Avslut.

Jag ligger i mammas soffa,
på magen ligger en räv som Liten fick i julklapp igår,
när man drar ut svansen så spelar den en melodi,
det gillar Liten som svarar med att göra frivolter i magen,
så vi spelar den om och om igen,
katterna ligger bredvid och spinner,
tårarna rinner tyst på kinden,
hjärtat värker som aldrig förr,
men vi lever,
min älskade Liten och jag.

Sista dagen på detta ofattbara år,
orden sviker mig fortfarande,
så jag nöjer mig med att önska er alla därute ett gott nytt år,
det kommer ju bli det bästa någonsin eftersom Liten kommer då,
vi lever på det helt enkelt.

Gott slut och Gott Nytt!
// Linda och Liten

ordlös

Jag försöker hitta ord för det brukar hjälpa mig,
men jag har tappat de,
så jag låter tårarna tala,
det hjälper också i längden.

ingenmansland

Igår gick jag från klarhet till klarhet,
det gjorde ondare än ondast,
men det är alltid bättre att veta,
jag avskyr att leva i ingenmansland,
det tär mig sönder och samman.

Det finns ingen respekt eller omtanke i den kroppen mot mig och Liten,
egot har tagit över allt,
så nu räcker det.

Nu går jag också min väg,
suddar ut alla bilder,
tar bort,
raderar.

Det finns inget att minnas,
det har aldrig funnits,
allt var bara ett luftslott,
och nu är även det borta.
(kvar finns bara min kärlek och den fyller ingen funktion mer än att den gör mig illa)

Jag har min älskade Liten,
efter idag är det bara det som räknas,
och det är inte så bara,
älskade vackraste Liten,
som jag längtar efter dig,
nu är det du och jag MED livet och världen,
alltid.

Gud hjälpe mig igenom denna dag

förlamande rädsla

Det är ohyggligt tunga dagar nu,
sömnen lyser med sin frånvaro,
ångesten har ökat markant,
tankarna maler som aldrig förr,
och det känns som om jag ska bli tokig på riktigt.

Att sitta i väntrummet hos barnmorskan,
ensam (det är alltid någon med mig men inte han som borde.)
se alla förväntansfulla föräldrarpar,
hur alla sitter där och planerar,
pratar namn,
är löjligt lyckliga,
det tär.

Att gå in och se hennes förtvivlade min när tårarna rinner på mig,
att höra henne prata om faderskapstest och vårdnad,
familjerätten och underhållsbidrag,
det förgör även den starkaste av människor,
allra helst när man är gravid,
så även mig.

Det var inte så här det skulle vara.

Jag känner hur orken tryter,
den mentala tröttheten börjar ta ut sin rätt,
och jag är rädd,
så vansinnigt oerhört rädd.

Insikter?

Jag försöker tänka ut vilket som känns värst,
vad som gör mest ont,
men det går inte så bra,
allt gör ju bara vansinnigt ont,
hela tiden.

Men Insikten att din kärlek aldrig var på riktigt,
att den aldrig varit lika djup som min,
att jag aldrig varit lika viktig för dig som du är för mig,
den skulle kunna ha ihjäl mig vilken minut som helst om jag bara lät den.

Något hände nämligen i mitt inre i somras,
en insikt djupare än aldrig förr,
när plusset visade sig på stickan,
då visste jag,
(det jag egentligen vetat sedan första gången jag träffade dig)
att min kärlek för dig var på riktigt,
djupare än så blir det inte,
Liten var den största bekräftelsen på det,
är den största bekräftelsen på det,
och du om någon vet hur stort det är för mig.

Därför vet jag att din kärlek för mig aldrig varit på riktigt,
för då hade du inte gått din väg,
du hade stannat kvar och försökt reda ut det som blev fel,
tagit tag i problemen istället för att fly,
för det gör man när något är på riktigt,
och Liten är på riktigt,
hur många du än ligger med nu,
hur mycket du än försöker fly,
så finns Liten och jag,
vi kommer aldrig försvinna,
och den insikten kommer nog göra dig ohyggligt ont en vacker dag,
för en sak vet jag med säkerhet,
verkligheten kommer alltid ifatt,
förr eller senare.

Ibland önskar jag att det fanns en trolla-bort-knapp,
något att trycka på så jag fick vila huvudet från alla bilder och känslor,
att jag kunde trycka bort alla mina känslor för dig,
att jag kunde känna att du inte är värd en sekund till av min tid,
att jag kunde göra som du och bara gå min väg,
men så sparkar Liten i min mage och verkligheten kommer ifatt,
min kärlek för dig lever ju i min mage,
älskade Liten finns ju i allra högsta grad,
och är en ständig påminnelse om att det var för riktigt på mig,
och det vill jag aldrig någonsin trolla bort,
så jag stannar här,
i verkligheten,
i smärtan,
i sorgen,
i ångesten,
i ilskan,
i förtvivlan,
i paniken,
i hopplösheten,
i ensamheten,
och den totala lyckan som min älskade Liten ger mig,
för jag är inte lika feg som du,
och jag vet (inte alls egentligen, men jag väljer att lita på de runt mig som säger att det kommer gå över)
att efter regn kommer alltid solsken,
så länge man inte fuskar,
och det har jag slutat med,
för livet är så mycket mer än det,
Liten är så mycket större än det,
och det tänker jag visa Liten,
varje dag,
så länge jag lever,
för störst av allt är kärleken.

Liten är lik sin mamma.

