Jag hoppar till varje gång telefonen ringer,
jag stirrar på skärmen,
vill inte veta,
vill inte höra,
denna förbannade skitsjukdom.

Deras förtvivlade röster värker av smärta,
vi letar efter vettiga ord,
men det finns inga,
jag kan bara sitta här,
lyssna på deras maktlöshet,
låta de gråta ut sin sorg,
älskade ni.

Två av mina närmaste vänner sitter bredvid sina älskade pappor,
de kämpar förtvivlat mot cancermonstret,
likaså kämpar min fina kollega för sitt liv,
hon hade lite envis hosta innan jul,
nu är hela hon full av monstret,
så jävla vidrigt,
så fruktansvärt onödigt,
så obegripligt,
så orättvist.

Finaste ni,
jag kan inte ge er det ni allra mest vill,
men jag finns här,
jag håller er alla tre i handen,
ni bor närmast hjärtat,
alltid.