så jag sitter kvar.

Hennes ögon möter mina i dörren på väg ut,
hennes blick är glasartad,
nästintill panikslagen,
jag hittar inga ord,
låter tårarna tala,
nickar som avsked,
stänger dörren,
lyssnar på stegen som lämnar trapphuset,
inväntar tystnaden,
sätter mig i soffan,
lägger handen på Liten,
och andas.

Jag stirrar på sakerna i rummet,
känner illamåendet bubbla i kroppen,
sveket bränner i hjärtat,
ilskan börjar pyra,
jag tänker att jag måste resa mig,
jag försöker få kroppen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Mobilen börjar ringa,
jag stirrar på skärmen,
tänker att jag borde svara,
försöker få handen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Jag vet inte hur många timmar som tickar förbi,
jag tittar på klockan ibland men vet inte vad den visar,
det känns oviktigt,
det enda viktiga är att tiden går,
min nya bästa vän,
tiden,
vännen som ska ta mig ur det här,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Hans ord ringer hela tiden i huvudet,
skjuter som projektiler,
studsar mot allt mjukt,
de försöker göra nya små sår,
hela mitt inre ställer upp sig som försvar,
som en liten armé,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Det räcker nu,
det finns inget kvar att ta sönder,
det finns inga fler ställen att ta sig in på,
jag gav honom allt jag hade att ge,
så nu är det tomt,
tyst,
det måste fyllas igen,
med liv,
med ork,
med glädje,
med tro,
med vilja,
för Litens skull,
för min skull,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Litens sparkar är som små kärlekspilar,
de ger mig ny ork,
de ger mig hopp,
de visar på oförstörd kärlek,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.