Det var en tung dag igår,
kyrkbesöket tog på krafterna,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder av saknad och sorg,
men jag överlevde,
jag lät tårarna rinna fritt,
för jag tänker inte bli bitter,
jag tänker ha ont nu,
gråta och skrika,
våndas,
låta allt som behöver komma ut,
för att sedan kunna bli hel igen.

Jag har lärt mig att det är endast den hårda vägen som gäller,
det finna inga genvägar till välmående,
det är bara att kämpa sig igenom skiten,
sekund för sekund,
minut för minut,
dag för dag,
för att en dag inse att sekunderna inte gör lika ont längre,
minuterna känns inte som timmar,
timmarna känns inte som dagar,
då vet man att man överlevt,
än en gång.

men ni ska veta att ingen längtar mer efter den dagen än jag.

Iallafall,
min kärleksunge är precis som jag,
när det gäller julklappar,
we love it.

Liten sov nämligen större delen av dagen,
(bortsett från mina gråtperioder för då buffar Liten alltid på mig)
men så var det dags för julkapparna,
och då blev det liv och rörelse,
Liten sparkade för kung och fosterland därinne,
fantastiskt roligt,
och vi fick många fina julklappar,
jag och Liten.

Liten fick sin första bilstol,
sin första napp och tillhörande förvaring,
sin första haklapp (som det står morfars älskling på),
en dinosaurie som vi döpt till Yrsula,
och så fick Liten även den första saken som jag köpte i somras när Liten bara var ett plus,
så det var en mycket nöjd Liten som efter den där boxningsmatchen gick och lade sig igen,
och en bölande mamma gjorde likadant.
(Liten lyckades också äntligen sikta in en spark så morfar fick känna.)

Idag hoppas vi att älskade Innie får den bästa födelsedagen någonsin,
och att Anders orkar kämpa på inne på sjukhuset,
jag och Liten ska vila.

Ta vara på er därute
// Linda och Liten

ett nytt löfte.

Det blir inte jävligare än så här,
det kan bara bli bättre,
andas,
andas,
andas.

Mamma sitter själv i Ljungby,
Anders kämpar för sitt liv på hjärtintensiven i Karlskrona,
jag är trasigare än trasigast,
och idag är det julafton.

Jag lovade Liten att inte gråta idag,
jag ville ge kärleksungen en fridfull första jul,
men tårarna tycks inte ta slut,
så mitt nya löfte blir att nästa jul ska firas utan tårar,
no matter what,
älskade Liten,
förlåt!

God Jul ni fina därute!

Myten om två

En stor del av min lycka över Liten var att vi var två,
två tokigt förälskade som ville ha ett barn tillsammans,
som ville dela ett liv ihop,
som ville skapa ett liv ihop,
som ville låta vår kärlek växa ännu mera,
så som vi sa.

Den kärleken fanns tydligen aldrig hos två,
utan bara hos en,
mig.

Dagen innan julafton och ångesten bankar mig hårt,
ångesten över att aldrig kunna ge Liten sin hela familj,
sin mamma och pappa i samma hus,
som ett par,
som en familj,
stort svart sorg.

Jag kommer inte heller få det,
det liv jag längtat efter så,
det var bara ett luftslott,
en fasad,
och jag känner mig så fullständigt korkad.

Jag vet att Liten inte är jag,
men det hjälper inte,
för jag har träffat ytterst få människor som tycker det är skönt med delade föräldrar,
att bo i en resväska,
hoppa mellan olika människor,
olika regler,
olika av allt,
jag tror faktiskt inte att jag har träffat någon!

Jag vet att det kommer lösa sig,
det kommer bli bra på något märkligt vis,
jag vet att det aldrig blir som man tänkt sig,
men min högsta önskan är för evigt grusad,
och det gör ohyggligt ont.

Men älskade Liten,
jag ska överleva det här också,
och jävlar vilket bra liv vi ska ha,
du och jag mot världen,
alltid!

paus.

Livet i overklighetsbubblan fortsätter,
kuratorbesök,
barnmorskebesök,
och idag även psykiaterbesök.

Han sjukskrev mig ett par veckor för kris och stressreaktion,
jag fick först mala igenom hela min sjukdomshistoria,
så nu är jag mer än trött,
men jag lever.

Jag vet inte riktigt vad jag mer ska skriva nu,
jag bara hoppas,
djupt och innerligt,
att hans välmående-förälskelse-affär är väl värd all den här skit som jag och Liten tvingas igenom,
någon gång,
någonstans,
kanske jag kan förstå meningen med det här,
men just nu känns allt mest bara som en lång mardröm.

God jävla Jul.

PS. och ja, jag vet att jag just nu är ohyggligt bitter och mörk men jag känner att med tanke på omständigheterna så är det okej just nu.

duktiga Linda?

Jag är en sådan där duktig flicka,
som jobbar även när livet tagit paus,
som försöker göra andra glada och nöjda även när jag knappt själv håller ihop,
som försöker och försöker,
försöker och försöker,
kämpar och kämpar,
stångar mig blodig bara för att vara någon till lags,
även när livet drabbat mig hårt och jag inte förstår hur jag ska ta mig framåt.

Men igår gick luften ur mig,
trots att det var fjärde advent,
trots att granen skulle kläs,
trots att tiden just nu ska vara glädjefull och fridfull,
jag grät och grät,
all ork försvann och har inte återvänt,
jag är som en blöt pöl på golvet.

