så jag överlevde även den dagen,
märkligt hur mycket man egentligen orkar med,
gränsen flyttas nog efterhand vad livet ger en,
eller?

Nu ska vi bara överleva själva flytten också,
jag ska dock aldrig mer gå in i den lägenheten,
familj och vänner har tagit över ansvaret för det,
så det ska nog gå bra,
idag åkte jag med i bilen till området,
övade lite,
men det är inte värt det,
jag har haft hjärtklappning sedan dess,
galet att sorg och smärta kan sätta sig så i kroppen,
tur jag har ett sådant fantastiskt nätverk som hjälper mig,
de slutar aldrig att kämpa för mig,
hur många gånger jag än faller,
fantastiska ni!

Nu tar jag och Liten helg,
festligheter står på schemat,
kanske lägger upp en bild eller två så ska ni få se vad vi hittat på,
sköt om er.

Med kärlek
Linda och Liten

onsdag 19 januari 2011

Egoism.

Jag har köpt en lägenhet till mig och Liten,
den är tokfin,
en bra start på vårt ensamliv,
jag jobbar halvtid nu,
börjar med heltid på måndag,
det funkar,
men tankarna är aldrig där,
så jag tillför inte mycket mer än min närvaro,
det får vara så nu,
två månader kvar tills jag går hem,
overkligt,
fantastiskt,
läskigt,
underbart.

Jag fungerar som en människa igen,
jag kan göra saker på eget initiativ,
jag kan sova själv,
jag kan vara ensam hemma i kortare episoder utan att falla ihop,
jag kan äta,
jag kan ta mig till och från jobbet på egen hand,
stora framsteg,
men nu börjar det verkligt tunga,
samla ihop bitarna i mitt inre,
klistra ihop de till en större helhet,
få ihop Linda,
igen.

Nu är det speciellt en fråga som dansar i mitt inre,
som jagar mig om natten,
som letar sig in på ställen som jag har rensat ut och skrämt bort,
och svaren som kommer till mig nu,
i denna sorgeperiod,
är inga som jag vill ha i mitt inre,
eller i Litens liv,
någonsin.

Jag undrar så vad det är livet vill lära mig,
jag har i hela mitt liv försökt ta mig ifrån det destruktiva livet,
det där egoismen styr allt,
jag kommer ju ifrån det,
jag har redan varit igenom det,
min mamma har redan varit igenom det,
och det är ingen vacker historia på något sätt,
tårar,
ångest,
rädsla,
ilska,
smärta,
hopplöshet,
år in och år ut,
hos så många människor som blandas in i ett sådant liv,
så varför,
på vilka grunder,
ska min älskade Liten behöva gå igenom det,
det förstår inte jag,
inte alls,
det gör så ont att jag ibland inte kan andas,
ilskan som kommer med det skrämmer mig till panik,
min älskade Liten,
när ska detta sluta?

mardröm?!

Vi står i mitt gamla hem,
vårt gamla hem,
Han tittar på mig,
jag ser att han pratar för munnen rör sig,
men orden når inte mina öron,
bakom honom står hon,
mellan oss springer Liten,
fram och tillbaka,
en kram till mamma,
en kram till pappa,
en kram till henne så inte hon eller pappa blir ledsen,
hon lyfter upp Liten i famnen,
min älskade unge i fel famn,
Liten tittar på mig med stora ögon,
orden förlåt formas i Litens blick,
jag håller krampaktigt i väggen för att inte svimma,
försöker viska lugnande till Liten,
men inga ord lämnar mina läppar,
hennes hand i hans,
allt för att markera att jag inte hör dit längre,
min plats är utbytt,
de är en familj nu,
min älskade Liten och de.

Pang,
jag vaknar,
svetten rinner längs ryggen,
tårarna droppar ner på kudden som är mer blöt än torr,
handen letar sig snabbt till magen,
jag buffar på Liten,
som buffar tillbaka,
lugnande,
mardröm,
fast nej det är ju ingen mardröm,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
ge mig styrka.

söndag 16 januari 2011

förlåt min Älskade Liten.

Älskade Liten,
jag kämpar så för att komma förbi,
försöker låta allt passera igenom mig,
vara i det,
så att det ska försvinna,
men det tar tid,
och det gör ont,
nu börjar så tiden att bli knapp,
beslut måste fattas,
och svaren som kommer till mig är inte de jag vill,
mitt älskade lilla hjärta.

