Jag blev gravid i slutet på juli,
lyckligaste någonsin,
i september började han träffa den nya tjejen,
ungefär samtidigt som vi köpte nytt kök,
hösten flöt på,
lyckorus över bebis,
början på december,
en kväll kommer han inte hem,
slänger ur sig massa konstiga saker via Skype om hur hemskt livet är,
han stänger av telefonen,
kommer dagen efter,
gråter för första gången någonsin för att han är trasig,
säger att han är självdestruktiv,
han behöver vara själv,
han behöver läka,
jag öser kärlek över honom,
säger att vi löser det,
jag lovar att han kommer bli hel,
kramar,
håller om,
efter någon timme får han ur sig att han träffat en annan,
chock,
jag lämnar mitt hem,
min kärlek,
mitt liv,
för allt var en illusion,
allt var bara lögn,
för att bo hos pappa,
gravid i vecka 23.
andningspaus.
Jag bad honom om två saker,
att inte ta hem henne till mitt hem och mina prylar,
att inte lägga ut bilder och annat på internet i respekt mot mig,
han lovar,
för de var ju inte ihop,
han var ju trasig,
självdestruktiv,
sargad,
behövde vara själv.
Julen passerar,
jag minns knappt hur,
jag var försatt i chock,
dagarna flöt ihop,
kroppen kämpade för överlevnad,
jag kämpade för att överleva för Litens skull,
min älskade bebis.
andningspaus.
Mellan jul och nyår får jag reda på att han fortsatt träffa henne,
hans liv fortsatte,
han kände sig nöjd och lycklig för första gången på länge,
chock igen.
Ytterligare någon vecka passerar och hon bor tydligen i mitt hem,
hon är den som packar ner mina saker i lådor,
sover i min säng,
sitter i min soffa,
lever mitt liv.
Bilder börjar hoppa ut på de på nätet,
folk ringer och berättar den ena historien efter den andra,
han skriver på nätet hur lycklig han är,
de planerar för flytt,
tio mil bort,
för han behöver vara lycklig nu.
Jag sover bredvid min pappa,
som krampaktigt håller min hand nätterna igenom för att mota bort min ångest,
som ständigt torkar mina tårar,
som ser till att jag äter,
som ser till att jag duschar,
som håller mig vid liv.
andningspaus.
Han frågade efter tre veckor om det kändes bättre nu,
han kallade mig och Liten för ett projekt,
han sa att han inte kunde gå runt som en zombie längre,
han sa att vi vuxit ifrån varandra,
han sa att vi inte hade något gemensamt.
Nu bor de tio mil bort,
han vill hjälpa till med Liten så gott han kan,
han är lycklig,
de är lyckliga,
och jag förstår fortfarande inte vad som skett,
jag vet bara att min bebis beräknas komma om en vecka,
så jag lever på det.
andningspaus.
Lördag,
stor fest,
helt plötsligt hör jag mig själv sitta och berätta ovanstående,
oberört,
orden bara kommer ur mig som om jag pratar om vädret,
jag tittar på kvinnan bredvid,
hon stirrar på mig som om hon sett ett spöke,
jag förstår inte först,
sedan trillar orden ner i mitt hjärta,
jag reser mig,
går därifrån,
chockad.
Som om det var första gången jag själv hörde historien,
historien,
det där var och är ju mitt liv,
min verklighet,
Litens verklighet.
Chock.
Jag går hem till pappa,
kryper ner i sängen,
spelar upp de senaste fyra månaderna i huvudet,
återspeglar allt,
varje sekund,
varje tår,
varje ord,
samlad.
somnar.
sover hela natten utan att vakna,
första gången sedan den där onsdagen i början på december,
öppnar ögonen,
klappar på Liten,
sätter mig i soffan,
familjen kommer upp,
vi äter frukost,
går ut med hundarna,
lever.
Sorg.
Djup och intensiv sorg.
Det är det som återstår av det livet,
mitt gamla liv.
Skulle jag vilja ha det tillbaka,
det gamla livet,
honom?
Nej.
Inte under några omständigheter.
Han valde bort sitt barn,
han valde bort mig,
på det vidrigaste sättet,
bara sådär.
Djup och intensiv sorg,
javisst,
historien är fruktansvärt vrickad,
jag kommer aldrig någonsin förstå hur han är funtad,
men jag kommer få vara med mitt barn,
större än så blir det inte i livet,
så nu tänker jag inte berätta den här
historien igen,
nu ska här levas,
hand i hand med Liten,
och alla de där fantastiska människorna som faktiskt finns med oss,
det är att vara Lycklig,
på riktigt.