Så idag sa jag att jag inte kan jobba just nu,
jag grät mig sönder och samman hos kuratorn,
jag förklarade att jag inte har några självmordstankar,
inte överhuvudtaget,
men jag vet inte HUR jag ska överleva det här,
bara att jag måste.

Hon sa till mig direkt att stanna hemma,
ingen människa förväntar sig att jag ska fungera som vanligt nu,
förutom jag själv då,
hon sa att jag är i kris och chock,
att det nu bara handlar om överlevnad,
och det är okej,
allt är okej så länge jag bara överlever,
jag och Liten.

I eftermiddag fick jag lyssna på Litens hjärtljud,
det får jag en gång i veckan nu,
för det hjälper mig,
Liten håller mig vid liv,
älskade bästa Liten.

Så mycket är lagt på mig nu,
sådant som jag inte vet något om,
det gör mig totalt utmattad,
och uppriktigt jävla förbannad,
egoistiska karljävel.

Idag fick jag ta ett tungt beslut till,
jag fick säga till J att jag inte kan ha honom med hos barnmorskan,
det går inte nu,
och det skär mig sönder och samman,
för han borde vara där,
för jag vill att han ska vara där,
men det har han förstört,
jag överlever inte det och det måste jag ju,
det har jag lovat Liten,
hur fasansfullt ont det än gör,
så måste jag klara det här också,
så jag fortsätter andas,
en sekund i taget,
och lever på alla andras ord om att det inte alltid kommer kännas så här.

Bra jobbat duktiga Linda,
gå och lägg dig nu!

God Jul?

Idag skulle vi ha fällt vår första gran,
till vårt första gemensamma hem,
till vår första jul på vårt sätt,
som en familj.

så fruktansvärt fel,
jag har inga ord kvar,
bara bottenlös förtvivlan,
och outhärdlig sorg.

känslomässigt maraton.

Idag vandrade jag runt bland spillrorna av mitt liv,
som i en dimma gick jag från rum till rum,
han satt i soffan,
mitt livs kärlek,
han som jag inte vet vem det är längre,
jag svalde och svalde,
plockade mekaniskt ner saker i ett par påsar,
adrenalinet pumpade som om jag sprang ett maraton,
en del av Litens saker fick jag också med mig,
fullständigt overkligt,
så nu sitter jag här som en blöt pöl med mina påsar,
trasigare än nånsin,
men vid liv.

Jag undrar så när mannen jag älskar försvann,
den kärleksfulla mannen som sa sig vara min bästa vän,
han som lös av lycka när min mage började växa,
som sa att jag var vackrast och viktigast i världen,
han som sa att kärleken för mig var gränslös,
han som krampaktigt höll om mig för ett par veckor sedan och sa att han behöver mig så,
han som var så stolt över sin lilla familj,
vad hände med honom?

I soffan sitter en pojke som säger att "han bryr sig om mig och Liten",
men inget mera,
allt annat är som bortblåst,
att han är nöjd nu för han äntligen har varit ärlig mot sig själv,
att han är glad för att han insett att han har en fin familj (föräldrar och syskon) som älskar honom och vänner som bryr sig.
ja sen är han ju förälskad i en ny också som han träffat i två månaders tid.

Jag försöker vara stark och prata lugnt med Liten,
jag försöker förtvivlat förklara att Liten trots allt är önskad och älskad,
att vi har många som älskar oss,
men det är så jävla svårt när den som egentligen ska vara där inte är det,
jag försöker förklara att jag alltid kommer vara där,
att min kärlek är odödlig,
men varför skulle Liten lita på mig?

Jag ber förtvivlat Liten om förlåtelse,
försöker förklara att det inte alls var meningen att Liten skulle födas in i ett så trasigt liv,
att jag trodde Liten var trygg hos oss,
att vi skulle vara en hel familj,
en sådan som Liten förtjänar,
men orden känns tomma och meningslösa när livet ser ut som det gör nu,
och det river mitt hjärta itu,
gång på gång.

men vi lever,
Liten och jag,
det får räcka med det nu.

Mitt älskade lilla kärleksbarn,
jag är så ledsen,
men samtidigt så fantastiskt lycklig att du finns,
du är ett mirakel,
försök att alltid komma ihåg det,
jag ska påminna dig om det varje dag,
och för mig kommer du alltid att vara nummer ett,
glöm aldrig det!

kommer jag bli tokig?

Varje gång jag hör mig själv berätta om vad som hänt så blir jag förvånad,
det känns som om jag pratar om någon annan,
som detta egentligen händer någon i min omgivning,
eller att det bara är en riktigt dålig amerikansk film,
men sedan kommer verkligheten ifatt mig,
Liten sparkar till mig och smärtan blir sådär outhärdligt påtaglig,
tårarna börjar rinna och ångesten river i bröstet.

Så många frågor,
så få svar.

Jag sitter här och stirrar in i elden,
försöker förstå,
försöker begripa,
men det går inte.

Det är nog inte meningen att jag ska förstå,
jag måste bara överleva nu,
plocka ihop bitarna,
laga,
punkt slut.

time will tell

men jävlar vad jag saknar honom

sju dagar.

Idag har jag överlevt i sju dagar,
en vecka i total chock,
i den djupaste sorgen,
i den outhärdligaste ångesten,
i total förtvivlan,
sju dagar som känns som sju år,
men jag och Liten lever iallafall.

Jag hittar inte längre orden när någon frågar mig hur jag mår,
igår slutade jag att svara på tilltal ett tag,
i ren trötthet,
jag orkade bokstavligen talat bara andas,
för jag förstår inte,
hur ska jag då kunna förklara för någon annan?

