just nu är jag bottenlös och det är fan okej!

I den mörkaste sorgen,
där är jag nu,
tårarna tar inte slut.

Varje sekund känns som en evighet igen,
varje kväll tittar jag mig förvånat i spegeln när jag inser att jag fortfarande lever,
för hundra gånger i minuten tänker jag att nu orkar jag inte mera,
men det gör jag,
så nu vet jag,
jag är stark,
ohyggligt jävla stark.

Jag får hela tiden sätta upp små delmål,
en timme i taget,
stig upp,
borsta tänderna,
duscha,
ät frukost,
gå till tåget,
jobba,
ät lunch,
jobba,
gå till tåget,
åk hem,
ät middag,
vila,
gå på promenad,
borsta tänderna,
gå och lägg dig,
sov.

Jag försöker ta tag i en praktisk sak om dagen,
så listan minskar,
den ångestfyllda listan där alla tunga saker står,
samtal som ska ringas,
mejl som ska skickas,
papper som ska skrivas på,
beslut som ska fattas,
och tårarna får rinna,
jag kan inte göra något åt det nu,
jag gör så gott jag kan,
men varje dag måste jag påminna mig själv om att det bara gått två månader,
det är ingenting om man tänker på vad som gått mig förlorat,
men det är så fruktansvärt förnedrande att vara så fullständigt förstörd över en människa som redan är inne på kapitel två,
det får mig fortfarande att kräkas,
den där fullständiga respektlösheten,
den chockar mig fortfarande,
men jag lever,
och Liten likaså.

Min älskade bästa Liten,
vi får aldrig glömma hur fantastiskt starka vi är,
vi har ju inte på något sätt valt det här,
det har kastats på oss,
så jag måste sluta ha så stora krav på mig själv,
nu om någon gång är det okej att vara bottenlös.

När det är som allra jävligast försöker jag minnas bästa H:s ord:
Du är en av de starkaste människor jag vet,
och jag är så jävla imponerad av att du överhuvudtaget står upp,
för det är det inte många som hade gjort i detta läget,
och du inte bara står upp,
du tar hand om dig så gott du kan,
du jobbar,
du ordnar upp ett gott liv till dig och Liten,
det är mer än beundransvärt Linda,
glöm aldrig någonsin det!

Liten kom med friheten och en ny nyckel!

Jag minns inte riktigt vilken familj jag just mist,
men förlusterna började sätta spår,
djupa spår,
jag var ju bara ett barn.

Jag minns bara den odrägliga sorgen,
att såren började bli för djupa,
det började bli för tungt för mig att reda ut det,
förlusterna blev för många,
så jag bestämde mig,
att det räckte nu,
det fick vara nog,
jag stängde mitt inre,
låste med dubbla lås,
virade några varv taggtråd runt hjärtat,
och gick min väg
klistrade på mina leenden,
blev den goda dottern som passade in överallt,
i alla sammanhang,
hos alla,
men ingen fick komma in,
aldrig någonsin mera,
och det löftet höll jag.

I många långa år.

Jag levde i relationer,
dansade fram som jag hade lärt mig,
sparkade till de som älskade mig,
hårdare än hårdast,
stampade de sönder och samman,
för att sedan gå min väg,
om och om igen.

En dag sa kroppen stopp,
en torsdagseftermiddag,
jag kunde inte ta mig ur sängen,
mindes inte vad jag hette,
kände inte igen min dåvarande pojkvän,
vrålade bara till honom att vi var tvungna att köpa hem Klorin,
grät och skrek,
hysteriskt i flera timmar,
innan jag föll ihop i sömn.

Det var början på slutet av det destruktiva,
det var sex år sedan,
då började vägen för första gången framåt,
även om jag då trodde att jag var på botten,
jag trodde att det var den där torsdagen som allt började,
men det var egentligen då allt slutade,
det var då jag blev Linda,
en levande Linda,
jag slutade se mig själv som ett offer,
jag började jobba med mig själv,
möta mina rädslor,
en sekund i taget,
det går många sekunder på sex år,
ofattbart många,
men jag överlevde de allihop.

