just nu är jag bottenlös och det är fan okej!

I den mörkaste sorgen,
där är jag nu,
tårarna tar inte slut.

Varje sekund känns som en evighet igen,
varje kväll tittar jag mig förvånat i spegeln när jag inser att jag fortfarande lever,
för hundra gånger i minuten tänker jag att nu orkar jag inte mera,
men det gör jag,
så nu vet jag,
jag är stark,
ohyggligt jävla stark.

Jag får hela tiden sätta upp små delmål,
en timme i taget,
stig upp,
borsta tänderna,
duscha,
ät frukost,
gå till tåget,
jobba,
ät lunch,
jobba,
gå till tåget,
åk hem,
ät middag,
vila,
gå på promenad,
borsta tänderna,
gå och lägg dig,
sov.

Jag försöker ta tag i en praktisk sak om dagen,
så listan minskar,
den ångestfyllda listan där alla tunga saker står,
samtal som ska ringas,
mejl som ska skickas,
papper som ska skrivas på,
beslut som ska fattas,
och tårarna får rinna,
jag kan inte göra något åt det nu,
jag gör så gott jag kan,
men varje dag måste jag påminna mig själv om att det bara gått två månader,
det är ingenting om man tänker på vad som gått mig förlorat,
men det är så fruktansvärt förnedrande att vara så fullständigt förstörd över en människa som redan är inne på kapitel två,
det får mig fortfarande att kräkas,
den där fullständiga respektlösheten,
den chockar mig fortfarande,
men jag lever,
och Liten likaså.

Min älskade bästa Liten,
vi får aldrig glömma hur fantastiskt starka vi är,
vi har ju inte på något sätt valt det här,
det har kastats på oss,
så jag måste sluta ha så stora krav på mig själv,
nu om någon gång är det okej att vara bottenlös.

När det är som allra jävligast försöker jag minnas bästa H:s ord:
Du är en av de starkaste människor jag vet,
och jag är så jävla imponerad av att du överhuvudtaget står upp,
för det är det inte många som hade gjort i detta läget,
och du inte bara står upp,
du tar hand om dig så gott du kan,
du jobbar,
du ordnar upp ett gott liv till dig och Liten,
det är mer än beundransvärt Linda,
glöm aldrig någonsin det!