handbroms.

Jag är duktig,
oftast för duktig,
har otroligt höga krav på mig själv,
just nu orimliga,
inte alls förvånande om man känner mig.

Har gråtit i över en vecka,
ångesten har bankat mig sönder och samman,
magen har lagt av,
jag är tokstressad,
jag har varit arg,
buttrig,
tjurig,
okul helt enkelt.

Igår ökade det dramatiskt och insikten träffade mig som en käftsmäll,
det här håller inte,
jag håller inte,
så jag drog i handbromsen,
hårt.

Sjukskriven halvtid,
går tillbaka till min gamla avdelning,
arbetstränar på en annan förskola för att få se något friskt,
rensat bort massa måsten ur kalendern,
så nu ska jag bara andas,
en dag i taget,
acceptans.

Jag är duktig även om jag inte jobbar heltid,
jag är inte besvärlig eller hopplös,
jag behöver bara lite mer tid,
jag är bara människa,
precis som alla andra.

med kärlek
Linda

tomhet.

Jag har låtit de ta ifrån mig min enda tryggheten,
jag har trampat ner mig under jorden för att vara till lags,
jag har vridit och vänt på mig själv för att jag helt enkelt inte orkat ta tag i det,
det har funnits mer akuta saker att ta hand om,
nu återstår ingen inspiration och inga idéer,
jag vill inte mer,
jag
vill
aldrig
mer
gå
dit.

Tårarna rusar ner för mina kinder,
varför blir jag aldrig nöjd,
varför vet jag inte vad jag vill,
varför ska jag vara så jävla komplicerad,
fundersam,
skeptisk,
besvärlig?

Jag vet överhuvudtaget inte vad jag ska göra.

//Linda