tiden tickar på,
sår läker,
nya slås upp.
kärleksungen växer,
han går nu,
mitt tokhjärta som aldrig sover,
så stor nu men ändå så liten,
hur såg livet ut innan dig?
jag kämpar vidare i det som varit,
allt för att komma framåt,
ibland känns det så hopplöst,
men sedan kommer de där dagarna när saker bara faller på plats,
de få dagarna som gör att man orkar vidare i sorgträsket,
fantastiskt.
livet är märkligt,
så jävla märkligt.
nya bekantskaper dånar in,
slår rot runt hjärtat,
dansar med mig i nattens drömmar,
fina vänner,
äkta vänner.
andra försvinner,
visar sitt rätta jag,
tårar faller men jag är hård nu,
det räcker,
jag tar inte mer skit,
jag är faktiskt också viktig,
jag har också rätt att säga ifrån,
hårt men ack så sant.
kämpar på med radikal acceptens,
svårt svårt svårt,
men nödvändigt.
hösten närmar sig,
det betyder jobb,
men vilket?
jag är rädd,
vet vad jag måste göra,
jag vill inte tillbaka,
men vad vill jag då?
åh,
varför ska det vara så krångligt?
planerar kärleksungens födelsedag (vart har det här året tagit vägen?) och namngivning,
fantastiskt kul,
stort kalas med alla nära,
jag längtar.
(och jo, det gör ont...)
jag tittar på dig mitt lilla hjärta när du sover,
tar din hand i min,
viskar i ditt öra att allt kommer bli bra,
för jag älskar dig,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså.
tårarna rinner en hel del fortfarande,
eftersom varje dag är ett nej,
ett nej till min kärleksunge,
men jag säger ja till honom,
varje dag,
varje vecka,
varje månad,
vare år,
för alltid,
och det är större än hans nej,
faktiskt.
(men varför ska alltid (oftast iallafall) det negativa ta över det positiva i ett läkande?)
svårt det där,
men nyttigt.
nu ska jag sova,
hela natten,
för första gången på lääänge,
så det så.
God natt.
med kärlek
L
