att be om hjälp?

Jag tycker det är svårt att be om hjälp,
jag skäms som en hund när jag måste säga att orken inte finns,
jag gråter mig hellre sönder och samman,
speciellt när det kommer till jobbet,
fy fan alltså.

Jag blev sjukskriven för ett par veckor sedan,
för kris och stressreaktion,
den går ut på söndag,
kuratorn och jag tänker att två veckor med halvtidsjobb skulle vara bra,
för orken finns där inte fullt ut,
ångesten är fortfarande väldigt påtaglig,
sömnen är fruktansvärt oregelbunden,
jag gråter massor varje dag,
jag kan inte koncentrera mig några längre stunder,
livet har ju trots allt fullständigt havererat,
men det betyder att jag måste be om det,
jag måste säga det till läkaren i eftermiddag när han ringer,
jag måste peka på alla saker som inte fungerar,
trycka på hur tungt jag har det,
och jag avskyr det,
mer än mest,
jag vill inte,
jag vill inte,
jag vill inte.

fan ta dig för att du tvingar mig och Liten igenom allt det här

Jag vill jobba,
jag vill orka,
jag vill leva,
jag vill busa,
jag vill skratta sådär hjärtligt,
jag vill vara lycklig,
jag vill det,
NU.

Acceptans.

Jag vet att endast jag är ansvarig för min lycka,
att bara jag kan ta mig ur det här,
att allt i mitt liv alltid är upp till mig,
att det är upp till mig att hantera det som sker,
men du överrumplade mig,
du lurade mig,
du ljög för mig,
du förde mig bakom ljuset,
du som jag gav mitt innersta till,
du som sa att du älskade mig gränslöst,
du som sa att jag och Liten var viktgast för dig,
jag hade inte en chans,
den maktlösheten gör mig fruktansvärt vansinnig,
och alldeles jävla matt.