Livet mellan ansvar och slagbord?

Nästa steg i livet som ensamstående blivande mamma väntar efter helgen,
föräldrarutbildningen,
ensam,
jösses kors alltså,
kan det bli mer verkligt än så just nu?

Nope,
och verklighetsbubblan fortsätter att komma mot mig.

På tisdag får vi nya lägenheten,
på torsdag börjar vattengympan för gravida,
jag ska även till barnmorskan och Kängurun,
veckan därefter är det BB-visning,
och veckan därefter är det ultraljud,
ja och sådär rullar det på nu framöver,
jobbet inte heller att förglömma,
inte helt lätt att jobba heltid i dessa dagar,
men nu är det "bara" åtta veckor kvar tills Liten är beräknad,
overkligt,
fantastiskt,
och jag önskar att det är april imorgon när jag vaknar.

Veckan som varit har mest bara innehållit tårar,
massa grubblerier,
tusen miljoner frågeställningar,
och detta jävla dåliga samvete,
gud vet varför JAG har det,
men jag tar gärna på mig ansvaret,
jag vill ju så förtvivlat att det ska bli bäst för Liten,
men så idag slog det mig en sak när jag vandrade längs med stranden,
han är faktiskt också vuxen,
han har ju till och med valt den här situationen,
han har också ett ansvar,
allt kan ju faktiskt inte ligga på mig att lösa,
hur skulle det kunna göra det,
jag har ju inte fått en chans att påverka detta,
så nu får det räcka med ångest över det,
han vet vart vi finns,
han vet hur läget är,
så nu är det fan upp till honom att visa framfötterna.

Jag och Liten ska nu "bara" fokusera på vårt nya liv,
och jävlar så bra det ska bli en dag,
mamman ska bara sluta gråta,
samt bestämma vilken färg vi ska ha i sovrummet,
hon behöver även köpa en ny soffa och ett gammalt slagbord,
ett skötbord till Liten återstår också att införskaffa,
sedan kan livet börja på nytt igen,
och inte vilket liv som helst,
utan det som mamma till den vackraste människan på jorden,
slå det om ni kan!