rutinfrågor?!

Finns det några oklarheter i vem som är pappan?

Rösterna förföljer mig.
Skrattar åt mig.
Hånar mig.

Så fruktansvärt förödmjukande.
Så fruktansvärt smärtsamt.
Så fruktansvärt.

I den meningen ligger så många undertoner,
så många ifrågasättanden,
fördömanden,
gentemot mig.

Som om jag har varit med massa olika killar,
som om Lilla A vore ett misstag,
som om Lilla A var oplanerad,
som om jag vore oansvarig.

Jag vill bara vråla ut hela historien,
skrika ut min frustration,
men svarar bara ett tyst nej,
det finns EN pappa.

Inget gör mig mer arg än det,
inget får mig att gråta mer än det,
inget gör mig mer förtvivlad.

och hans ord ringer samtidigt i öronen:
Du var ett projekt.
Jag kan inte gå runt som en zombie längre.
Jag måste göra det som är bra för mig nu.
Jag är lycklig.

Jag lägger på luren,
för andra gången bara idag som jag pratar med olika myndigheter,
de som ställer dessa rutinfrågorna,
lägger mig ner,
arg,
vansinnigt arg,
och undrar förtvivlat hur jag ska hitta styrka och vilja att förlåta?

det sista och svåraste

Du får mig att vilja mera.
Du får mig att tänka om.
Du får mig att våga.
Jag tittar in i dina fantastiskt blåa ögon och ser livet på ett annat sätt.
Det återstår en sak, älskade Agaton, det svåraste av allt.

Att förlåta.

Utan det går det inte att ta sig framåt.
Aldrig någonsin.
Kom ihåg det, älskling.
Och jag vill inte fastna.
Jag förtjänar mera.
Du förtjänar mera.
Så, håll min hand.
Lita på mig.
Det betyder inte att jag säger att det är okej.
Det betyder bara att det räcker nu.
Jag behöver energin till att leva i nuet och det som har hänt det har ju hänt.
Hur ont det än gör så är det så här det är nu.
Du har mig.
Jag har dig.
Låt oss fokusera på det.
Låt oss släppa taget och ta det allra svåraste steget.
Det sista.
Tillsammans.
Det är vi värda, min skatt.
Jag älskar dig
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen
♥