när det förflutna upprepas.

Hon kämpar mot gråten,
smärtan i hennes ögon förgör mig,
hon försöker hitta några tröstande ord,
men det förblir tyst,
tårarna börjar sakta rinna på hennes kind,
desperationen är ett faktum,
älskade mamma,
som om inte en gång i livet vore mer än nog,
nu ska du behöva vandra samma väg fast med mitt trasiga hjärta i din famn,
i den stunden förbannade jag livet,
om och om igen.

Hans blick skriker av ångest,
hans tårar bränner hål på mitt inre,
han vet nu,
han förstår,
och det förgör honom,
det ser jag,
varje dag när han möter min sorgsna blick,
så vet jag,
att han vet,
tjugosju år senare,
att hans ångest är så mycket djupare än min någonsin kommer att bli,
och jag är rädd att han ska falla ihop död,
älskade pappa.

Nästan alla möter mig med samma ord,
de försöker,
men de vet inte det jag vet,
jag vet hur stor den egoismen är,
jag vet hur djupt den sitter,
den är större än allt annat,
och den förgör det starkaste av barn,
det vet jag,
för jag är det barnet,
precis som Liten.

Jag kan inte rädda dig från den biten,
älskade vackraste Liten,
hur mycket jag än vill så kan jag inte det (och det förgör även den starkaste av mammor),
hans val är hans val,
men jag lovar dig,
dyrt och heligt,
djupt och innerligt,
jag kommer inte låta han trampa dig sönder och samman,
aldrig någonsin,
jag kommer inte låta min rädsla ta över,
jag kommer stå på din sida,
jag kommer hålla din hand,
jag kommer ge dig den styrka du behöver,
du är aldrig ensam,
vi är två,
alltid.