höst.

Om tre dagar är det september,
det betyder att vi har överlevt i tio månader på egen hand,
fem månader utanför magen,
jag och Liten,
det känns galet länge,
nästan som tio år,
fast ändå inte,
en klapp på axeln till oss för det..

Länge sedan jag satt här och skrev,
fast ändå inte.

Det har hänt mycket,
såklart,
fast i mitt inre är det just nu tomt,
man kan säga att det ekar,
som ett höstskrik en tidig sommarmorgon,
förvirrat och lite fel alltså.

Det är skönt att hösten är här,
då kan tårarna blanda sig med höststormarna,
ingen frågar om jag ser lite blek ut,
jag behöver inte förklara min tystnad,
för på hösten får man vara tyst,
låg,
gömd,
vilket jag är,
för jag har tydligen sorg,
sådan där sorg som kommer när allt praktiskt är löst efter en kris,
det finns namn på allt,
rader skrivna om hur jag kommer känna nästa vecka,
så är det,
och då är det okej,
säger de som vet.

Jaha,
vad bra,
då får det vara så,
säger jag som inte vet.

Kärleksungen mår förträffligt,
han är ett solsken,
den vackraste,
alltid.

Han skrattar,
busar,
hoppar i hoppgungan,
gungar i lekparken,
sitter själv (tippar ofta men ändå),
rullar från rygg till mage,
går i sin gåstol,
pussas,
härmar ljud och miner,
flirtar,
äter gröt och morotspuré,
och en massa annat,
fantastiska finaste Agaton.

Pappan,
ja han finns inte,
eller jo,
men inte här,
nu,
han är där borta,
med henne,
jag skickar bilder,
punkt.