Jag är arg.
Så vansinnigt förbannat arg.
Det kokar bara jag ser hans namn.
Och ibland, som idag, undrar jag om det någonsin kommer att gå över?
3 viktiga tips för att hitta rätt kajak
3 dagar sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kommer det! Men du hade rätt. Jag trodde jag hade kommit längre men när hon föddes var det som att bli tillbakakastad till ruta ett. Som att spela Monopol och hamna på gå-direkt-till-fängelset-rutan...
SvaraRaderaUrsäkta att jag inte svarat på mailet men det har varit så fullt upp. Så många känslor, tårar, kaos, besvikelser...
En dag...
Kram
Hej Linda!
SvaraRaderaJag läste en kommentar hos Maggan och klickade mig vidare hit av en slump. Sen kunde jag inte sluta läsa. Satt med en klump i halsen och sten i hjärtat. Jag känner igen min historia i din, även fast min är en miljon gånger lättare. Jag blev inte lämnad, sviken, krossad. Men har ett barn med en man som beter sig som en pojke, som inte går att lita på och som snackar mycket men gör lite. Som inte har något intresse av våran son fast han påstår att han har det. Oron under graviditeten och fortfarande, att det ska bli tvist och bråk, att min unge ska hamna i kläm, att det ska bli prestige från pappans sida, men inte finnas någon kärlek. För hur kan det finnas det när man frivilligt inte tar någon plats i sitt barns liv? När man inte förstår hur oerhört stort det är att se sitt barn växa och utvecklas.
Mina erfarenheter av att vara ensamstående med en pappa till mitt barn är ändå ingenting gentemot dina och jag hoppas så att du kommer att må bra, bli starkare, men framför allt: våga lita på och älska en man igen! Det är min största rädsla, att jag ska hamna i den här situationen igen, jag har inga problem med att vara ensam förälder, det är det hela tiden överhängande hotet om att min unge ska tas ifrån mig som är det jobbiga. Så att våga skaffa barn med en man, och leva med risken att det tar slut, det är min stora utmaning. Jag hoppas att mina rädslor kommer försvinna "poff" om jag träffar rätt man, för jag vill, men jag vet inte om jag vågar!
Nu blev det här svamligt och långt. Jag ville bara skicka en styrkekram till min syster i nöd, för dina ord träffade mig rätt i hjärtat! Och det vet du ju redan, men man klarar det man måste för sin unge!
Jag tror inte det går över. Men med tiden kanske det blir lättare att bära.
SvaraRaderaÖnskar dig styrka och glädje att dela vardagen med ditt barn. Fina lilla underbara pojk som är så oskyldig till allt men så drabbad på alla vis.
Många många kramar till dig!!
Till Carro: Tack för dina ord, de värmer. Den rädslan kommer nog alltid finnas där, den kommer nog alltid jaga mig men jag jobbar aktivt med att inte låta den ta över livet.
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att du kommer våga älska igen, att våga släppa in någon till det innersta och att du får känna det där pirret igen.
Jag vet inte hur man gör, jag har någon i mitt liv som jag faktiskt älskar men vägen fram är lång och jag vet inte hur långt jag kommer våga för tårarna av skräck rinner allt som oftast. Jag vill hemskt gärna ha fler barn men vet uppriktigt sagt inte om jag någonsin kommer våga det igen...! Usch, det är svårt! Det är tungt. Ofta. Men det måste gå - för våra älskade små som förtjänar lyckliga mammor! KRAM!
Till Ullrika: Du har nog rätt, man lixom bara lär sig att leva med det... Tack för dina ord och dina kramar, de värmer!
SvaraRaderaKRAM!