Jag klarade det första året,
jag överlevde,
jag tog mig igenom alla de saker jag inte trodde jag skulle klara när allt precis hänt,
ett helt år,
det första året,
det värsta året,
det är förbi nu,
märkligt.
Jag och kärleksungen for till bästa vännen i landet långt bort,
miljöombyte,
flykt,
kalla det vad ni vill,
på årsdagen rann tårarna,
av sorg,
av ilska,
av frustration,
av skam,
men också av lättnad,
en djup och innerlig lättnad,
för att vi klarat det,
kärleksungen och jag,
vi gjorde det,
tillsammans.
Jag har fasat för den dagen ett tag,
mitt mentala hade ställt in sig på att efter den dagen så skulle det vara över,
det skulle vara okej för mig att gå vidare då,
jag fick lov att släppa taget när ett år gått,
men rädslan att det inte skulle gå har varit stor.
Jag har nämligen krampaktigt hållit kvar i saker,
för jag tänkte att någon måste kämpa för kärleksungen,
jag ville att han skulle veta att det som skett inte var okej,
jag ville att han skulle känna att jag inte bara gett upp,
att han faktiskt var planerad och älskad,
av mig iallafall,
att det var på riktigt,
att han var på riktigt,
att vår familj var på riktigt från början,
från min sida sett,
för min fasa är att han en dag ska känna sig som ett misstag,
så jag har kämpat,
och kämpat,
och kämpat,
men utan resultat.
Så den åttonde december 2011 hade jag satt som gräns,
efter den dagen fick det vara nog,
då fick jag lov att ge upp den biten,
han vill helt enkelt inte vara en del av kärleksungens liv,
och det kan inte jag göra något åt,
hur mycket jag än vill så är det upp till honom,
så nu är det bara jag och min kärleksunge,
hand i hand,
på livets krokiga väg,
med de finaste vännerna,
och den bästa familjen som ständiga följeslagare,
och jag kan lova att få ungar är så älskade som min fantastiska kärleksunge,
trots allt.
Ett nytt år har börjat,
häftigt,
nu kör vi.
