tisdag 15 februari 2011

jag stod där.

hundarna sprang med frihet i pälsen,
mina fötter vandrade som om de visste vart vi skulle,
Liten klappade på mig,
tårarna dansade neråt likt ett befriande ösregn,
jag stod där,
på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag lät havet storma runt mina fötter,
jag lät vinden dansa fritt i mitt hår,
jag lät tankarna flöda som ett porlande vattenfall,
jag lät frågorna ställas,
jag lät svaren utebli,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

jag viskade löften till Liten,
jag lät ilskan följa med vågorna ut,
jag lät tröttheten rinna av mig,
jag tillät mig att känna hopplöshet,
jag tillät mig att känna hopp,
jag stod där på stranden,
med handen på magen,
och grät ut mitt farväl.

1 kommentar:

  1. Du är härlig och varm. Tänk att man kanske vågar som mest när livet ställs på ända. För att man måste våga en massa saker för att det ska bli bra igen. Ta hand om dig. Kramkalas

    SvaraRadera