ett oerhört sorgligt farväl fyllt av lättnad.

Den stora kärleken,
mannen i mitt liv,
han som jag har respekterat mer än någon annan,
han som jag älskat mer än livet i över fyra år,
han som jag ville dela resten av mitt liv med,
han som jag ville dela det största i livet med,
han vars barn jag har i magen,
han som alltid fick mig att skratta,
han som gjorde mig alldeles knäsvag så fort han visade sig,
han som lärde mig att älska djupt och innerligt,
han som visade mig att kärleken är störst av allt,
han satt där,
mitt emot mig,
i ett rum,
högt upp i det där trygga huset,
som en främling,
som ett skal av illusioner,
som en enda stor lögn.

Jag kände bara intensiv sorg,
djup och innerlig ilska,
avsky,
förnedring,
skam,
avsmak,
rädsla.

Smärtan över att inte känna någon kärlek för Litens pappa förlamade mig,
jag ville bara gå därifrån och aldrig mer se åt honom,
han är inte den man jag trodde att han var,
han är ingen människa jag vill ha i mitt liv,
hans val och handlingar de senaste åtta månaderna visar på egenskaper som jag inte kan stå bakom,
han skrämmer mig,
stor svart sorg.

Jag vaknade dagen efter och kände lättnad,
jag kände mig befriad,
jag kände lycka,
jag trodde att jag skulle komma in i det där rummet och känna den där bubblande kärleken,
den där djupa och innerliga kärleken som jag känt i över fyra år,
jag var förberedd på att hantera smärtan den skulle frambringa nu när jag skulle se honom,
men så var det inte,
den var helt bortblåst,
söndertrasad,
förstörd.

Så nu sitter jag här i min soffa,
Liten dansar i magen,
hans kött och blod,
och tårarna rinner,
av den djupaste sorg,
för det jag känner för honom är inget jag vill känna för mitt barns far,
samtidigt som jag är tacksam,
för jag vet inte hur jag skulle överlevt om den där kärleken levt kvar,
märkliga märkliga liv.

Älskade Liten,
din mamma fick ett avslut,
ett smärtsamt och sorgligt sådant,
men ändå ett avslut,
så nu kan jag börja treva mig framåt,
i ett nytt liv,
samla ihop bitarna,
en i taget,
för att bli hel.

Sorgen och ilskan får vi leva med ett tag,
men den kommer göra oss stark,
och vår kärlek,
din och min,
den är evig,
odödlig,
osårbar,
så den kommer bära oss igenom allt vad livet ger oss,
och han kan inte längre göra oss illa,
aldrig någonsin igen.