Men mitt löfte behöll jag,
jag låste aldrig upp dörren,
jag behöll taggtråden,
den vägen var förbi,
det hade jag ju lovat mig själv,
det var inte ens förhandlingsbart,
trodde jag.

Han tog sig nästan in med en gång,
men bara nästan,
han rörde vid något i mig som ingen annan någonsin hade sett,
han såg Linda,
på riktigt,
han lärde mig saker om mig själv som låg gömda så långt inne att jag själv inte visste om de,
han fick mig att våga,
han fick mig att älska,
djupt och innerligt,
för första gången någonsin.

Vägen med honom var allt annat än rak,
hjärtat brast mer än en gång,
han var så passionerad,
och han var oerhört egoistisk,
han kom alltid först,
och jag gillade det,
galet kanske,
men det gav mig lite andrum,
jag kunde behålla låset,
ett av de iallafall.

Trots enorma rädslor i mitt inre så tog vi steg efter steg,
och jag älskade det,
jag älskade oss,
vårt liv,
jag var så löjligt lycklig,
men låset satt kvar,
jag kunde inte förmå mig att låsa upp,
och det fick konsekvenser såklart,
men så fick det vara,
det var inget jag kunde ändra på,
aldrig någonsin.

Tills en lördagmorgon,
dagen då Liten visade sig på stickan,
då trillade låsen av,
jag behövde inte ens låsa upp med min nyckel,
de for i golvet,
taggtråden likaså,
efter alla dessa år,
så var det över,
cirkeln var sluten,
jag var fri,
jag hade klarat det,
jag hade överlevt,
vi hade överlevt,
jag och han,
mot alla odds,
Liten kom med nyckeln,
älskade vackraste kärleksungen,
genuinare lycka kommer jag aldrig känna igen.

Det som hände sedan har jag inga bra ord för,
jag vet bara att den där nyckeln som Liten kom med,
den ligger i min byrålåda,
och varje vaken sekund är en kamp för att inte använda den igen,
taggtråden ligger i hörnen och ropar efter mig,
och jag är livrädd,
att jag ska falla platt,
stänga in mig,
och låsa för gott.

Det får inte hända,
aldrig någonsin,
min Liten förtjänar mer än så,
jag förtjänar mer än så,
men de såren är så djupa,
den ångesten är så intensiv,
sorgen är så svart,
hopplösheten så närvarande,
så det hade varit så lätt,
så enkelt,
på med låsen,
upp med fasaden,
och gå min väg,
för gott.

Den där nyckeln är min rädsla,
den håller mig vaken om nätterna,
jagar mig i drömmarna,
hånar mig om dagarna,
skrattar åt mig när jag gråter de där envisa tårarna,
förlamar mig,
men
jag
vet
att
jag
inte
kan
ge
efter.

Jag vet att jag inte kommer att ge efter,
för den där lördagsmorgonen när Liten visade sig,
förändrades allt,
för alltid.

Jag ska se till att Liten och jag inte hamnar i den världen igen,
och en dag ska jag kasta bort den nyckeln,
för gott,
det är mitt nya hälsosamma löfte,
allt jag behöver är mera tid,
att läka,
på riktigt.

Älskade Liten i vecka 30 (29+0)

Hej hjärtat,
du växer därinne,
jag växer härute,
fantastiskt häftigt,
nu närmar sig den stora dagen,
vår dag,
då vi möts på riktigt,
härute,
öga mot öga,
hand i hand,
som jag längtar,
men det vet jag att du vet,
för jag märker att du redan känner mig väl,
älskade busunge.

Idag var vi på Kängurun,
där kommer vi vara en gång i veckan nu,
där får jag prata av mig och gråta en massa,
det är inget farligt,
bara något bra,
i slutändan,
så du behöver inte vara orolig,
det märkte jag att du var idag,
och det förstår jag,
men det behöver du inte,
tjejerna där vill oss bara väl,
okej?

