rutinfrågor?!

Finns det några oklarheter i vem som är pappan?

Rösterna förföljer mig.
Skrattar åt mig.
Hånar mig.

Så fruktansvärt förödmjukande.
Så fruktansvärt smärtsamt.
Så fruktansvärt.

I den meningen ligger så många undertoner,
så många ifrågasättanden,
fördömanden,
gentemot mig.

Som om jag har varit med massa olika killar,
som om Lilla A vore ett misstag,
som om Lilla A var oplanerad,
som om jag vore oansvarig.

Jag vill bara vråla ut hela historien,
skrika ut min frustration,
men svarar bara ett tyst nej,
det finns EN pappa.

Inget gör mig mer arg än det,
inget får mig att gråta mer än det,
inget gör mig mer förtvivlad.

och hans ord ringer samtidigt i öronen:
Du var ett projekt.
Jag kan inte gå runt som en zombie längre.
Jag måste göra det som är bra för mig nu.
Jag är lycklig.

Jag lägger på luren,
för andra gången bara idag som jag pratar med olika myndigheter,
de som ställer dessa rutinfrågorna,
lägger mig ner,
arg,
vansinnigt arg,
och undrar förtvivlat hur jag ska hitta styrka och vilja att förlåta?