det är nog så jag använt skrivandet i hela mitt liv,
som en ventil för tunga tankar,
när det talande ordet har kännts skrämmande så har jag använt mig av det skrivna.
Nu skriver jag dock annat också,
jag har äntligen tagit mina första trevande steg mot min ena dröm,
att få skriva,
på riktigt.
Det är tokroligt och jag får massa peppande ord,
jag älskar det.
Livet är mestadels fint nu,
vi njuter för fullt av den sista tidens ledighet,
min kärleksunge och jag.
Om några veckor börjar jag mitt nya jobb och Lilla A börjar på förskola,
i samma veva flyttar Kärleken in hos oss,
nya tider,
fantastiska tider,
jag älskar det.
Ett år och sju månader har passerat sedan livet rasade,
jag är oerhört stolt över vad jag har klarat på den tiden,
för fy fan vad tungt det har varit,
och fortfarande är ibland,
det är mer än en gång jag har trott att tårarna aldrig skulle sina,
men nu är de här ganska sällan,
fantastiskt vad stark jag är,
jag måste bli bättre på att tänka på det,
jag är snabb på att döma mig själv,
men vem är väl inte det?
Vi har det bra nu,
min kärleksunge, Kärleken och jag,
fantastiskt fint!
Jag är för evigt tacksam mot Kärleken som tagit sig an min Lilla A med hela sitt hjärta,
han kunde inte få en bättre pappa på något sätt,
Tack älskling,
du är en klippa och den vackraste jag vet,
inifrån och ut.
Inget blev som det skulle,
förlusten var hjärtskärande,
men nu i efterhand så vet jag att vinsten var så otroligt mycket större,
märkliga märklig liv!
Med kärlek,
vid tangenterna
Linda
