mardröm?!

Vi står i mitt gamla hem,
vårt gamla hem,
Han tittar på mig,
jag ser att han pratar för munnen rör sig,
men orden når inte mina öron,
bakom honom står hon,
mellan oss springer Liten,
fram och tillbaka,
en kram till mamma,
en kram till pappa,
en kram till henne så inte hon eller pappa blir ledsen,
hon lyfter upp Liten i famnen,
min älskade unge i fel famn,
Liten tittar på mig med stora ögon,
orden förlåt formas i Litens blick,
jag håller krampaktigt i väggen för att inte svimma,
försöker viska lugnande till Liten,
men inga ord lämnar mina läppar,
hennes hand i hans,
allt för att markera att jag inte hör dit längre,
min plats är utbytt,
de är en familj nu,
min älskade Liten och de.

Pang,
jag vaknar,
svetten rinner längs ryggen,
tårarna droppar ner på kudden som är mer blöt än torr,
handen letar sig snabbt till magen,
jag buffar på Liten,
som buffar tillbaka,
lugnande,
mardröm,
fast nej det är ju ingen mardröm,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
ge mig styrka.