om att bara stå ut.

Jag lever,
det gör jag,
men jag avskyr att leva som jag gör nu,
när enda målet för dagen är att överleva,
när det handlar om att stå ut med smärtan,
när det bara handlar om att äta-vila-promenera i friska luften,
att få tiden att gå för den ska läka mina sår,
det gör mig tokig,
för många av mina unga år har handlat om det,
jag vill inte det mera nu,
jag vill vara lycklig och tillfreds,
så som jag var för bara några veckor sedan.

Jag är van att jobba med mina problem,
ta itu med de,
bryta ner de,
förstå de,
lära mig att hantera de,
men det här kan jag inte göra något åt,
inte än då alla sår är så färska,
jag måste bara vara i det,
stå ut.

Så nu väntar jag,
på att tiden ska gå,
på att J ska ta beslut om bilen och lägenheten så jag också kan få börja om,
på att sorgen ska minska,
på att tårarna ska sluta rinna,
på att jag ska börja orka jobba igen,
på att glädjen över livet ska återkomma,
och allra mest på att Liten ska komma,
min älskade bästa busunge.

Idag vaknade vi dock till ett glädjefyllt besked,
Alma är född,
världens bästa Alma,
världens bästa Emmas bebis,
Litens kompis valde att titta ut 16 dagar tidigt,
och mår toppen,
dagen kunde inte ha börjat bättre,
Grattis finaste familjen,
hoppas vi får se er snart!

Liten,
du har redan så många kompisar,
bästisar,
som du får växa upp med,
det är fantastiskt,
de måste du vara rädd om för de tillhör vår familj,
tänk så mycket bus ni kommer hitta på,
Mira, Minou, Edith, Elise, Alvar, Helmi, Måns, Alma och Liten,
världens bästa småfolk!

// Linda och Liten