Flytta hemifrån?

Fredag idag,
jag är ledig,
nya lägenheten ska städas ur efter renoveringen,
imorgon kommer mamma,
på söndag går det stora flyttlasset,
och jag är livrädd,
vettskrämd,
paralyserad i huvudet.

Enligt rykten flyttar Litens pappa och hans nya sambo tio mil bort på tisdag,
ångesten bankar mig hårt,
jag kommer verkligen vara ensamstående mamma,
Liten kommer vara mitt ansvar,
bara mitt,
jösses kors.

Jag vet att det kommer gå bra,
jag och Liten har det fint redan,
men jag är ändå rädd,
vansinnigt rädd faktiskt,
och det får vara så nu,
jag behöver inte vara så jävla duktig,
det har jag bestämt mig för,
så,
ett steg i taget,
vi börjar med att flytta hemifrån igen,
det känns konstigt att göra som snart tjugonioåring,
men det mesta är konstigt just nu...

Nä du Liten,
inget blir bättre av de här envisa tårarna just nu,
vi torkar de och fixar till vårt hem,
Hepp!

jag är ledsen, min älskling.

Min bästa Liten,
jag har varit arg ett tag nu,
förbannad,
ilsk,
på din pappa,
det är jag nu också,
och kommer nog vara ganska länge,
jag är ledsen för att du ska behöva höra det,
jag är ledsen för att jag har sagt och skrivit hårda ord,
det gör mig vansinnigt ont att så fort din pappa kommer på tal så är det hårda ord,
inte bara från mig,
utan från alla andra,
men han är ingen ond människa,
inte alls,
det tycker ingen,
hur arga vi än må vara,
men arga måste vi få vara,
för han har gjort oss illa,
vansinnigt illa.

Jag vet att du älskar honom,
och det är okej,
det är din rättighet,
tvivla aldrig på det,
han är din pappa,
nu och alltid,
ingen vill få dig att känna något annat,
ingen vill hindra dig från honom,
aldrig någonsin,
och speciellt inte jag,
allt jag vill är att ni ska få ha en relation,
att du ska få ha din pappa,
för min kärlek till dig grundar sig i min kärlek till honom,
utan honom hade inte du varit du,
han har gett mig det vackraste någonsin,
DU!

Men jag vet inte hur mycket han kommer finnas hos dig,
jag vet inte om han vill finnas här alls längre,
jag vet inte det och det gör fruktansvärt ont i mig,
därför är jag ledsen ibland,
sådär otröstligt ledsen,
min fina älskling,
jag kan tyvärr inte göra något åt hans val,
och det förgör mitt mammahjärta.

Han har gjort val i sitt liv som jag har svårt att förstå,
val som påverkat dig och mig på ett hårt och elakt sätt,
val som fått hårda konsekvenser för oss,
val som på sitt sätt är förödande för oss,
val som bara är grundade i ren egoism,
därför är jag arg på honom,
därför är alla som älskar oss arga på honom,
bara därför,
det har ingenting med dig att göra,
du bär ingen skuld i det här,
kommer aldrig göra,
någonsin.

Jag älskar dig,
alltid,
och så länge jag lever ska jag göra vad jag kan för att ge dig en fin bild av livet,
för det är fint,
även under de mörkaste av stunder så är det fint,
och du gör mitt liv så mycket rikare bara genom att vara du,
kom ihåg det när livet svajar,
för ensam är du aldrig,
bästa Liten.

Din pappa älskar dig också,
det kommer han alltid att göra,
vart han än är,
hur mycket eller lite han än finns med dig,
det vet jag,
även om hans handlingar visar på något annat,
så kom ihåg det,
det har inget med dig att göra,
det handlar bara om honom,
alltid.

Jag är ledsen att det blev så här,
förtvivlat ledsen,
men älskling,
det kommer bli bra ändå,
det vet jag,
vi är redan på god väg,
du och jag,
de bästa av två,
alltid.

Det var skönt att få se dig igår,
se ditt hjärta banka,
se att du var hel,
vi skrattade gott åt din busighet,
att du vände rumpan till och höll handen framför ansiktet,
det värmde mitt mammahjärta,
att du är du,
så egen,
alltid.

vi ses snart,
med kärlek,
mamma.

iskallt piskrapp.

Jag hörde paniken i hennes röst,
jag hörde ångesten banka henne när hon skulle berätta,
jag kände hennes ilska,
så jag satte mig i fåtöljen,
la handen på magen,
och lät henne berätta,
orden stakade ur henne,
hade jag orkat hade jag försökt säga henne att det är okej,
det är inte hon som gör mig illa,
men jag förblev tyst,
lät bara tårarna trilla,
varje ord var som ett piskrapp..