Jag har sedan han lämnade oss tänkt att jag måste tänka på dig,
att jag måste se till ditt bästa,
att mina känslor i det här inte får spela någon roll när det kommer till dig,
för din pappa är din pappa,
och han borde vara med på sakerna som är kvar tills du kommer,
så att du har båda dina föräldrar,
och när du kommer till världen,
så som du förtjänar,
det har jag tänkt,
hur ont det än gör i mig,
så har jag velat det,
men älskade hjärtat mitt,
jag vet inte om det går,
jag kommer att gå i tusen bitar,
och det går inte,
för du behöver ha en hel mamma när du ska ta dig ut,
annars kan det bli farligt för dig,
kommer du någonsin att förstå hur jag tänker?

Jag vill inte hålla din pappa utanför,
jag försöker inte straffa honom,
jag vill verkligen att han ska vara där,
för dig,
men han har trasat sönder så mycket,
och tiden är alldeles för kort för att jag ska hinna bli hel,
och det gör mig så förbannat ont,
och vansinnigt jävla arg,
för det här förtjänar inte du,
inte på något sätt,
men jag kan inte göra mer än så här,
hur mycket jag än vill,
så kan jag inte,
förlåt.







fredag 14 januari 2011

Hur?

Föräldrautbildning,
förlossning,
föräldraledighet,
föräldrar till Liten i resten av våra liv.

Jag kommer ju aldrig bli av med honom.

hur ska jag överleva det?

torsdag 13 januari 2011

när det förflutna upprepas.

Hon kämpar mot gråten,
smärtan i hennes ögon förgör mig,
hon försöker hitta några tröstande ord,
men det förblir tyst,
tårarna börjar sakta rinna på hennes kind,
desperationen är ett faktum,
älskade mamma,
som om inte en gång i livet vore mer än nog,
nu ska du behöva vandra samma väg fast med mitt trasiga hjärta i din famn,
i den stunden förbannade jag livet,
om och om igen.

Hans blick skriker av ångest,
hans tårar bränner hål på mitt inre,
han vet nu,
han förstår,
och det förgör honom,
det ser jag,
varje dag när han möter min sorgsna blick,
så vet jag,
att han vet,
tjugosju år senare,
att hans ångest är så mycket djupare än min någonsin kommer att bli,
och jag är rädd att han ska falla ihop död,
älskade pappa.


Nästan alla möter mig med samma ord,
de försöker,
men de vet inte det jag vet,
jag vet hur stor den egoismen är,
jag vet hur djupt den sitter,
den är större än allt annat,
och den förgör det starkaste av barn,
det vet jag,
för jag är det barnet,
precis som Liten.


Jag kan inte rädda dig från den biten,
älskade vackraste Liten,
hur mycket jag än vill så kan jag inte det (och det förgör även den starkaste av mammor),
hans val är hans val,
men jag lovar dig,
dyrt och heligt,
djupt och innerligt,
jag kommer inte låta han trampa dig sönder och samman,
aldrig någonsin,
jag kommer inte låta min rädsla ta över,
jag kommer stå på din sida,
jag kommer hålla din hand,
jag kommer ge dig den styrka du behöver,
du är aldrig ensam,
vi är två,
alltid.

måndag 10 januari 2011

Tack.

Fantastiska dagar,
välbehövlig verklighetspaus,
liv,
framtidshopp,
för en sekund fanns där lycka,
längtan efter Liten,
Stockholm hjälpte mig,
buffade mig ännu lite mera framåt,
gav mig lite vila,
tack.

Fin kväll med en nära vän,
hennes närvaro gör mig alltid lugn,
jag har så fantastiska vänner,
tack.

Älskade Liten,
det kommer bli bra,
du och jag,
bäst i världen,
oslagbara,
jag älskar dig min lilla skatt,
tack.

söndag 9 januari 2011

i mitt inre

saknad,
längtan,
sorg.

idag gör allt ohyggligt ont,
kanske för att verkligheten står och knackar på dörren?

Liten - jag älskar dig

lördag 8 januari 2011

I vår verklighetspaus

Igår besöktes Naturhistoriska Museet,
mycket uppskattat av oss alla,
vi tittade på Deep Sea på Cosmonova,
fantastiskt häftigt,
Liten slog frivolter av lycka,
gillade nog alla häftiga ljudeffekter,
det gjorde jag iallafall,
en liten säl (mjukisdjur) införskaffades såklart till Liten,
första gången där måste firas,
jag fick en säl av min farfar när jag var där första gången,
familjetradition alltså.

Vi körde även runt på Östermalm,
det är sant som det sägs,
alla damer där har pälsmössa,
kul faktiskt,
vi fikade på Sturekatten,
kan varmt rekommenderas,
middag och tv avslutade en fin fredag,
det går bra här i vår verklighetspaus.
(om man bortser från att läkaren missade mig så jag nu hamnat mellan stolarna. igen.)

Idag ska vi strosa runt på staden,
äta god lunch,
shoppa,
för att i afton träffa 08-familjen,
fint det.