De är inte oroliga,
snarare lite imponerade av mig,
kan du tänka dig Liten,
idag sa de att jag är väldigt klok,
och att jag kommit långt,
jag berättade för de om alla mina rädslor,
de som du och jag brukar prata om när jag är sådär bedrövligt ledsen,
men de lugnade mig,
de sa att de vet att jag kommer göra det som är bäst för mig och på så sätt även det som är bäst för dig,
för det har de märkt,
att jag tänker på dig först,
alltid,
och att det inte finns några tankar på hämnd eller straff i mitt huvud,
jag vill bara veta att jag gör det som är rätt för dig,
och för mig,
bra va?

Vårt liv blev inte som jag tänkt mig,
inte på något sätt,
jag kan inte ge dig det jag allra helst vill,
och det gör mig ofantligt ont,
och det kommer göra ont i mig länge,
till viss del för alltid,
men det betyder inte att vi inte kommer få det bra,
för det kommer vi,
vi kommer få det helt fantastiskt bra en dag,
jag kommer bli hel,
på ett nytt sätt,
och du kommer också bli hel,
på ditt sätt,
och vi kommer hitta nya vägar,
skapa oss nya mål,
bygga nya drömmar,
tillsammans,
när vi är redo,
och det kommer vi att bli,
det vet jag,
det lovar jag.

Bara fortsätt vara den du är,
bäst i världen alltså,
så blir allt bra.

Jag älskar dig Liten,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså.

// mamma

aldrigheten när den är som värst.

Ibland tar längtan över,
saknaden bränner i hela kroppen,
sorgen över aldrigheten tär,
varje tår känns som en evighet,
idag är en sådan dag,
jag saknar honom,
så ohyggligt jävla ofattbart mycket,
och den förnedringen de känslorna framkallar tär hårt på en fruktansvärt sargad Linda.

avslut och nystart i samma andetag.

Så ja älsklingsungen,
nu är lägenheten vår,
du verkade glad idag när vi skrev kontrakt,
gillar du den också?

Igår skrevs Liten och jag bort från vårt gamla hem,
trodde aldrig tårarna skulle sluta rinna,
jag tänkte ett tag att jag skulle gå helt sönder,
men fina vänner fångade mig i fallet,
så jag överlevde även den dagen,
märkligt hur mycket man egentligen orkar med,
gränsen flyttas nog efterhand vad livet ger en,
eller?

Nu ska vi bara överleva själva flytten också,
jag ska dock aldrig mer gå in i den lägenheten,
familj och vänner har tagit över ansvaret för det,
så det ska nog gå bra,
idag åkte jag med i bilen till området,
övade lite,
men det är inte värt det,
jag har haft hjärtklappning sedan dess,
galet att sorg och smärta kan sätta sig så i kroppen,
tur jag har ett sådant fantastiskt nätverk som hjälper mig,
de slutar aldrig att kämpa för mig,
hur många gånger jag än faller,
fantastiska ni!

Nu tar jag och Liten helg,
festligheter står på schemat,
kanske lägger upp en bild eller två så ska ni få se vad vi hittat på,
sköt om er.

Med kärlek
Linda och Liten

Egoism.

Jag har köpt en lägenhet till mig och Liten,
den är tokfin,
en bra start på vårt ensamliv,
jag jobbar halvtid nu,
börjar med heltid på måndag,
det funkar,
men tankarna är aldrig där,
så jag tillför inte mycket mer än min närvaro,
det får vara så nu,
två månader kvar tills jag går hem,
overkligt,
fantastiskt,
läskigt,
underbart.

Jag fungerar som en människa igen,
jag kan göra saker på eget initiativ,
jag kan sova själv,
jag kan vara ensam hemma i kortare episoder utan att falla ihop,
jag kan äta,
jag kan ta mig till och från jobbet på egen hand,
stora framsteg,
men nu börjar det verkligt tunga,
samla ihop bitarna i mitt inre,
klistra ihop de till en större helhet,
få ihop Linda,
igen.

Nu är det speciellt en fråga som dansar i mitt inre,
som jagar mig om natten,
som letar sig in på ställen som jag har rensat ut och skrämt bort,
och svaren som kommer till mig nu,
i denna sorgeperiod,
är inga som jag vill ha i mitt inre,
eller i Litens liv,
någonsin.

