Liten kom med friheten och en ny nyckel!

Jag minns inte riktigt vilken familj jag just mist,
men förlusterna började sätta spår,
djupa spår,
jag var ju bara ett barn.

Jag minns bara den odrägliga sorgen,
att såren började bli för djupa,
det började bli för tungt för mig att reda ut det,
förlusterna blev för många,
så jag bestämde mig,
att det räckte nu,
det fick vara nog,
jag stängde mitt inre,
låste med dubbla lås,
virade några varv taggtråd runt hjärtat,
och gick min väg
klistrade på mina leenden,
blev den goda dottern som passade in överallt,
i alla sammanhang,
hos alla,
men ingen fick komma in,
aldrig någonsin mera,
och det löftet höll jag.

I många långa år.

Jag levde i relationer,
dansade fram som jag hade lärt mig,
sparkade till de som älskade mig,
hårdare än hårdast,
stampade de sönder och samman,
för att sedan gå min väg,
om och om igen.

En dag sa kroppen stopp,
en torsdagseftermiddag,
jag kunde inte ta mig ur sängen,
mindes inte vad jag hette,
kände inte igen min dåvarande pojkvän,
vrålade bara till honom att vi var tvungna att köpa hem Klorin,
grät och skrek,
hysteriskt i flera timmar,
innan jag föll ihop i sömn.

Det var början på slutet av det destruktiva,
det var sex år sedan,
då började vägen för första gången framåt,
även om jag då trodde att jag var på botten,
jag trodde att det var den där torsdagen som allt började,
men det var egentligen då allt slutade,
det var då jag blev Linda,
en levande Linda,
jag slutade se mig själv som ett offer,
jag började jobba med mig själv,
möta mina rädslor,
en sekund i taget,
det går många sekunder på sex år,
ofattbart många,
men jag överlevde de allihop.

Men mitt löfte behöll jag,
jag låste aldrig upp dörren,
jag behöll taggtråden,
den vägen var förbi,
det hade jag ju lovat mig själv,
det var inte ens förhandlingsbart,
trodde jag.

Han tog sig nästan in med en gång,
men bara nästan,
han rörde vid något i mig som ingen annan någonsin hade sett,
han såg Linda,
på riktigt,
han lärde mig saker om mig själv som låg gömda så långt inne att jag själv inte visste om de,
han fick mig att våga,
han fick mig att älska,
djupt och innerligt,
för första gången någonsin.

Vägen med honom var allt annat än rak,
hjärtat brast mer än en gång,
han var så passionerad,
och han var oerhört egoistisk,
han kom alltid först,
och jag gillade det,
galet kanske,
men det gav mig lite andrum,
jag kunde behålla låset,
ett av de iallafall.

Trots enorma rädslor i mitt inre så tog vi steg efter steg,
och jag älskade det,
jag älskade oss,
vårt liv,
jag var så löjligt lycklig,
men låset satt kvar,
jag kunde inte förmå mig att låsa upp,
och det fick konsekvenser såklart,
men så fick det vara,
det var inget jag kunde ändra på,
aldrig någonsin.

Tills en lördagmorgon,
dagen då Liten visade sig på stickan,
då trillade låsen av,
jag behövde inte ens låsa upp med min nyckel,
de for i golvet,
taggtråden likaså,
efter alla dessa år,
så var det över,
cirkeln var sluten,
jag var fri,
jag hade klarat det,
jag hade överlevt,
vi hade överlevt,
jag och han,
mot alla odds,
Liten kom med nyckeln,
älskade vackraste kärleksungen,
genuinare lycka kommer jag aldrig känna igen.

Det som hände sedan har jag inga bra ord för,
jag vet bara att den där nyckeln som Liten kom med,
den ligger i min byrålåda,
och varje vaken sekund är en kamp för att inte använda den igen,
taggtråden ligger i hörnen och ropar efter mig,
och jag är livrädd,
att jag ska falla platt,
stänga in mig,
och låsa för gott.

Det får inte hända,
aldrig någonsin,
min Liten förtjänar mer än så,
jag förtjänar mer än så,
men de såren är så djupa,
den ångesten är så intensiv,
sorgen är så svart,
hopplösheten så närvarande,
så det hade varit så lätt,
så enkelt,
på med låsen,
upp med fasaden,
och gå min väg,
för gott.

Den där nyckeln är min rädsla,
den håller mig vaken om nätterna,
jagar mig i drömmarna,
hånar mig om dagarna,
skrattar åt mig när jag gråter de där envisa tårarna,
förlamar mig,
men
jag
vet
att
jag
inte
kan
ge
efter.

Jag vet att jag inte kommer att ge efter,
för den där lördagsmorgonen när Liten visade sig,
förändrades allt,
för alltid.

Jag ska se till att Liten och jag inte hamnar i den världen igen,
och en dag ska jag kasta bort den nyckeln,
för gott,
det är mitt nya hälsosamma löfte,
allt jag behöver är mera tid,
att läka,
på riktigt.