2012 blir snart 2013..

De sista skälvande timmarna av 2012 står för dörren,
jag känner mig nostalgisk,
pepp,
pirrig,
förväntansfull,
sorgsen,
glad,
förvirrad,
kluven,
lycklig.

Kärleksungen steppar runt i sina finkläder och sjunger på alla sånger han har lärt sig under året. Jag ska nu göra honom sällskap och fira detta fina årets slut med härligaste familjen i Borgstena. Vi börjar sedan det nya året med skidsemester i grannlandet. Jag längtar!

Ett gott slut på fina 2012 önskar jag er alla och ett ännu godare 2013!

Låt oss värna om varandra,
med kärlek
Linda.

Två år sedan du slet mig itu.

Dagar som idag känns det som om tiden stått stilla,
ångesten bankar mig hårt,
tunga tårar trillar,
ilskan bubblar som en vulkan,
förtvivlan känns hopplös,
mammahjärtat blöder som ett öppet sår,
skammen sköljer över mig som stormande vågor,
och det känns som om jag håller på att bli galen.

Två År.
Idag.

Ja du,
om du bara visste...

(som en spillra men ändå helare än någonsin.)

Till alla Ensamstående Föräldrar därute!

Mina dagar som ensamstående mamma är räknade,
om några veckor är vi tre därhemma,
jag vill med detta inlägg hylla alla er ensamstående föräldrar därute,
lite extra vill jag hylla er som precis som jag blivit ensamstående mot er vilja.

Ni är så otroligt modiga,
starka,
häftiga,
viktiga,
duktiga,
enastående.

Låt ingen säga något annat.
NÅGONSIN.

För de vet inte hur det är.

För det är tungt,
jävligt tungt att vara ensam med allt,
ekonomiskt som känslomässigt,
våga erkänna det så blir det lättare att bära,
man får känna så,
det gör alla någon gång,
och det betyder inte att ni inte vill ha ert barn,
bara att ni är mänskliga.

Alla klarar faktiskt inte av det,
så vi som gör det ska klappa oss rejält på axeln,
varje dag,
många gånger,
dag som natt.

Jag har tjutit många nätter när jag trott att tröttheten ska ha ihjäl mig,
och många dagar när livet har visat sig från sin värsta sida.

Jag har legat som en blöt pöl hos psykologen och gråtit ut min förtvivlan över vilken usel förälder jag är som inte orkar allt som jag borde,
hon har då klappat min hand och viskat stärkande ord,
ingen människa orkar allt,
så ta hjälp när ni behöver.

Jag har många gånger fått svälja stoltheten och ringa min familj (och mina vänner) för avlastning då tröttheten tagit över,
det är jag idag otroligt stolt över för jag vet nu att ingen människa klarar sig utan hjälp och det är INGET att skämmas över.

Ni är så fantastiskt jävla bra att ni förtjänar en tapperhetsmedalj så här får ni en av mig över internet --> SWOOSH!

Läs detta inlägg när ni har era dippar och kom ihåg att ni inte är ensamma,
jag finns med er i hjärtat,
jag hejar på er när tröttheten/ångesten/sorgen/ilskan/hopplösheten tar över,
för NI är de allra starkaste jag vet och era barn är otroligt lyckligt lottade som har er. (att ni finns och delar livet med de väger tyngre än det spånhuvudena som lämnat ställt till med, det är jag numera helt övertygad om!!!)

med min djupaste kärlek och respekt
Linda- ensamstående mamma till världens bästa Lilla A

PS. sömn är otroligt viktigt så skit i städning och alla andra måsten när det är tufft och sov så fort ni får en möjlighet, livet blir lättare då och ingen har dött av lite damm i hörnen. DS.

från djupet av mitt hjärta.

Fina fina liv,

tack för allt du ger mig,

för allt du gett mig,

för allt du kommer att ge mig.

Jag är för evigt tacksam att just jag fick bli mamma till lilla A,

att jag får dela mitt liv med Kärleken,

att jag fått lov att lära känna så fina människor som numera är mina närmaste,

att jag har fått möjlighet att läka och att börja bli hel igen,

att hur tungt allt än verkar så håller livet mig ändå vid liv,

från djupet av mitt hjärta,

TACK!

trevande steg.

