spädbarnsverksamheten.

Jag landar i den där numera välbekanta soffan,
högst upp i huset som andas trygghet,
tårarna rinner redan innan jag kommer in i rummet,
hon tittar på mig,
säger att jag är så fin i min mage,
att den verkligen blir större för varje vecka,
jag ler genom tårarna,
klappar på Liten som verkar nöjd med komplimangen,
älsklingsbebis.

Hon frågar det hon redan vet,
för hon vet,
hon ser på mig direkt,
för henne är jag som en öppen bok,
arga Linda som var här sist är numera en Linda tyngd av sorg,
jag vet att min trötthet syns lång väg,
jag vet det för orken att gömma den finns inte längre,
så jag sitter där,
med handen på Liten som buffar lite på mig,
och försöker hitta några ord,
först kommer det inga,
bara tårar,
men sedan bubblar det ur mig.

Jag orkar inte mera,
jag är så fruktansvärt utmattad,
mina depåer av styrka börjar sina på riktigt,
jag äter och dricker,
så Liten får tillräckligt med näring,
jag gick till vattengympan för jag vet att det fyller på lite ny energi,
men mer orkar jag inte,
jag ligger i soffan och gråter hejdlöst,
förstår du,
jag är som en urvriden disktrasa,
jag orkar inte,
jag är helt slut,
fan.

Panik.

Det går ju inte,
jag måste jobba,
jag har ett barn att försörja,
ensam,
jag ska föda barn om en månad,
jag måste vara stark då,
jag måste vara klar då,
jag måste det,
för Litens skull.

fan.

Hur kan det vara så här,
jag sitter här hysterisk över livet som gick förlorat,
med panik över hur jag ensam ska reda ut det som komma skall,
med en sorg som är så intensiv att det ibland känns som om jag ska dö,
med ett krossat hjärta,
med massa krossade drömmar,
med enorm förtvivlan,
med en trötthet som förlamar mig,
medan han lever ett nytt lyckligt liv som han gärna delar med sig av på nätet med ord och bilder,
där han skriver hur lycklig han är,
hur rätt allt är för honom,
hur bra han mår,
de till och med sover i min gamla säng,
som om jag aldrig har funnits,
hur är det möjligt?

fan.

Jag är rädd,
rädd för Liten,
rädd för hur jag ska reagera när jag får Liten i famnen,
tänk om jag bara ser Litens pappa och känner avsky?

Jag är rädd att jag ska känna förtvivlan,
ilska,
ångest,
bitterhet.

Jag är rädd,
så fruktansvärt jävla rädd,
för min Liten,
världens vackraste unge,
min älskade skatt,
och för det avskyr jag honom,
pappan.

Allt jag vill är att det ska vara bra,
att Liten ska få komma ut till en lycklig mamma,
som ser Liten och inte pappan,
som kan se bortom den enorma smärta pappan har skapat i mitt inre,
allt jag vill är att Liten ska få det bästa livet någonsin,
med en hel mamma,
som är lycklig.

Jag kan inte längre komma på en enda fin sak med honom,
jag kan inte förstå att jag ens tyckte om honom,
jag känner bara avsmak när jag tänker på honom,
jag till och med kräks fortfarande när jag tänker på allt han har gjort,
jag får panik när jag tänker att han faktiskt är Litens pappa,
jag förstår inte hur jag ska komma förbi det,
jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på honom så mycket att jag ska kunna ge honom det finaste jag har,
jag förstår inte och det gör mig så ohyggligt jävla illa,
jag vill inte att det på något sätt ska färga Litens syn på sin pappa,
jag vill inte känna så här,
jag vill vara större än det,
jag vill kunna tycka om honom för att han är Litens pappa,
jag vill kunna känna att vi kanske någon gång ska kunna få en fungerande vänskapsrelation,
en relation som är sund för Litens skull,
men tänk om det inte går,
tänk om såren är för djupa,
sveket för stort,
ilskan för stark?

jag vet ju inte om han ens kommer vara en del av Litens liv,
jag förstår ju inte hur han har tänkt sig det hela då hela hans liv bara kretsar kring honom och hans nya relation,
jag är rädd,
vettskrämd.

Hon tittar på mig,
tittar på Liten,
och svarar.

Jag förstår att du känner så,
jag förstår att du är rädd,
rädd är alla blivande föräldrar,
att du är det är verkligen inte konstigt,
det är bra att du låter dig själv känna så,
och att du är så utmattad som du är förstår jag också,
så som du har kämpat dessa månader,
och att du trots total utmattning gick till vattengympan för att det gör dig gott säger hur stark du är Linda,
att du fortfarande kämpar även om det känns som om orken är helt slut,
det är imponerande.

Jag är helt säker på att du alltid kommer göra ditt bästa för Liten,
jag vet att du under hela den här kaotiska tiden har haft Litens välmående som ditt primära mål,
hur förtvivlad,
ledsen,
arg,
och uppgiven du än har varit så har du suttit med din hand på Liten,
du har hela tiden tagit beslut utifrån Liten,
du har grundat alla tankar och känslor i Liten,
du har förklarat för mig vad som är viktigt för dig att Liten får med sig,
och det är bara sunda och fina saker,
du har inte drivits av hämnd eller avsky,
du har inte försökt straffa Litens pappa bara för egen vinnings skull,
den styrkan försvinner inte,
den kärleken är väl grundad i ditt inre,
den kommer du ha med dig när du träffar Liten,
det är jag inte ett dugg oroad över.

Tid Linda,
det kommer ta tid,
jag önskar att jag kunde säga ett datum,
en exakt tidpunkt för när det kommer kännas bra,
men så fungerar det ju inte,
så nu vilar du,
gråter,
promenerar i friska luften,
så ses vi på måndagmorgon och gör upp en plan,
okej?

Jag nickar,
klär på mig,
tackar,
önskar henne en god helg,
och går min väg.