hudlös hoppfullhet.

Jag stirrar på spegelbilden,
trötta ögon möter min blick,
ibland är sorgen så enormt påtaglig,
som om jag vore helt hudlös,
idag är en sådan dag,
elfte mars,
på dagen exakt en månad tills Liten är beräknad,
mobilen plingar till,
Litens morfar skickar ännu ett namnförslag,
tårarna börjar dansa nerför kinderna,
det där meddelandet borde ha kommit från Litens pappa,
han borde vara här nu,
idag svider hans frånvaro hårt i hjärtat,
jag stänger badrumsskåpet,
sköljer ansiktet i kallt vatten,
klär på mig,
viskar fina ord till Liten,
och går mot tåget.

Liten är orolig i magen,
gillar inte mina grubbliga dagar,
buffar massor för att få mig på andra tankar,
men idag hjälper inte det,
sorgen är för intensiv,
ilskan för stark,
så jag klappar magen,
viskar att mamma är okej,
och låter tårarna rinna.

Damen på sätet mitt emot tittar frågande på mig,
jag försöker le,
viskar att det är okej,
hon klappar mig på axeln,
och går sin väg,
så mycket okänd (och känd såklart) kärlek har mött mig dessa månader,
hoppfullt,
den bilden vill jag ge min Liten,
så helt plötsligt sitter jag och ler genom tårarna,
hopp min älskling,
det finns alltid hopp,
och oändlig kärlek.