Så tiden rinner förbi likt vattenfallen i landet långt borta,
som om månen stannat vår tid,
fast ändå inte,
går dagarna förbi,
tankarna vandrar vidare,
känslorna växer sig större och mindre,
jag stirrar på dåtiden med iskall blick,
än är det inte läkt.
Man lovade guld och gröna skogar,
det blev taggar av gift i kroppen full av ångest,
man vandrade vidare som om inget hade hänt,
som om vi inte fanns,
som om vi inte funnits.
Ensam stod jag kvar,
med putande mage,
bankande hjärta,
och ett ärrigt inre.
Han och jag,
den vackraste bebisen av alla,
stod där i regnet av sorg,
och älskade varandra,
förtvivlade men lyckligast tillsammans.
Satan så tungt att lämnas med allt när vi skulle vara två,
två som ville bli tre,
men som blev två på det grymmaste av vis,
som sen blev tre,
på det bästa av vis,
och som snart ska bli fyra,
magnifikt.
Nu passar skon igen sägs det,
nu vill man kräva ut sin rätt,
så nu står de tre som blev med sorgens vatten rinnande i ådrorna,
bankandes på dörrarna till framtiden för att kanske kunna glimta svaren som dröjer sig kvar likt mardrömmens blöta svett,
ilskna tårar letar sig bakom logikens trygga famn,
och allt vi kan göra är att älska varandra,
vi fyra som blev,
och hoppas det tröstar när vi sover under olika tak.
Skammens bojor river,
äter upp det rena.
likt en igel på jakt efter blod,
söker vi efter den rätta vägen,
men finns den att finna?
Många är famnarna som fångat oss,
gång på gång,
torkat våra tårar,
hållit oss vid liv,
tacksamheten brinner likt ett vackert midsommarbål,
närmast hjärtat bor de alla,
nu och då,
men ingen kan rädda oss från lagen,
systemets kalla händer spottar oss i ansiktet,
hånar vår kärlek,
trampar på oss som om vi vore trasig asfalt.
Likt vattenfallen i landet långt borta dansar hoppet om frid,
och allt vi kan göra
är
att
älska
varandra
vi
fyra
som
blev.