Jag skriver här mest när jag har mina tunga dagarna,
det är nog så jag använt skrivandet i hela mitt liv,
som en ventil för tunga tankar,
när det talande ordet har kännts skrämmande så har jag använt mig av det skrivna.

Nu skriver jag dock annat också,
jag har äntligen tagit mina första trevande steg mot min ena dröm,
att få skriva,
på riktigt.

Det är tokroligt och jag får massa peppande ord,
jag älskar det.

Livet är mestadels fint nu,
vi njuter för fullt av den sista tidens ledighet,
min kärleksunge och jag.

Om några veckor börjar jag mitt nya jobb och Lilla A börjar på förskola,
i samma veva flyttar Kärleken in hos oss,
nya tider,
fantastiska tider,
jag älskar det.

Ett år och sju månader har passerat sedan livet rasade,
jag är oerhört stolt över vad jag har klarat på den tiden,
för fy fan vad tungt det har varit,
och fortfarande är ibland,
det är mer än en gång jag har trott att tårarna aldrig skulle sina,
men nu är de här ganska sällan,
fantastiskt vad stark jag är,
jag måste bli bättre på att tänka på det,
jag är snabb på att döma mig själv,
men vem är väl inte det?

Vi har det bra nu,
min kärleksunge, Kärleken och jag,
fantastiskt fint!

Jag är för evigt tacksam mot Kärleken som tagit sig an min Lilla A med hela sitt hjärta,
han kunde inte få en bättre pappa på något sätt,
Tack älskling,
du är en klippa och den vackraste jag vet,
inifrån och ut.

Inget blev som det skulle,
förlusten var hjärtskärande,
men nu i efterhand så vet jag att vinsten var så otroligt mycket större,
märkliga märklig liv!

Med kärlek,
vid tangenterna
Linda

one of those days..

du har gjort mig manisk,
du har gjort mig osäker,
du har gjort mig rädd,
du har gjort mig lite mörkare,
du har gjort mig så otroligt illa.

det märks inte så ofta längre,
jag är inte speciellt ledsen,
jag pratar inte om det på samma sätt,
jag låter det inte ta så stor plats i livet nuförtiden,
men ibland trillar jag igenom,
ibland blir de där ramarna du satt upp så jävla tydliga,
som idag.

jag läser av alla människor in i minsta detalj,
maniskt,
försöker läsa mellan raderna,
hela tiden,
allt för att inte bli lurad igen.

så dagar som dessa,
när ett par ord misstolkas och skär som knivar i mitt inre,
då blir det så otroligt tydligt,
då blir jag så ofantligt ledsen,
då avskyr jag dig så mycket att ord inte räcker till,
då tittar jag på min lilla skatt och hjärtat går i tusen bitar för allt du utsatt/utsätter oss för.

men imorgon tar jag nya tag,
igen.

Ett år och namngivning!

Kärleksungen fyllde ett år igår och det nalkades stort kalas med namngivning,

femtiosju människor från olika håll i landet samlades i en fin lokal för att fira min lilla skatt,

en fantastisk dag blev det med massor av glädjetårar och skratt,

vi är så lyckligt lottade,

jag och min kärleksunge,

fantastiskt.

Kärleksungen hade tokroligt och busade med sina kompisar hela dagen,

han njöt i fulla drag och jag med,

han käkade tårta,

åkte på sin nya trehjuling som hans fina faddrar köpt,

gjorde handavtryck,

höll tal med sin morfar,

kelade med alla som ville,

och öppnade ännu fler paket.

En fin dag,

ett fint år,

en fin unge.

Grattis mitt hjärta.

Fantastiska liv,

låt oss leva fullt ut nu.

ro?

allt jag vill för dig är att du ska få frid.

lugn och ro.

vila.

jaha,

men tack då.

tänk om det vore så enkelt,

en önskan och så bara blev det så.

nu är det inte så.

det kräver hårt jobb,

ofantligt hårt jobb.

som i sin tur kräver energi och kraft.

jahopp,

tack då.

jag ska få frid.

jag ska få vila.

jag ska få lugn och ro.

du kommer aldrig knäcka mig.

jag är starkare än du någonsin kan ana,

jag kämpar för två,

för mig och för kärleksungen.

du har så fel.

du har så väldigt fel.