Jag undrar så vad det är livet vill lära mig,
jag har i hela mitt liv försökt ta mig ifrån det destruktiva livet,
det där egoismen styr allt,
jag kommer ju ifrån det,
jag har redan varit igenom det,
min mamma har redan varit igenom det,
och det är ingen vacker historia på något sätt,
tårar,
ångest,
rädsla,
ilska,
smärta,
hopplöshet,
år in och år ut,
hos så många människor som blandas in i ett sådant liv,
så varför,
på vilka grunder,
ska min älskade Liten behöva gå igenom det,
det förstår inte jag,
inte alls,
det gör så ont att jag ibland inte kan andas,
ilskan som kommer med det skrämmer mig till panik,
min älskade Liten,
när ska detta sluta?

mardröm?!

Vi står i mitt gamla hem,
vårt gamla hem,
Han tittar på mig,
jag ser att han pratar för munnen rör sig,
men orden når inte mina öron,
bakom honom står hon,
mellan oss springer Liten,
fram och tillbaka,
en kram till mamma,
en kram till pappa,
en kram till henne så inte hon eller pappa blir ledsen,
hon lyfter upp Liten i famnen,
min älskade unge i fel famn,
Liten tittar på mig med stora ögon,
orden förlåt formas i Litens blick,
jag håller krampaktigt i väggen för att inte svimma,
försöker viska lugnande till Liten,
men inga ord lämnar mina läppar,
hennes hand i hans,
allt för att markera att jag inte hör dit längre,
min plats är utbytt,
de är en familj nu,
min älskade Liten och de.

Pang,
jag vaknar,
svetten rinner längs ryggen,
tårarna droppar ner på kudden som är mer blöt än torr,
handen letar sig snabbt till magen,
jag buffar på Liten,
som buffar tillbaka,
lugnande,
mardröm,
fast nej det är ju ingen mardröm,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
ge mig styrka.

förlåt min Älskade Liten.

Älskade Liten,
jag kämpar så för att komma förbi,
försöker låta allt passera igenom mig,
vara i det,
så att det ska försvinna,
men det tar tid,
och det gör ont,
nu börjar så tiden att bli knapp,
beslut måste fattas,
och svaren som kommer till mig är inte de jag vill,
mitt älskade lilla hjärta.

Jag har sedan han lämnade oss tänkt att jag måste tänka på dig,
att jag måste se till ditt bästa,
att mina känslor i det här inte får spela någon roll när det kommer till dig,
för din pappa är din pappa,
och han borde vara med på sakerna som är kvar tills du kommer,
så att du har båda dina föräldrar,
och när du kommer till världen,
så som du förtjänar,
det har jag tänkt,
hur ont det än gör i mig,
så har jag velat det,
men älskade hjärtat mitt,
jag vet inte om det går,
jag kommer att gå i tusen bitar,
och det går inte,
för du behöver ha en hel mamma när du ska ta dig ut,
annars kan det bli farligt för dig,
kommer du någonsin att förstå hur jag tänker?

Jag vill inte hålla din pappa utanför,
jag försöker inte straffa honom,
jag vill verkligen att han ska vara där,
för dig,
men han har trasat sönder så mycket,
och tiden är alldeles för kort för att jag ska hinna bli hel,
och det gör mig så förbannat ont,
och vansinnigt jävla arg,
för det här förtjänar inte du,
inte på något sätt,
men jag kan inte göra mer än så här,
hur mycket jag än vill,
så kan jag inte,
förlåt.

Hur?

Föräldrautbildning,
förlossning,
föräldraledighet,
föräldrar till Liten i resten av våra liv.

Jag kommer ju aldrig bli av med honom.

hur ska jag överleva det?

när det förflutna upprepas.

Hon kämpar mot gråten,
smärtan i hennes ögon förgör mig,
hon försöker hitta några tröstande ord,
men det förblir tyst,
tårarna börjar sakta rinna på hennes kind,
desperationen är ett faktum,
älskade mamma,
som om inte en gång i livet vore mer än nog,
nu ska du behöva vandra samma väg fast med mitt trasiga hjärta i din famn,
i den stunden förbannade jag livet,
om och om igen.