Nu väntar frukost,
Liten verkar hungrig,
ha en fin lördag bästa vänner!

// Linda och Liten

fredag 7 januari 2011

orka.

Jag orkar inte längre tänka,
frågorna har inga svar,
inget som hjälper iallafall,
jag blir bara tokig.

Han har lämnat oss för en annan,
vad mer finns att säga?

Älskade Liten,
nu lipar vi av oss det här,
reser oss,
och skiter i honom och alla varför,
vi är värda så ohyggligt mycket mera än detta trasiga,
tillsammans är vi oslagbara,
alltid!

att be om hjälp?

Jag tycker det är svårt att be om hjälp,
jag skäms som en hund när jag måste säga att orken inte finns,
jag gråter mig hellre sönder och samman,
speciellt när det kommer till jobbet,
fy fan alltså.

Jag blev sjukskriven för ett par veckor sedan,
för kris och stressreaktion,
den går ut på söndag,
kuratorn och jag tänker att två veckor med halvtidsjobb skulle vara bra,
för orken finns där inte fullt ut,
ångesten är fortfarande väldigt påtaglig,
sömnen är fruktansvärt oregelbunden,
jag gråter massor varje dag,
jag kan inte koncentrera mig några längre stunder,
livet har ju trots allt fullständigt havererat,
men det betyder att jag måste be om det,
jag måste säga det till läkaren i eftermiddag när han ringer,
jag måste peka på alla saker som inte fungerar,
trycka på hur tungt jag har det,
och jag avskyr det,
mer än mest,
jag vill inte,
jag vill inte,
jag vill inte.

fan ta dig för att du tvingar mig och Liten igenom allt det här

Jag vill jobba,
jag vill orka,
jag vill leva,
jag vill busa,
jag vill skratta sådär hjärtligt,
jag vill vara lycklig,
jag vill det,
NU.

Acceptans.

Jag vet att endast jag är ansvarig för min lycka,
att bara jag kan ta mig ur det här,
att allt i mitt liv alltid är upp till mig,
att det är upp till mig att hantera det som sker,
men du överrumplade mig,
du lurade mig,
du ljög för mig,
du förde mig bakom ljuset,
du som jag gav mitt innersta till,
du som sa att du älskade mig gränslöst,
du som sa att jag och Liten var viktgast för dig,
jag hade inte en chans,
den maktlösheten gör mig fruktansvärt vansinnig,
och alldeles jävla matt.

torsdag 6 januari 2011

jag förstår inte.

Ibland blir jag fruktansvärt arg,
på mig själv,
att jag låter en annan människa ha en sådan makt över mig,
det gör mig tokig,
vansinnigt jävla arg.

Om du nu ändå inte ville ha vår familj,
kan du inte bara gå din väg och aldrig mera komma tillbaka då?


Det är inte rättvist,
du trampar sönder mitt inre med spikskor,
går din väg och gör det som passar dig,
för att sedan komma och ta de bitar som du vill ha,
hur kan det få vara så,
jag förstår inte,
jag förstår inte,
jag förstår inte.

onsdag 5 januari 2011

Vilopaus?

Vi åker tåg genom Sverige,
jag och kärleksungen,
massa orter susar förbi,
alla inbäddade i ett vitt lugn,
jag försöker tömma huvudet på surrande tankar,
försöker nollställa kroppen,
jag behöver verkligen vila,
komma ifrån verklighetens alla orosmoln för en liten tid,
andas annan luft,
se andra vägar,
leva i en annan värld,
är det möjligt?


Tåget är ganska mycket försenat,
jag satt på centralen och kände lite lycka över irritationen som bubblade i kroppen,
lycka för att det var irritation över världsliga ting,
ett I-landsproblem och jag kände lycka,
är det bra eller dåligt kan man ju undra,
jag väljer att se det som bra,
det är skönt att få vara lite normal för en stund,
en vanlig gravid Linda med vanliga bekymmer,
så väldigt skönt.

Liten verkar gilla att åka tåg,
vaggades snabbt till sömn av tågets lunkande,
själv sitter jag och lyssnar på tonåringarna som tagit över vagnen,
herrejösses,
jag kan inte säga att jag längtar till Litens tonårstid,
inte alls faktiskt,
jag blir skärrad av bara tanken,
kan man trycka på någon form av knapp som gör att tonåren försvinner?

Nu --> verklighetsvila!
// Linda

måndag 3 januari 2011

Liten i Vecka 27 (26+0)

Älskade kärleksunge,
jag kommer inte alltid vara så här förtvivlat ledsen,
det kommer gå över så oroa dig inte,
men nu behöver det vara så här,
jag behöver vara arg och ledsen,
skiten behöver komma ur mitt system,
för då får du och jag det bra sedan,
så som vi förtjänar,
okej?


