Egoism.

Jag har köpt en lägenhet till mig och Liten,
den är tokfin,
en bra start på vårt ensamliv,
jag jobbar halvtid nu,
börjar med heltid på måndag,
det funkar,
men tankarna är aldrig där,
så jag tillför inte mycket mer än min närvaro,
det får vara så nu,
två månader kvar tills jag går hem,
overkligt,
fantastiskt,
läskigt,
underbart.

Jag fungerar som en människa igen,
jag kan göra saker på eget initiativ,
jag kan sova själv,
jag kan vara ensam hemma i kortare episoder utan att falla ihop,
jag kan äta,
jag kan ta mig till och från jobbet på egen hand,
stora framsteg,
men nu börjar det verkligt tunga,
samla ihop bitarna i mitt inre,
klistra ihop de till en större helhet,
få ihop Linda,
igen.

Nu är det speciellt en fråga som dansar i mitt inre,
som jagar mig om natten,
som letar sig in på ställen som jag har rensat ut och skrämt bort,
och svaren som kommer till mig nu,
i denna sorgeperiod,
är inga som jag vill ha i mitt inre,
eller i Litens liv,
någonsin.

Jag undrar så vad det är livet vill lära mig,
jag har i hela mitt liv försökt ta mig ifrån det destruktiva livet,
det där egoismen styr allt,
jag kommer ju ifrån det,
jag har redan varit igenom det,
min mamma har redan varit igenom det,
och det är ingen vacker historia på något sätt,
tårar,
ångest,
rädsla,
ilska,
smärta,
hopplöshet,
år in och år ut,
hos så många människor som blandas in i ett sådant liv,
så varför,
på vilka grunder,
ska min älskade Liten behöva gå igenom det,
det förstår inte jag,
inte alls,
det gör så ont att jag ibland inte kan andas,
ilskan som kommer med det skrämmer mig till panik,
min älskade Liten,
när ska detta sluta?