Hans blick skriker av ångest,
hans tårar bränner hål på mitt inre,
han vet nu,
han förstår,
och det förgör honom,
det ser jag,
varje dag när han möter min sorgsna blick,
så vet jag,
att han vet,
tjugosju år senare,
att hans ångest är så mycket djupare än min någonsin kommer att bli,
och jag är rädd att han ska falla ihop död,
älskade pappa.

Nästan alla möter mig med samma ord,
de försöker,
men de vet inte det jag vet,
jag vet hur stor den egoismen är,
jag vet hur djupt den sitter,
den är större än allt annat,
och den förgör det starkaste av barn,
det vet jag,
för jag är det barnet,
precis som Liten.

Jag kan inte rädda dig från den biten,
älskade vackraste Liten,
hur mycket jag än vill så kan jag inte det (och det förgör även den starkaste av mammor),
hans val är hans val,
men jag lovar dig,
dyrt och heligt,
djupt och innerligt,
jag kommer inte låta han trampa dig sönder och samman,
aldrig någonsin,
jag kommer inte låta min rädsla ta över,
jag kommer stå på din sida,
jag kommer hålla din hand,
jag kommer ge dig den styrka du behöver,
du är aldrig ensam,
vi är två,
alltid.

Tack.

Fantastiska dagar,
välbehövlig verklighetspaus,
liv,
framtidshopp,
för en sekund fanns där lycka,
längtan efter Liten,
Stockholm hjälpte mig,
buffade mig ännu lite mera framåt,
gav mig lite vila,
tack.

Fin kväll med en nära vän,
hennes närvaro gör mig alltid lugn,
jag har så fantastiska vänner,
tack.

Älskade Liten,
det kommer bli bra,
du och jag,
bäst i världen,
oslagbara,
jag älskar dig min lilla skatt,
tack.

i mitt inre

saknad,
längtan,
sorg.

idag gör allt ohyggligt ont,
kanske för att verkligheten står och knackar på dörren?

Liten - jag älskar dig

I vår verklighetspaus

Igår besöktes Naturhistoriska Museet,
mycket uppskattat av oss alla,
vi tittade på Deep Sea på Cosmonova,
fantastiskt häftigt,
Liten slog frivolter av lycka,
gillade nog alla häftiga ljudeffekter,
det gjorde jag iallafall,
en liten säl (mjukisdjur) införskaffades såklart till Liten,
första gången där måste firas,
jag fick en säl av min farfar när jag var där första gången,
familjetradition alltså.

Vi körde även runt på Östermalm,
det är sant som det sägs,
alla damer där har pälsmössa,
kul faktiskt,
vi fikade på Sturekatten,
kan varmt rekommenderas,
middag och tv avslutade en fin fredag,
det går bra här i vår verklighetspaus.
(om man bortser från att läkaren missade mig så jag nu hamnat mellan stolarna. igen.)

Idag ska vi strosa runt på staden,
äta god lunch,
shoppa,
för att i afton träffa 08-familjen,
fint det.

Nu väntar frukost,
Liten verkar hungrig,
ha en fin lördag bästa vänner!

// Linda och Liten

orka.

Jag orkar inte längre tänka,
frågorna har inga svar,
inget som hjälper iallafall,
jag blir bara tokig.

Han har lämnat oss för en annan,
vad mer finns att säga?

Älskade Liten,
nu lipar vi av oss det här,
reser oss,
och skiter i honom och alla varför,
vi är värda så ohyggligt mycket mera än detta trasiga,
tillsammans är vi oslagbara,
alltid!

att be om hjälp?

Jag tycker det är svårt att be om hjälp,
jag skäms som en hund när jag måste säga att orken inte finns,
jag gråter mig hellre sönder och samman,
speciellt när det kommer till jobbet,
fy fan alltså.

