orosmoln och framtiden

jag vandrar gata upp och gata ner,
vagnens tyngd höjer pulsen,
tårarna faller tungt mot marken,
skenet från julstjärnorna bländar min mörka sorg,
kärleksungens sovande andhämtning stillar oron när den landar i mitt hjärta,
frågorna springer maraton i huvudet,
och jag undrar,
återigen,
när ska allt lämna mig ifred?

Ilskan från mötet piskar i bröstet,
likt ett stormande hav,
det är fegt att spela på någon annans känslor,
speciellt någons mammakänslor,
fan.

Jag sitter där i rummet,
stirrar på kvinnan med blocket,
som stirrar tillbaka,
hennes blick är hård,
hon studerar mig,
smakar på varje ord jag säger,
försöker hitta saker som jag har gjort fel,
ställer ledande frågor,
iakttar mig,
som en hök.

Svetten rinner längs ryggraden trots att jag fryser,
jag försöker som så många gånger förr låtsas att det är en film,
en påhittad situation,
en fiktion,
men jag misslyckas,
som så många gånger förr,
fan.

Tårarna bränner men jag vägrar släppa de så hon kan se,
pappas ord ringer i öronen,
låt de inte sänka dig,
de har sina paragrafer att följa,
de vet inget om dig eller din historia,
ta inte åt dig,
du vet bäst i det här läget.

Vinden snärtar mig tillbaka till stunden just nu,
kärleksungen tittar på mig med sömndruckna ögon,
han är kvar i drömmarnas land,
men så plötsligt spricker hans ansikte upp i det där leendet som jag aldrig kan få nog av,
han börjar prata och gestikulera glad som en solstråle,
älskade vackra du.

Hennes sista ord borrar sig in i märgen och stannar där som en iskall höstvind:
tyvärr är det så i sådana här situationer,
den som är drabbad är den som har det tyngsta och viktigaste ansvaret för att det ska fungera,
och det vill ju du.
Gör man inte allt det där som jag tidigare sagt,
så kommer det bli väldigt fel för ditt barn framöver,
men eftersom DU är en så ansvarsfull förälder som älskar ditt barn och vill han allt väl i världen
så kommer det inte bli så.

Jag går därifrån med tunga steg,
jag har nämligen inte mer att ge,
jag har gjort allt jag har kunnat (och lite till) utifrån min situation,
jag älskar min kärleksunge mer än livet,
jag är själv med honom,
jag ger honom allt jag har att ge,
som mamma,
i nuläget får det vara bra med det,
vad de än säger.

Men fan vad tungt det är,
att leva med deras skeva bild i hjärteroten,
jag önskar såklart också att det vore så,
kanske i den bästa av världar,
men nu ser ju verkligheten ut på ett helt annat sätt,
borde de inte arbeta utifrån den då?

Jag har för länge sedan tröttnat på deras snack,
det är tomt och innehållslöst,
det känns hopplöst,
oron ökar för varje gång,
jag förstår inte,
hur kan det få vara så?

Den dagen han tar sitt fulla ansvar,
den dagen han visar att kärleksungen är hans prio ett,
den dagen han finns närvarande på kärleksungens premisser,
den dagen kan vi börja prata,
inte en sekund tidigare,
end of story.

Nu tänker jag bygga upp vårt liv,
min och kärleksungens,
det är mitt ansvar.

Vi börjar med en resa till en gammal vän,
sen firar vi jul med de bästa,
nyår firas hos lillebror,
det kommer bli bra för oss,
i know it.