tiden.

jag lastar in hundarna i bilen,
kör upp till backarna,
kliver ut,
låter tårarna dansa med vinden,
andas,
letar febrilt efter lugnet,
det brukar komma här,
men inte idag,
så jag går,
och går,
och går,
och går.

Tänker att jag kanske bara ska fortsätta att gå,
vandra längs fält och åkrar,
utmed bäckar och snår,
kanske kan jag gå ifrån sorgen,
kanske kan jag jaga bort rädslan som dunkar i bröstet,
kanske kan jag lämna smärtan i en vattenpöl,
men insikten kommer lika snabbt som tankarna dånar i huvudet,
jag vet att det inte fungerar så,
jag vet att det bara är att stå ut,
en timme i taget,
ibland en sekund,
överleva,
andas,
gråta.

Jag tar upp telefonen,
låter en god väns trygga stämma rädda mig för en sekund,
hans skratt lyfter ångesten för en liten stund,
tårarna rinner obehindrat,
han letar efter kloka ord,
han letar efter något som kan hjälpa,
han kämpar hårt mot sin maktlöshet i det hela,
men han finns,
det är det enda som räknas nu,
han börjar prata om den där vännen,
min nya bästa vän,
tiden,
han vet att det gör mig ont att höra,
men det är det enda han kan ge mig,
vetskapen om att det kommer lätta med tiden,
så han säger det flera gånger,
skickar över massa kramar,
sen lägger vi på.

Jag stirrar på landskapet runt mig,
allt känns plötsligt så främmande,
märkligt,
vet att jag behöver samla ihop mig igen,
sätta mig i bilen,
köra hem,
för idag är det kalas,
farfar fyllde 90 år igår,
det ska firas,
alla från Stockholm kommer ner,
så jag ropar på hundarna,
torkar tårarna,
konserverar hjärtat,
och kör hemåt.

Tid bästa Linda,
ge det tid.

Min älskade skatt,
bästa Liten,
tro på mig,
nu mer än någonsin.