Älskade Linda,
hon bor i er gamla lya nu,
bland dina saker,
så gå inte dit,
de träffades redan i augusti/september,
nu ska de bli sambos tio mil bort,
hon har lagt ut massa bilder på de på nätet,
älskade Linda,
jag är så ledsen,
så vansinnigt ledsen,
jag har inga bra ord,
de har passerat alla gränser,
de förtjänar varandra,
de är så vidrigt egoistiska,
du ska bara vara glad att han inte längre är en del av ditt liv,
hör du det,
älskade bästa Linda,
du är den starkaste jag vet.


en vecka sedan det samtalet,
älskade Liten,
jag är mållös,
stum,
tom,
men jag älskar dig,
låt oss fokusera på det.

jag stod där.

hundarna sprang med frihet i pälsen,
mina fötter vandrade som om de visste vart vi skulle,
Liten klappade på mig,
tårarna dansade neråt likt ett befriande ösregn,
jag stod där,
på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag lät havet storma runt mina fötter,
jag lät vinden dansa fritt i mitt hår,
jag lät tankarna flöda som ett porlande vattenfall,
jag lät frågorna ställas,
jag lät svaren utebli,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag viskade löften till Liten,
jag lät ilskan följa med vågorna ut,
jag lät tröttheten rinna av mig,
jag tillät mig att känna hopplöshet,
jag tillät mig att känna hopp,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

monday.

NU har jag fått allt sagt,
fått allt ut ur systemet,
så nu börjar jag om,
på egen hand,
med min Bästa Liten,
det är äkta kärlek det.

(och jo, jag sörjer fortfarande men nu sörjer jag sådant som är på riktigt och sådant som är värt att sörja. Det inbegriper inte pappan till Liten som trots allt fortfarande lyckas att förvåna mig åt det negativa hållet.)

Idag har mamman inhandlat en ny soffa,
den snyggaste i världen dessutom,
samt några lampor och gardiner,
lägenheten kommer att bli fantastisk,
jag vill flytta in NU,
jag är inte så bra på det där med tålamod,
haha.

Jag har dessutom kollat upp en del inför framtiden,
mamman kommer nog bli student igen,
Liten och jag ska bara lösa vår ekonomiska situation först,
ja och så ska mamman våga söka också,
hon är ju lite feg när det gäller studier,
men det ser hoppfullt ut,
så det så.

Nu ska här sovas,
klockan ringer sådär löjligt tidigt imorgon,
dröm vackra drömmar.

vid tangenterna
med kärlek
Linda

till Liten i vecka 31 (30+5)

Min bästa Liten,
tänk att just jag ska bli mamma till världens finaste människa,
för det är du,
tvivla aldrig på det.

Livet är tufft ibland,
men du är aldrig ensam,
och så länge du inte försöker ta några genvägar så löser sig allt till slut,
även om det ibland känns hopplöst,
jag håller alltid din hand även när vi inte är överens.

Du är modig,
det vet jag,
och det är en bra egenskap att ha,
du är kärleksfull och omtänksam,
håll kvar i det även när det stormar,
för då blir livet så mycket bättre,
våga älska,
innerligt och djupt,
det är det värt,
det var ju så jag fick dig!

Våga kämpa för sådant du tror på,
även om du möter motstånd,
för du kan,
och du vet vad som är bäst för dig,
jag tror på dig oavsett
även om jag kanske inte alltid håller med dig!

Våga säga ifrån om någon trampar på dig,
även om den någon är någon som står dig nära,
för det är aldrig okej,
dina känslor är dina känslor,
de kan ingen annan ta ifrån dig,
så håll fast vid de.

Våga ta ansvar,
släpp in människor i livet,
lite på de och på dig själv,
spring inte din väg när något eller någon skrämmer dig,
stanna kvar,
lyssna på ditt hjärta,
lita alltid på din magkänsla,
och njut allt du kan.

Gräset är aldrig grönare på andra sidan,
ibland är livet ganska tråkigt,
våga uppskatta även de dagarna,
våga vara ensam,
res ut i världen,
gå barfota ibland så du verkligen känner din omgivning,
njut min älskling,
njut.