Jag vill bara att han ska komma hem,
jag vill bara ha tillbaka min lilla familj,
mer än allt annat i hela världen,
snälla?

Jag älskar dig trots allt för störst av allt är kärleken.

nu?

Jag ligger bredvid pappa,
han håller mig krampaktigt i handen,
han torkar mina våta kinder,
försöker hålla inne sina egna,
det går ibland,
ibland inte.

natt in,
natt ut.

Så fort jag rör mig tittar han på mig,
hans blick är så trasig och ångestfylld,
som allt annat,
trasigt.

dag in,
dag ut.

Min hand ligger krampaktigt på magen,
sparkarna därinne håller mig vid liv,
en sekund i taget.

Telefonen ringer,
i andra änden hörs tårfyllda röster som viskar:
du är inte ensam Linda,
aldrig nånsin.
Och ännu mera gråt.

Allt är en kamp för Liten nu,
äta,
tugga och svälj,
inte låta illamåendet ta över,
vila,
ut i friska luften,
andas,
andas,
andas.

Tack gode gud för mitt fantastiska nätverk,
ni håller mig bokstavligen talat vid liv nu,
alla sms och samtal,
vänner som kommer hit och håller mig hårt i famnen,
ovärdeligt.

jag älskar er

bottenlös.

man kan säga att allt har gått åt helvete,
för det har det,
på riktigt.

trasigt,
bottenlöst,
ihåligt,
tomt,
svart,
tusen miljoner bitar.

Liten mår bra,
men det är väl också den enda.

Long time, no see.

Tiden tickar iväg som aldrig förr,
Liten växer,
jag växer,
snön faller,
julen närmar sig,
året går mot sitt slut,
jag hinner inte riktigt med,
men det ordnar sig,
en dag i taget,
som alltid.

Tiden just nu känns viktigare än någonsin tidigare,
så jag försöker landa i varje ögonblick,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
jag hoppas helt enkelt på att övning ger färdighet,
för jösses vad här övas på livet i allmänhet och nuet i synnerhet,
allt känns liksom lite galet men på ett bra sätt.

Karriärspöket börjar ge sig men några frågetecken finns kvar på stjärnhimlen,
men vad vore livet utan de där frågetecken?

med kärlek
// Linda

Mitt rödgröna hjärta bankar för Liten.

Liten är fortfarande väldigt Liten,
men Liten växer,
precis som jag.

Det finns mycket jag vill lära Liten,
galet mycket,
men framförallt vill jag lära Liten att prestation inte är allt här i världen,
det fattade inte jag och dog nästan på kuppen,
det vill jag aldrig att Liten ska behöva göra,
jag vill att Liten ska våga misslyckas och ändå älska sig själv,
jag vill att Liten ska hålla sina medmänniskor i handen,
jag vill att Liten ska älska villkorslöst- sig själv och andra,
jag vill att Liten ska förstå att livet är så mycket mer än pengar och makt,
jag vill att Liten ska våga säga NEJ när människor far illa- alla är lika viktiga (även de som inte kan arbeta),
därför röstar jag röd/grönt idag och alla andra dagar!

Jag tror på människans godhet,
jag tror på att vi måste ta varandra i händerna och hjälpas åt,
och det vill jag dela med mig till Liten
så
nu
går
jag
till
vallokalen
i
mina
röda
kläder
med
mitt
röd/gröna
hjärta
och
gör
ett
avtryck
för
Liten
och
alla
andra.

med kärlek
Linda

PS. Man behöver inte vara bäst i världen på allt för att vara värd något,
man får vara skruttig och ändå vara lika mycket värd,
Liten kommer alltid att vara bäst i världen på att vara sig själv oavsett vad Liten gör - det är det viktigaste!

Den starkaste av stjärnor!

Min älskade farfar,
åldern börjar ta ut sin rätt,
titt som tätt hamnar han på sjukan,
så även nu,
imorgon packar vi bilen och kör dit,
myser med honom lite,
håller hans hand en stund.

Han är den bästa jag vet,
alltid,
min trygghet i världen,
alltid.

Jag älskar dig bäste Stig,
mer än mest.

med kärlek
Linda

jobb?

Ledig,
länge,
jag.

Som bäddat för trubbel,
javisst.

Sju veckor,
det kan hända mycket på den tiden,
speciellt inne i mig,
storm och kaos,
ett beslut har iallafall fattats,
nu ska bara konsekvenserna lösas.

Kluvet men skönt,
svårt fast lätt,
irriterande men förlösande,
ångestfyllt men lyckligt.

Pedagog ska jag inte arbeta som,
det är beslutet.

Jag vet,
galet,
tokgalet till och med,
men likväl sant.

Idag var jag så hos öronläkaren,
domen var inte kul,
men det han sa visade ur en annan synvinkel att förskollärare inte är min grej,
jodåsatteh.

Ni kan andas nu igen,
jag ska arbeta detta året,
ta mig igenom vikariat som jag lovat,
försöka landa i beslutet,
leva lite mer än jag har gjort,
gå ett par kurser,
chilla.

Jag måste sluta vara så förbannat rädd,
det har den här sommaren lärt mig,
så det så.

(tacksam för hjälp i yrkesval, jag har nämligen inte en aning. Nä, ni ska ju inte tro att mitt finurliga inre ger mig en lösning eller ett alternativ. Nope. Så jobbar vi inte. Vi bara meddelar att den här vägen är helt fel och att den inte ger mig ett skit samt ett läkarintyg på kassa öron. Thanks!)