Jag blev sjukskriven för ett par veckor sedan,
för kris och stressreaktion,
den går ut på söndag,
kuratorn och jag tänker att två veckor med halvtidsjobb skulle vara bra,
för orken finns där inte fullt ut,
ångesten är fortfarande väldigt påtaglig,
sömnen är fruktansvärt oregelbunden,
jag gråter massor varje dag,
jag kan inte koncentrera mig några längre stunder,
livet har ju trots allt fullständigt havererat,
men det betyder att jag måste be om det,
jag måste säga det till läkaren i eftermiddag när han ringer,
jag måste peka på alla saker som inte fungerar,
trycka på hur tungt jag har det,
och jag avskyr det,
mer än mest,
jag vill inte,
jag vill inte,
jag vill inte.

fan ta dig för att du tvingar mig och Liten igenom allt det här

Jag vill jobba,
jag vill orka,
jag vill leva,
jag vill busa,
jag vill skratta sådär hjärtligt,
jag vill vara lycklig,
jag vill det,
NU.

Acceptans.

Jag vet att endast jag är ansvarig för min lycka,
att bara jag kan ta mig ur det här,
att allt i mitt liv alltid är upp till mig,
att det är upp till mig att hantera det som sker,
men du överrumplade mig,
du lurade mig,
du ljög för mig,
du förde mig bakom ljuset,
du som jag gav mitt innersta till,
du som sa att du älskade mig gränslöst,
du som sa att jag och Liten var viktgast för dig,
jag hade inte en chans,
den maktlösheten gör mig fruktansvärt vansinnig,
och alldeles jävla matt.

jag förstår inte.

Ibland blir jag fruktansvärt arg,
på mig själv,
att jag låter en annan människa ha en sådan makt över mig,
det gör mig tokig,
vansinnigt jävla arg.

Om du nu ändå inte ville ha vår familj,
kan du inte bara gå din väg och aldrig mera komma tillbaka då?

Det är inte rättvist,
du trampar sönder mitt inre med spikskor,
går din väg och gör det som passar dig,
för att sedan komma och ta de bitar som du vill ha,
hur kan det få vara så,
jag förstår inte,
jag förstår inte,
jag förstår inte.

Vilopaus?

Vi åker tåg genom Sverige,
jag och kärleksungen,
massa orter susar förbi,
alla inbäddade i ett vitt lugn,
jag försöker tömma huvudet på surrande tankar,
försöker nollställa kroppen,
jag behöver verkligen vila,
komma ifrån verklighetens alla orosmoln för en liten tid,
andas annan luft,
se andra vägar,
leva i en annan värld,
är det möjligt?

Tåget är ganska mycket försenat,
jag satt på centralen och kände lite lycka över irritationen som bubblade i kroppen,
lycka för att det var irritation över världsliga ting,
ett I-landsproblem och jag kände lycka,
är det bra eller dåligt kan man ju undra,
jag väljer att se det som bra,
det är skönt att få vara lite normal för en stund,
en vanlig gravid Linda med vanliga bekymmer,
så väldigt skönt.

Liten verkar gilla att åka tåg,
vaggades snabbt till sömn av tågets lunkande,
själv sitter jag och lyssnar på tonåringarna som tagit över vagnen,
herrejösses,
jag kan inte säga att jag längtar till Litens tonårstid,
inte alls faktiskt,
jag blir skärrad av bara tanken,
kan man trycka på någon form av knapp som gör att tonåren försvinner?

Nu --> verklighetsvila!
// Linda

Liten i Vecka 27 (26+0)

Älskade kärleksunge,
jag kommer inte alltid vara så här förtvivlat ledsen,
det kommer gå över så oroa dig inte,
men nu behöver det vara så här,
jag behöver vara arg och ledsen,
skiten behöver komma ur mitt system,
för då får du och jag det bra sedan,
så som vi förtjänar,
okej?

Nu har jag beställt din vagn,
riktigt bra blev det,
och idag ska sängen inhandlas för den är på rea nu,
tokfin såklart.

Morfar ska hämta din byrå i helgen så vi kan plocka ner alla dina saker där,
du är redan väldigt bortskämd,
precis som det ska vara,
såklart.

Dina guldpjucks som mormor köpte är ju tokhäftiga,
och som E sa: klart att ett guldbarn ska ha guldskor!

För du är ett guldbarn,
det vet du va?