Nu har jag beställt din vagn,
riktigt bra blev det,
och idag ska sängen inhandlas för den är på rea nu,
tokfin såklart.

Morfar ska hämta din byrå i helgen så vi kan plocka ner alla dina saker där,
du är redan väldigt bortskämd,
precis som det ska vara,
såklart.

Dina guldpjucks som mormor köpte är ju tokhäftiga,
och som E sa: klart att ett guldbarn ska ha guldskor!

För du är ett guldbarn,
det vet du va?

Jag jobbar på att skaffa oss ett eget hem,
det är lite knepigt,
ganska rejält knepigt faktiskt,
men det ska gå,
du kan väl hålla dina tummar därinne?

Du är redan en omtänksam krabat som buffar på mig när oron sätter in,
du känner din mamma väl och vet vad jag behöver just nu,
fortsätt gärna med det,
dina sparkar är som balsam för själen,
(förutom när du prickar in urinblåsan eller mina revben. Haha. Busunge)
älskade bästa Liten,
jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.
(oändligt alltså.)

All min kärlek har du
// Mamma

Älskade Bästa Liten!

Älskade bästa Liten,
din mamma har vandrat på många trasiga vägar,
jag har gjort många trasiga val,
jag har sårat fantastiska människor på de trasiga vägarna,
(flera finns trots allt kvar- det säger ju en hel del om hur fantastiska de är),
jag har gjort saker som jag är så fruktansvärt ostolt över,
jag har gjort saker som jag verkligen ångrar för det har inte gett någonting mer än smärta,
men jag har också sett till att lära mig av alla de sakerna,
jag har jobbat hårdare än hårdast för att förändra det destruktiva,
jag har bestämt mig för att den vägen jag för så länge sedan valde är helt fel för mig och de mina,
den är bara destruktiv,
och det är inte jag,
jag är faktiskt ganska konstruktiv,
även om det kan bli bättre.

Jag vet att du behöver gå dina egna vägar,
göra dina egna misstag,
och det ska du,
men mitt mål i livet kommer bli att hålla dig borta från just den världen,
det är ingen väg du behöver ta,
den är så destruktiv och otäck att jag får ångest bara av tanken,
och jag ska göra vad jag kan för att hålla dig undan den,
det lovar jag dig.

För gräset är inte grönare på andra sidan,
och sina handlingar ska man stå för,
hur fel de än är,
hur ont det än gör,
hur mycket skada de än gör någon annan,
så är det din förbannade skyldighet att stå för de och att ta ditt ansvar,
det kommer vara mitt mission in life att lära dig,
för jag vill för allt i världen inte att du ska behöva gå en sekund i mina gamla skor,
den ensamheten som den världen bygger i ditt inre,
den ska du inte behöva ta över,
den epoken är slut,
den stannar här och nu!

lördag 1 januari 2011

om att bara stå ut.

Jag lever,
det gör jag,
men jag avskyr att leva som jag gör nu,
när enda målet för dagen är att överleva,
när det handlar om att stå ut med smärtan,
när det bara handlar om att äta-vila-promenera i friska luften,
att få tiden att gå för den ska läka mina sår,
det gör mig tokig,
för många av mina unga år har handlat om det,
jag vill inte det mera nu,
jag vill vara lycklig och tillfreds,
så som jag var för bara några veckor sedan.

Jag är van att jobba med mina problem,
ta itu med de,
bryta ner de,
förstå de,
lära mig att hantera de,
men det här kan jag inte göra något åt,
inte än då alla sår är så färska,
jag måste bara vara i det,
stå ut.

Så nu väntar jag,
på att tiden ska gå,
på att J ska ta beslut om bilen och lägenheten så jag också kan få börja om,
på att sorgen ska minska,
på att tårarna ska sluta rinna,
på att jag ska börja orka jobba igen,
på att glädjen över livet ska återkomma,
och allra mest på att Liten ska komma,
min älskade bästa busunge.

Idag vaknade vi dock till ett glädjefyllt besked,
Alma är född,
världens bästa Alma,
världens bästa Emmas bebis,
Litens kompis valde att titta ut 16 dagar tidigt,
och mår toppen,
dagen kunde inte ha börjat bättre,
Grattis finaste familjen,
hoppas vi får se er snart!

Liten,
du har redan så många kompisar,
bästisar,
som du får växa upp med,
det är fantastiskt,
de måste du vara rädd om för de tillhör vår familj,
tänk så mycket bus ni kommer hitta på,
Mira, Minou, Edith, Elise, Alvar, Helmi, Måns, Alma och Liten,
världens bästa småfolk!

// Linda och Liten