Jag äter lite middag medans jag tänker,
ciao.

med kärlek
Linda

teater?

Jag klär sakta av mig lögnerna,
kränger illusionerna tätt kring kroppen,
hånglar med ångesten,
skickar fingret åt ensamheten,
dansar tango med tårarna,
lycklig som få?

Min önskan,
din längtan.

Tragik på radion,
trasigt,
brokigt.

Orden trasslar in sig i alkoholens dimmor,
allt för att orka igenom charaderna,
nej tack.

Stopp.

Likt valfenor dansar vi på himlens skära nedgång,
letandes efter famlande händer,
förbjuden frukt,
tårfyllda avsked,
en vanlig vardag?

likheternas olikheter,
de skrämmer,
varför?

long time no see.

Solen värmer mig,
frukosten har just lagt sig till rätta i magen,
jag kastar en blick mot väggkalendern,
3 juli står det med stora svarta bokstäver,
det tar en stund för huvudet att fatta,
3 juli,
hur gick det till?

Våren har varit intensiv och tuff,
krävande och kämpande,
jobb och ångest,
stora beslut,
envishet,
tårar,
men nu sitter jag här på min balkong med ett lugn i kroppen,
en känsla av den djupaste ro,
det kommer bli bra det här.

En veckas semester ligger bakom mig,
sex veckor ligger framför mig,
fantastiskt.

Vi har hunnit med en tur till Stockholm,
vi firade midsommar där med alla våra fina pappa-släktingar,
mina ögon fällde djupa glädjetårar när min älskade farfar och hans syster träffades igen,
hon grät och sa att det var den finaste överraskningen i hela hennes liv,
en sådan genuin lycka lämnar inte mig oberörd,
aldrig nånsin.

Med många nya minnen i bagaget körde vi åter mot Ystad,
där införskaffade vi oss en ny bil,
en Volvo,
så nu är vi vuxna på riktigt,
and i like it.

Jag ska alldeles strax bege mig mot första riktiga hänget på stranden,
jag bjuder på lite bilder från midsommar och återkommer med mer text ikväll!

Med kärlek
Linda

delad.

16.40
tick
tack
tick
tack.

Tretton minuter tills tåget avgår,
helt plötsligt minns jag alla de där hemska söndagarna för massa års sedan,
när jag stod på perrongen med tårar på kinden och ångest i bröstet,
dags att lämna ett hem för nästa hem,
dags att stampa lite på hans hjärta för att åka hem och hela hennes,
om
och
om
igen.

Varje gång blev jag ännu lite mindre,
ännu lite trasigare,
ännu lite söndrigare,
när allt jag ville var att alla skulle få må bra,
sådär löjligt bra som vi alla egentligen förtjänade,
men det gick ju inte,
jag var ju bara en,
och dem var ju två,
en här och en där.

Idag kände jag lite samma sak,
jag ville ta henne i handen och inte släppa taget,
jag ville viska fina saker i hennes öra,
säga att hon förtjänar så oändligt mycket mera,
visa att hon är den vackraste och bästa någonsin,
att livet är så mycket mer än rädsla och ensamhet,
att hon kan få det där lilla extra,
för hon är så värd det.

Skillnaden är att jag nu är vuxen och vet att jag inte kan göra hennes val,
jag kan inte rädda henne från det onda och läskiga,
jag kan inte leva hennes liv eller bära hennes tunga ok,
jag kan bara älska henne,
oändligt,
och hoppas att hon känner det.

//
Linda

attjoprosit.

Förkyld.
Igen.
Fan.

Alltså,
tålamodet över min kropp tryter, kan jag säga.
Vad vill den?

Jag har slutat hetsäta.
Jag äter regelbundet och varierat.
Jag vilar. (på riktigt vilar. jag tackar nej så fort jag känner att orken tryter. Jag har fan sufsat runt här hemma i pyjamas hela helgen när jag egentligen skulle farit runt en massa!)
Jag är ute i friska luften.
Jag har börjat motionera.
Jag har tagit beslut och agerat i frågor som tidigare knäckt mig, allt för å lyssna på kroppen.

och ändå jobbar den emot mig.
Magen är kass och lever ett totalt eget liv. (den ser inte fram emot onsdagens rektoskopi och det gör inte jag heller!)
Jag är som sagt tokförkyld igen trots att det var endast två veckor sedan jag sist låg nerbäddad som en enda stor bacill.
Jag är ständigt toktrött,
galet toktrött,
på riktigt.

Ja jo, nu kommer det jag så väl vet:
Ge dig tid Linda.
Din kropp har varit/är under enorm stress med allt som varit under många år. TID. Mer tid. Acceptans.

I KNOW.

Men vet ni hur enormt mycket svårare det är att jobba sig tillbaka till vardagen när kroppen jobbar emot en? Som om inte pressen vore enorm ändå.

Kom igen nu, kompis, give some help.
Det här börjar ta lite hårt på ställen som jag inte riktigt har råd med...

Host och Fräs
Linda

vi kommer få de snyggaste barnen

Höststorm.

Jag sitter uppkrupen i soffan,
utanför är det nästan höstväder,
och just idag känns det skönt,
det stämmer med mitt inre,
jag känner mig som en virvlande höststorm,
och som de flygande löven,
swosh.