Jag kommer göra dig tokig ibland,
och du mig,
jag kommer tjata om saker som du tycker är totalt onödiga,
jag kommer skälla på dig när du gör saker som skrämmer mig,
för det kommer du att göra,
och det är okej,
jag kommer tycka att du gör en del konstiga val,
men det betyder inte att de är fel,
jag kommer bli arg och ledsen ibland,
det kommer du också bli,
men det är inget farligt och det går alltid över,
våga visa det,
våga stå för det,
oavsett.

Våga vara liten och lipig,
våga vara stor och stark,
våga vara nyfiken och busig,
våga vara blyg och tillbakadragen,
våga vara arg och ilsk,
våga vara glad och lycklig,
våga göra fel,
våga göra rätt,
våga säga förlåt och stå för det du gjort,
våga vara rädd och skrämd,
våga vara orädd.
våga vara bäst,
våga vara sämst,
våga ifrågasätta och undra,
våga förstå och lyssna,
våga påbörja och avsluta,
våga vara allt det där som finns i dig,
våga leva fullt ut,
min älskade bästa Liten,
och glöm aldrig att jag älskar dig,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså!

av kärlek
din mamma

Livet mellan ansvar och slagbord?

Nästa steg i livet som ensamstående blivande mamma väntar efter helgen,
föräldrarutbildningen,
ensam,
jösses kors alltså,
kan det bli mer verkligt än så just nu?

Nope,
och verklighetsbubblan fortsätter att komma mot mig.

På tisdag får vi nya lägenheten,
på torsdag börjar vattengympan för gravida,
jag ska även till barnmorskan och Kängurun,
veckan därefter är det BB-visning,
och veckan därefter är det ultraljud,
ja och sådär rullar det på nu framöver,
jobbet inte heller att förglömma,
inte helt lätt att jobba heltid i dessa dagar,
men nu är det "bara" åtta veckor kvar tills Liten är beräknad,
overkligt,
fantastiskt,
och jag önskar att det är april imorgon när jag vaknar.

Veckan som varit har mest bara innehållit tårar,
massa grubblerier,
tusen miljoner frågeställningar,
och detta jävla dåliga samvete,
gud vet varför JAG har det,
men jag tar gärna på mig ansvaret,
jag vill ju så förtvivlat att det ska bli bäst för Liten,
men så idag slog det mig en sak när jag vandrade längs med stranden,
han är faktiskt också vuxen,
han har ju till och med valt den här situationen,
han har också ett ansvar,
allt kan ju faktiskt inte ligga på mig att lösa,
hur skulle det kunna göra det,
jag har ju inte fått en chans att påverka detta,
så nu får det räcka med ångest över det,
han vet vart vi finns,
han vet hur läget är,
så nu är det fan upp till honom att visa framfötterna.

Jag och Liten ska nu "bara" fokusera på vårt nya liv,
och jävlar så bra det ska bli en dag,
mamman ska bara sluta gråta,
samt bestämma vilken färg vi ska ha i sovrummet,
hon behöver även köpa en ny soffa och ett gammalt slagbord,
ett skötbord till Liten återstår också att införskaffa,
sedan kan livet börja på nytt igen,
och inte vilket liv som helst,
utan det som mamma till den vackraste människan på jorden,
slå det om ni kan!

Jag vill också.

Mina nära och kära är arga,
vansinnigt förbannade på honom,
de skäller,
de vrålar,
de svär,
de gråter av ilska,
det verkar så befriande,
så förlösande,
så skönt.

Jag vill också bli så arg.
jag vill också känna att jag aldrig mer vill se honom.
jag vill också vara så där vansinnigt förbannad att tårarna tar slut.

men

allra helst vill jag bara vakna upp i mitt gamla hem
med hans hand på min mage och två spinnande katter som busar vid mina fötter,
så som det skulle ha varit,
så som det var.

sorgeperiod.

Jag har tydligen kommit in i en rejäl sorgeperiod,
det brukar man göra när allt det praktiska är löst,
så nu gråter jag sådär otröstligt igen,
det oroar såklart Liten,
vilket oroar mig,
så nu är det inte så mycket med oss,
vi lever,
det får räcka.

men de säger att det inte alltid kommer att vara såhär,
allt jag kan göra är att hoppas att de har rätt.

älskade älskade Liten,
försök att inte oroa dig,
mamma är starkare än vad det just nu verkar,
jag älskar dig,
mest av allt.

skickat.

Besluten är fattade,
mejlet är skickat,
nu finns det inga fler ord kvar,
bara bottenlösa tårar,
ett trasigt hjärta,
men en helt fantastisk Liten.