söndag 23 maj 2010

delad.

16.40
tick
tack
tick
tack.

Tretton minuter tills tåget avgår,
helt plötsligt minns jag alla de där hemska söndagarna för massa års sedan,
när jag stod på perrongen med tårar på kinden och ångest i bröstet,
dags att lämna ett hem för nästa hem,
dags att stampa lite på hans hjärta för att åka hem och hela hennes,
om
och
om
igen.

Varje gång blev jag ännu lite mindre,
ännu lite trasigare,
ännu lite söndrigare,
när allt jag ville var att alla skulle få må bra,
sådär löjligt bra som vi alla egentligen förtjänade,
men det gick ju inte,
jag var ju bara en,
och dem var ju två,
en här och en där.

Idag kände jag lite samma sak,
jag ville ta henne i handen och inte släppa taget,
jag ville viska fina saker i hennes öra,
säga att hon förtjänar så oändligt mycket mera,
visa att hon är den vackraste och bästa någonsin,
att livet är så mycket mer än rädsla och ensamhet,
att hon kan få det där lilla extra,
för hon är så värd det.

Skillnaden är att jag nu är vuxen och vet att jag inte kan göra hennes val,
jag kan inte rädda henne från det onda och läskiga,
jag kan inte leva hennes liv eller bära hennes tunga ok,
jag kan bara älska henne,
oändligt,
och hoppas att hon känner det.

//
Linda

måndag 17 maj 2010

attjoprosit.

Förkyld.
Igen.
Fan.

Alltså,
tålamodet över min kropp tryter, kan jag säga.
Vad vill den?

Jag har slutat hetsäta.
Jag äter regelbundet och varierat.
Jag vilar. (på riktigt vilar. jag tackar nej så fort jag känner att orken tryter. Jag har fan sufsat runt här hemma i pyjamas hela helgen när jag egentligen skulle farit runt en massa!)
Jag är ute i friska luften.
Jag har börjat motionera.
Jag har tagit beslut och agerat i frågor som tidigare knäckt mig, allt för å lyssna på kroppen.

och ändå jobbar den emot mig.
Magen är kass och lever ett totalt eget liv. (den ser inte fram emot onsdagens rektoskopi och det gör inte jag heller!)
Jag är som sagt tokförkyld igen trots att det var endast två veckor sedan jag sist låg nerbäddad som en enda stor bacill.
Jag är ständigt toktrött,
galet toktrött,
på riktigt.

Ja jo, nu kommer det jag så väl vet:
Ge dig tid Linda.
Din kropp har varit/är under enorm stress med allt som varit under många år. TID. Mer tid. Acceptans.

I KNOW.

Men vet ni hur enormt mycket svårare det är att jobba sig tillbaka till vardagen när kroppen jobbar emot en? Som om inte pressen vore enorm ändå.

Kom igen nu, kompis, give some help.
Det här börjar ta lite hårt på ställen som jag inte riktigt har råd med...

Host och Fräs
Linda

torsdag 13 maj 2010

vi kommer få de snyggaste barnen





Höststorm.

Jag sitter uppkrupen i soffan,
utanför är det nästan höstväder,
och just idag känns det skönt,
det stämmer med mitt inre,
jag känner mig som en virvlande höststorm,
och som de flygande löven,
swosh.

För exakt en vecka sedan sa jag upp mig från mitt jobb,
det fick räcka nu,
det var dags att gå vidare,
ta tag i det onda som skapats innanför de fyra väggarna,
jag har inget mer att hämta där,
det gör bara ont.

Så jag skrev på lappen och kände en euforisk känsla i hela kroppen,
det var helt galet så lättad jag var,
är,
jag gick bara runt med ett leende på läpparna,
fantastiskt fint,
25/6 blir min sista arbetsdag där sedan väntar fem veckors betald semester,
det kommer bli den bästa sommaren på väldigt länge!

Stolt som en tupp över mig själv.

Igår ringde så telefonen på väg hem från jobb,
rösten i andra änden var sprudlande glad,
hon meddelade glatt att hon gärna ville att jag skulle börja jobba på hennes förskola,
jag meddelade glatt tillbaka att jag gärna vill arbeta på hennes förskola,
jag var alltså arbetslös i mindre än en vecka,
gott mos.

Återigen stolt som en tupp.

Jag är glad,
otroligt glad,
lättad,
nöjd,
och lite rädd.

Tempot har varit lite för högt för mig,
det har varit mycket farande,
mycket inre stress,
stora beslut,
omvälvande konsekvenser,
så nu känner jag mig som en urvriden disktrasa,
helt manglad,
tokslut,
platt som en pannkaka.

Så jag vilar,
är hemma,
osocial,
trött,
lite lipig,
men det är okej,
jag är okej,
jag behöver bara lite andrum.

Acceptans.
med kärlek
Linda