För exakt en vecka sedan sa jag upp mig från mitt jobb,
det fick räcka nu,
det var dags att gå vidare,
ta tag i det onda som skapats innanför de fyra väggarna,
jag har inget mer att hämta där,
det gör bara ont.

Så jag skrev på lappen och kände en euforisk känsla i hela kroppen,
det var helt galet så lättad jag var,
är,
jag gick bara runt med ett leende på läpparna,
fantastiskt fint,
25/6 blir min sista arbetsdag där sedan väntar fem veckors betald semester,
det kommer bli den bästa sommaren på väldigt länge!

Stolt som en tupp över mig själv.

Igår ringde så telefonen på väg hem från jobb,
rösten i andra änden var sprudlande glad,
hon meddelade glatt att hon gärna ville att jag skulle börja jobba på hennes förskola,
jag meddelade glatt tillbaka att jag gärna vill arbeta på hennes förskola,
jag var alltså arbetslös i mindre än en vecka,
gott mos.

Återigen stolt som en tupp.

Jag är glad,
otroligt glad,
lättad,
nöjd,
och lite rädd.

Tempot har varit lite för högt för mig,
det har varit mycket farande,
mycket inre stress,
stora beslut,
omvälvande konsekvenser,
så nu känner jag mig som en urvriden disktrasa,
helt manglad,
tokslut,
platt som en pannkaka.

Så jag vilar,
är hemma,
osocial,
trött,
lite lipig,
men det är okej,
jag är okej,
jag behöver bara lite andrum.

Acceptans.
med kärlek
Linda

handbroms.

Jag är duktig,
oftast för duktig,
har otroligt höga krav på mig själv,
just nu orimliga,
inte alls förvånande om man känner mig.

Har gråtit i över en vecka,
ångesten har bankat mig sönder och samman,
magen har lagt av,
jag är tokstressad,
jag har varit arg,
buttrig,
tjurig,
okul helt enkelt.

Igår ökade det dramatiskt och insikten träffade mig som en käftsmäll,
det här håller inte,
jag håller inte,
så jag drog i handbromsen,
hårt.

Sjukskriven halvtid,
går tillbaka till min gamla avdelning,
arbetstränar på en annan förskola för att få se något friskt,
rensat bort massa måsten ur kalendern,
så nu ska jag bara andas,
en dag i taget,
acceptans.

Jag är duktig även om jag inte jobbar heltid,
jag är inte besvärlig eller hopplös,
jag behöver bara lite mer tid,
jag är bara människa,
precis som alla andra.

med kärlek
Linda

tomhet.

Jag har låtit de ta ifrån mig min enda tryggheten,
jag har trampat ner mig under jorden för att vara till lags,
jag har vridit och vänt på mig själv för att jag helt enkelt inte orkat ta tag i det,
det har funnits mer akuta saker att ta hand om,
nu återstår ingen inspiration och inga idéer,
jag vill inte mer,
jag
vill
aldrig
mer
gå
dit.

Tårarna rusar ner för mina kinder,
varför blir jag aldrig nöjd,
varför vet jag inte vad jag vill,
varför ska jag vara så jävla komplicerad,
fundersam,
skeptisk,
besvärlig?

Jag vet överhuvudtaget inte vad jag ska göra.

//Linda

om att vara modig.

Det är varmt i lokalen,
tryckande varmt,
sådär varmt att jag i vanliga fall får ångest,
men inte nu,
inte ikväll.

Jag stirrar med forskande ögon,
lyssnar med hela kroppen,
känner med varje cell,
jag skrattar,
jag gråter,
jag skrattar igen.

Det kunde ju lika gärna varit jag,
så tänker jag,
i två och en halv timme,
som om hon talar från min själ,
jag blir nästan arg ett tag,
som om jag har patent på den storyn,
dumhuvud.

Mer än en gång vill jag kräkas,
hon kom för nära,
berörde lite för djupt,
plockade fram lite för mycket,
men med skrattet som redskap.

Jag tittade mig runt,
mannen snett nedanför torkade en tår,
kvinnan med den stirriga klänningen skrattade så hela stolen hoppade,
och den där gnagande känslan av ensamhet försvann för en stund,
poff,
jag delade helt plötsligt det innersta med massa främmande människor,
fantastiskt.

Helt plötsligt kommer sorgen,
tar min hand och gråter med mig,
klappar mitt kalla inre,
kramar mitt sargade skratt,
smeker min skakande kropp,
för att lika hastigt försvinna igen.

Så kommer istället styrkan och sätter sig bredvid,
torkar mina tårar med sin yxbeklädda hand,
klappar mig på bröstet,
nyper mig i kinden,
viskar starka ord i mitt öra,
för att lika hastigt försvinna igen.

Sådär fortsätter det,
hela föreställningen igenom,
alla känslor kommer och går,
helt galet.

Så tänds lamporna och vi går ut,
ut i en Marskall kväll,
vandrar hemåt,
bortåt,
mot.

Fy fan vad jag är modig.
det är du också.
// Linda

jaha.

dagar som detta förbannar jag mitt val att bli ätstörd,
det tär,
det gör ont,
och tårarna tar inte slut.

fan för självdestruktivitet.

jag
vill
inte
mer
just
nu.

och vad ni nu än gör så bli inte ätstörda för maten kommer ni fan inte ifrån,
aldrig nånsin.

Födelsedag

Är det en vanlig dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag för det är Åsas födelsedag.
Hurra hurra hurra!

Grattis bästaste,
jag hoppas du får den bästa födelsedagen nånsin,
det är du såååå värd! (5 år till 30, hoho!)