fega

omogna

oansvariga

elaka

egoistiska

du.

men vet du,

du når mig inte längre med dina hot och elakheter.

för jag vågade.

jag

älskar

igen.

djupt och innerligt.

words.

tiden tickar på,

sår läker,

nya slås upp.

kärleksungen växer,

han går nu,

mitt tokhjärta som aldrig sover,

så stor nu men ändå så liten,

hur såg livet ut innan dig?

jag kämpar vidare i det som varit,

allt för att komma framåt,

ibland känns det så hopplöst,

men sedan kommer de där dagarna när saker bara faller på plats,

de få dagarna som gör att man orkar vidare i sorgträsket,

fantastiskt.

livet är märkligt,

så jävla märkligt.

nya bekantskaper dånar in,

slår rot runt hjärtat,

dansar med mig i nattens drömmar,

fina vänner,

äkta vänner.

andra försvinner,

visar sitt rätta jag,

tårar faller men jag är hård nu,

det räcker,

jag tar inte mer skit,

jag är faktiskt också viktig,

jag har också rätt att säga ifrån,

hårt men ack så sant.

kämpar på med radikal acceptens,

svårt svårt svårt,

men nödvändigt.

hösten närmar sig,

det betyder jobb,

men vilket?

jag är rädd,

vet vad jag måste göra,

jag vill inte tillbaka,

men vad vill jag då?

åh,

varför ska det vara så krångligt?

planerar kärleksungens födelsedag (vart har det här året tagit vägen?) och namngivning,

fantastiskt kul,

stort kalas med alla nära,

jag längtar.

(och jo, det gör ont...)

jag tittar på dig mitt lilla hjärta när du sover,

tar din hand i min,

viskar i ditt öra att allt kommer bli bra,

för jag älskar dig,

härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,

oändligt alltså.

tårarna rinner en hel del fortfarande,

eftersom varje dag är ett nej,

ett nej till min kärleksunge,

men jag säger ja till honom,

varje dag,

varje vecka,

varje månad,

vare år,

för alltid,

och det är större än hans nej,

faktiskt.

(men varför ska alltid (oftast iallafall) det negativa ta över det positiva i ett läkande?)

svårt det där,

men nyttigt.

nu ska jag sova,

hela natten,

för första gången på lääänge,

så det så.

God natt.

med kärlek

L

att vilja men inte våga.

Jag stirrar på skärmen som stirrar tillbaka,

hjärtat dansar disco i bröstet,

händerna famlar över tangenterna,

söker efter de rätta bokstäverna,

försöker skapa nya ord,

men något hindrar händerna från att dansa fritt,

precis som något hindrar mig från att våga leva fullt ut igen,

rädslan skär i mig,

men jag vet inte vad den står för.

Förvirrande.

Jag vill inte låta den ta över,

rädslan,

det senaste året har lärt mig att ta vara på tiden,

att just nu är allt vi har,

men jösses så svårt det är,

att våga,

leva,

igen.

Fullt ut alltså.

Jag lever.

Jag älskar.

Jag gör.

Jag drömmer om nya saker.

Men.

Den där sista biten,

att våga på riktigt,

sitter så långt inne,

bakom så många trasiga saker,

att jag undrar om jag någonsin kommer våga igen?

grattis till nio fantastiska månader!

Idag firar vi nio månader ihop,

jag och min kärleksunge.

Idag har vi spenderat lika mycket tid utanför magen som innanför tillsammans,

fantastiskt,

omvälvande,

lyckligt,

roligt,

jobbigt,

enastående,

överväldigande,

vackert.

Fram till idag har jag haft de bästa nio månaderna någonsin,

med dig min fina kärleksunge.

Tack för allt du ger mig,

tack för allt du lär mig om livet,

du gör mig till den stoltaste mamman i världen varje dag,

du är kärlek.

Grattis min skatt på din dag,

jag älskar dig härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,

oändligt alltså.

Med kärlek

din mamma

2011 blev 2012!

2011 blev 2012.

Hos bästa lillebror och hans sambo.

Stillsamma dagar.

Sömnlösa nätter.

Långa promenader.

Vemod.

Lycka.

Sorg.

Glädje.

Bus.

Raketer.

Lyxig middag.

Gott Nytt År fina ni!