med en flaska vatten.

Så.
Nu är det gjort,
jag gick dit,
till den gamla lyan,
vår lya,
första gången i år,
jag har helt enkelt inte klarat av det innan,
men nu är det gjort.

Agaton sov i vagnen,
mina steg har aldrig förr känts så tunga,
jag höll hårt om vattenflaskan jag hade i handen,
försökte fokusera på vattnet som sköljde ner gråten,
ett steg i taget,
jag gick förbi,
på gången utanför,
tittade upp på balkongen,
såg glimtar från vårt gemensamma liv,
kände glädjen i hjärtat från när vi köpte den,
första natten där,
alla fina stunder,
planerna på vårt gemensamma barn,
som sedan blev till,
drömmarna,
det som jag trodde var våra drömmar,
så nära,
men ändå så långt borta.

Så kom dagen då allt tog slut upp,
varje sekund spelades upp,
sveket,
skammen,
chocken,
sorgen,
ilskan,
ångesten,
paniken,
allt var där,
allt kom upp,
i slow motion,
i mitt huvud.

Intensiv sorg.
Intensiv ilska.
Intensiv ångest.
intensiv smärta.

Jag kräktes i en papperskorg,
vände,
och gick min väg.

Så,
nu var det gjort,
då tar vi nästa steg.

Vilket är det?