I love you
PUSS

//Linda

torsdag är lika med städdag.

Första dagen som jag jobbat 75 %,
det går fint,
men jösses vad trött jag är efter en dag,
helt tokigt,
men jag låter det vara så nu,
jag får helt enkelt bara vila lite extra.

Lägenheten är nu nystädad,
mor min kommer nämligen imorgon,
vilket innebär akut städpanik,
samma visa varje gång,
hopplöst faktiskt,
men men,
tjejhelg står på schemat,
tummen upp för det,
yes.

Min man åker till Frankfurt imorgonbitti,
världens största musikmässa ska besökas,
kul för honom,
ångest för mig,
haha.

Ja alltså hade ni varit hemma hos oss så hade ni förstått min lilla ångestattack,
vi har ohyggligt många instrument och teknikprylar,
bara tanken på att få hem fler gör mig yr,
och fler kommer det att bli,
trust me.

Eller,
låt mig säga så här:
OM J kommer hem UTAN några saker så kommer jag blir uppriktigt förvånad,
jag har aldrig träffat en större teknik/musik-nörd som honom,
han är besatt min lilla skatt,
så den här mässan är ju en DRÖM för honom.
(det var visst därför han blängde pest-blickar på mig när jag var magsjuk. Tänk om han hade missat resan..?)

Han kom hem från Gambia med sex stora instrument lixom,
från Afrika,
han flög över hela världen med en hel j***a orkester i instrumentväg,
klart han kommer göra det från Frankfurt också,
så är det bara.

Jag går därför här hemma och njuter av utrymmet,
två dagar har jag på mig,
katterna likaså,
vi går här och andas i kvadrat,
haha.

Well,
time will tell.

Nä,
nu ska här mysas och sen sova,
klockan ringer tydligen ohyggligt tidigt imorgon,
örk.

med kärlek
Linda

pics.

Vi är sega här,
lite efter-sjuka-lata,
så vi vilar.

KattFnatt

Jag delar mitt hem med tre andra individer,
en man och två katter,
finaste familjen kallar vi oss,
oftast. (haha)

Idag tänker jag ägna mig åt de två fyrbenta familjemedlemmarna,
Else och Esther,
Else är döpt efter min mamma för deras personligheter är så lika,
Esther för att det är ett fint namn,
enkelt!

Att leva med katter är dock inte enkelt,
aldrig nånsin,
inte våra iallafall,
de är ibland så egensinniga att jag blir tokig,
dock minns jag inte mitt liv innan de?!

Else är egentligen en panter,
och antagligen lite människa,
typ Panter-Einstein-människa,
läskigt.

Hon är projektarbetaren som hatar att ha tråkigt,
hon gör leksaker av tapetern,
klättrar på köksskåpen,
öppnar dörrar,
snor strumpor,
sover på skohyllan,
gömmer sig i väskor/påsar,
kastar sig ut så fort ytterdörren öppnas,
stiger upp 04 varje dag och hoppar på dörrar tills vi vaknar bara för att HON har tråkigt,
kelar bara när HON känner för det vilket är ytterst sällan.

Hon är katten som flyttade sin stubbe genom hela hallen, satt på den tills jag kom hem från jobb å öppnade ytterdörren för att då hoppa över mitt huvud,
hon puttade även upp fönstret på vår inglasade balkong och hoppade ut,
hon älskar skrivaren till Js stora förtret (den låter ju, rör sig OCH är förbjuden att röra om man inte heter nåt på J)
hon satt i mammas kakelugn i tre dagar för att sedan fånga en mus och tittade då ytterst oförstående på mamma eftersom vi inte hade möss i Malmö. Stadskatt- javisst! haha!

Den andra då,
Esther,
hon är ingen panter eller människa,
hon är en katt-dam,
en sådan som sover 89 % av dagen,
gnäller när hon är vaken,
vägrar dricka ur skålen- det ska vara rinnande vatten,
ska kelas HELA tiden annars lackar hon ut,
hon ÄR helt enkelt drottning,
spatserar från rum till rum med svansen i vädret och nosen likaså,
skickar blickar som kan döda om man gör något som inte passar damen,
får ett par frispel varje dag med sin syster för att sedan återgå till att sova (helst på J eller mig),
hon lyckades dock klättra upp i ett träd en gång- men föll ner som en säck potatis,
tokkatt.

Dock de bästa katterna nånsin.

(så länge du inte frågar oss klockan 04.00 när Else kör sin morgonritual eller när de ger sig på Js instrument eller när de bajsade i min pappas säng eller när de tog sönder Anders prydnassaker och kissade i hans soffa eller när de river ner tapeterna eller när de (läs;Esther) skriker sig igenom dagarna eller när de kloar på vår nya säng eller när de läs;Esther står utanför toalettdörren och vrålar när man ska kissa eller när de hoppar upp på köksbordet för 1000e gången bara för att jävlas eller när man kommer på de med att dricka ur mitt vattenglas på bordet genom att doppa ner tassen...)

En annan sak som beskriver deras egensinne ganska tydligt:
De kommer ut från sin toalett och blänger som aldrig förr för att vi kanske missat att göra rent just den dagen,
man känner sig urusel och städar genast upp,
då kommer båda två,
hoppar ner i lådan och bajsar,
vilket gör att jag städar igen,
då kissar de,
jag städar igen,
då bajsar de,
ungefär där har jag lackat ur och gått därifrån,
efter spatserar de sjukt nöjda över att de fått mig att dansa efter deras lilla j***a pipa,
IGEN!