Jag jobbar på att skaffa oss ett eget hem,
det är lite knepigt,
ganska rejält knepigt faktiskt,
men det ska gå,
du kan väl hålla dina tummar därinne?

Du är redan en omtänksam krabat som buffar på mig när oron sätter in,
du känner din mamma väl och vet vad jag behöver just nu,
fortsätt gärna med det,
dina sparkar är som balsam för själen,
(förutom när du prickar in urinblåsan eller mina revben. Haha. Busunge)
älskade bästa Liten,
jag älskar dig,
härifrån till stjärnorna och tillbaka igen.
(oändligt alltså.)

All min kärlek har du
// Mamma

Älskade Bästa Liten!

Älskade bästa Liten,
din mamma har vandrat på många trasiga vägar,
jag har gjort många trasiga val,
jag har sårat fantastiska människor på de trasiga vägarna,
(flera finns trots allt kvar- det säger ju en hel del om hur fantastiska de är),
jag har gjort saker som jag är så fruktansvärt ostolt över,
jag har gjort saker som jag verkligen ångrar för det har inte gett någonting mer än smärta,
men jag har också sett till att lära mig av alla de sakerna,
jag har jobbat hårdare än hårdast för att förändra det destruktiva,
jag har bestämt mig för att den vägen jag för så länge sedan valde är helt fel för mig och de mina,
den är bara destruktiv,
och det är inte jag,
jag är faktiskt ganska konstruktiv,
även om det kan bli bättre.

Jag vet att du behöver gå dina egna vägar,
göra dina egna misstag,
och det ska du,
men mitt mål i livet kommer bli att hålla dig borta från just den världen,
det är ingen väg du behöver ta,
den är så destruktiv och otäck att jag får ångest bara av tanken,
och jag ska göra vad jag kan för att hålla dig undan den,
det lovar jag dig.

För gräset är inte grönare på andra sidan,
och sina handlingar ska man stå för,
hur fel de än är,
hur ont det än gör,
hur mycket skada de än gör någon annan,
så är det din förbannade skyldighet att stå för de och att ta ditt ansvar,
det kommer vara mitt mission in life att lära dig,
för jag vill för allt i världen inte att du ska behöva gå en sekund i mina gamla skor,
den ensamheten som den världen bygger i ditt inre,
den ska du inte behöva ta över,
den epoken är slut,
den stannar här och nu!

om att bara stå ut.

Jag lever,
det gör jag,
men jag avskyr att leva som jag gör nu,
när enda målet för dagen är att överleva,
när det handlar om att stå ut med smärtan,
när det bara handlar om att äta-vila-promenera i friska luften,
att få tiden att gå för den ska läka mina sår,
det gör mig tokig,
för många av mina unga år har handlat om det,
jag vill inte det mera nu,
jag vill vara lycklig och tillfreds,
så som jag var för bara några veckor sedan.

Jag är van att jobba med mina problem,
ta itu med de,
bryta ner de,
förstå de,
lära mig att hantera de,
men det här kan jag inte göra något åt,
inte än då alla sår är så färska,
jag måste bara vara i det,
stå ut.

Så nu väntar jag,
på att tiden ska gå,
på att J ska ta beslut om bilen och lägenheten så jag också kan få börja om,
på att sorgen ska minska,
på att tårarna ska sluta rinna,
på att jag ska börja orka jobba igen,
på att glädjen över livet ska återkomma,
och allra mest på att Liten ska komma,
min älskade bästa busunge.

Idag vaknade vi dock till ett glädjefyllt besked,
Alma är född,
världens bästa Alma,
världens bästa Emmas bebis,
Litens kompis valde att titta ut 16 dagar tidigt,
och mår toppen,
dagen kunde inte ha börjat bättre,
Grattis finaste familjen,
hoppas vi får se er snart!

Liten,
du har redan så många kompisar,
bästisar,
som du får växa upp med,
det är fantastiskt,
de måste du vara rädd om för de tillhör vår familj,
tänk så mycket bus ni kommer hitta på,
Mira, Minou, Edith, Elise, Alvar, Helmi, Måns, Alma och Liten,
världens bästa småfolk!

// Linda och Liten