man måste våga hur ont det än gör.

jag landade i hans famn,
gång efter annan,
min goda vän,
i hans armar kunde min förtvivlan sippra ut,
hans ord värmde mitt iskalla inre,
gång efter annan.

Han lyssnade på mina desperata försök att blåsa liv i det som dött,
sekund efter sekund,
minut efter minut,
timme efter timme,
lojalare än få.

Han ringde mig varje dag,
satt där med luren i handen och lyssnade på min förtvivlan,
tröstade,
överöste mig med godhet mitt i all elände,
v a r j e dag.

Han var arg när jag inte kunde,
han var ledsen åt mig när jag satt tyst i soffan utan att hitta orden,
han höll min hand när den darrade av ångest,
han skrattade med mig när kärleksungen gjorde något bus,
han gick upp på natten när kärleksungen inte ville sova och sjöng för honom,
han älskade min kärleksunge ovillkorligt från dag ett,
han prioriterade min kärleksunge framför allt annat,
han ringde bara för att höra hur natten varit för kärleksungen,
han dansade honom till sömns,
han viskade lugnande ord i mitt öra när ilskan blev för mycket att bära,
han lovade mig att jag skulle överleva,
han stannade kvar trots all tragik,
han sa att kärleken skulle övervinna ilskan bara jag vågade,
och han hade rätt.

en god vän blev en kär vän mitt i den svartaste sorgen,
fantastiska märkliga liv.

Finaste vackraste Du,
tack för att du stannade kvar hos mig och kärleksungen även när jag inte hade något att ge,
trots att jag inte kan lova något då jag är så trasig,
för det älskar jag dig,
du är den finaste människan jag vet,
du är kärleksungens favorit alla kategorier,
vi vill dela vardagen med dig när vi har läkt klart.
för störst av allt är kärleken...