Historierna är många och långa,
galna och roliga,
mer än en gång har vi tänkt tanken att sälja de på Blocket (J hotade med det inatt faktiskt) men bara för en sekund,
det är faktiskt helt omöjligt att tänka sig livet utan de i det långa loppet,
de är en del av det här hemmet,
de står för all underhållning och det mesta kelet,
jag
är
trots
allt
lyckligt
lottad
som
får
dela
mitt
liv
med
den
stora
kärleken
och
de
bästa
katterna.

Jag är för övrigt kräkfri,
lite febrig,
mör i kroppen,
illamående,
men vid väldigt gott mod.

Glöm inte att le mot någon idag,
med kärlek
Linda

Ps. har försökt lägga upp bilder på katterna i inlägget men det bara strular så nu skiter jag i det. Ds.

en vanlig måndag?

Klockan ringer tidigt,
sambon gnyr irriterat och vänder sig bort,
sträcker mig efter mobilen,
spana igenom lite nyheter,
stapplar upp,
en som jag tror vanlig dag lixom.

Dusch,
frukost,
klädval,
packa träningsväskan,
mata katterna,
kela med katterna,
smink på,
vax i håret,
pussa kärleken hej då,
springa nerför trappan,
kolla klockan,
satan jag är sen,
J ropar något fint från sovrummet,
svårt att höra då min enda tanke är:
SPRING Linda,
mot toaletten,
NU!

Ja och där har jag varit sen dess,
på taoeltten alltså,
kräkandes,
inte okej som Å hade sagt.

Herr maginfluensa har intagit mig,
tack,
verkligen tack.

Alltså få saker hatar jag men att kräkas är en av de,
det är det absolut värsta jag vet (iallafall idag...annars är jag nog inte riktigt så ytlig!?)
jag lixom kräker av att kräkas,
vidrigt.

Kommer ut från toaletten och möter Js nyvakna ansikte:
Hur gick det, älskling?
Eh, ja jo det gick fint snyftar jag lite lätt förtvivlad!
Varpå han säger JAG får absolut INTE bli sjuk nu och ser helt upprörd ut.
Behöver jag ens skriva att jag inte svarade på det?
Sen dess har jag kräkts och han har tittat på mig som om jag har pesten eller något annat farligt.
Kul, verkligen.

Nu är han dock förlåten för han kom hem med magsjukevänlig mat (även om det inte stannade så länge i mig!) och geléhjärtan och choklad och ett leende på läpparna.
Han är trots allt bäst min J.

Esther har legat på mig större delen av dagen,
grymtat irriterat när jag rusat mot toaletten,
blängt när jag kommit tillbaka,
för att sedan börja spinna när jag ligger still,
märkliga varelser det där.

Känner mig,
trots kräk och pestfyllda blickar,
oerhört tacksam idag,
speciellt tacksam att jag är född och uppvuxen i Sverige,
läser en bok som inte kan lämna någon oberörd,
Tusen Strålande Solar av Khaled Hosseini,
jösses amalia,
jag får återkomma,
med mer ord,
för just nu finns inga som kan beskriva mina tankar på ett vettigt sätt,
frågan är om det nånsin kommer gå?

Läs,
begrunda,
tänk om.

Det har jag gjort.

med kärlek
Linda
(som har de bästa av vänner, den finaste killen, de coolaste katterna och ett fantastiskt hem!)

hård som sten, mjuk som smör.

Ibland kommer det som ett knytnävslag i magen,
det far runt i kroppen som en inre blödning,
jag hinner inte värja mig,
smack säger det.

Sorgen.

Den mörka sorgen som finns därinne,
den rusar fram,
som ett skenande lok,
swosh.

Oftast är det när jag inser konsekvenserna av det som varit,
när jag förstår hur långt in det sitter,
många av mina värderingar kommer ju ifrån det,
så klart,
då gör det ont,
galet ont.

Jag har blivit ganska hård,
tankarna är rätt mycket svart eller vitt när det gäller vissa saker,
relationer är ett sådant exempel,
det är svårt,
tillit sitter långt inne,
jag litar egentligen bara på mig själv,
iallafall i vissa avseenden.

Obra.
Ogeneröst.
Ovänligt.
Egoistiskt.

Ikväll fick jag svar på tal,
han drog mina tankar till sin spets,
svart på vitt,
hade vi inte suttit i bilen så hade jag nog kräkts rätt ut,
av skam,
av sorg,
av ilska.

Jag slår hårt på mig själv i det inre,
men bara en kort stund,
sen poppar ordet upp,
acceptans.

Då kommer tårarna,
men bara på insidan,
bra Linda,
gråt ut skiten,
ta i det,
känn på det.

Tänk så det kan bli.
acceptans. ACCEPTANS. AcCepTAnS.

ikväll tänker jag vara ledsen över hur jag blev,
men med tanke att någon dag kunna se förbi det,
förändra.

Så det så.

med kärlek
Linda

låt oss börja om, tillsammans.

Hon ler,
fångar molnen,
kastar de ifrån sig,
andas,
njuter.

Det har varit en del tunga moln,
kanske lite väl många,
men nu börjar de att lätta,
oftast kan hon se igenom de,
hon använder sin röda pärm,
håller kärleken hårt i handen,
och kramar sig själv hjärtligt varje dag.

jag kan,
jag vill,
jag vågar.

välkommen ombord
//Linda