tegelsten i huvudet.

...hans pappa är inte med längre, han lämnade de för en annan...

Jag hör min vän säga de orden som om det vore det mest naturliga i världen,
smack,
som en tegelsten i huvudet,
tystnad.

Jag har valt att säga som det är,
överallt,
alltid,
jag vill inte att folk ska hitta på egna versioner,
men nu,
ibland,
så vill jag låtsas,
jag vill vara vanlig,
jag vill att lilla A ska få vara vanlig,
då gör det ont,
ruggigt ont,
när det kastas fram sådär.

Nu får ni gå hem och visa era pappor...

som att få en tegelsten i huvudet,
igen,
smack.

Sorgen river i bröstet,
min vän säger högt att lilla A får visa sin morfar,
trycker min hand,
klappar lilla A på magen,
allt för att lindra,
hon förstår vad de där orden gör med mig,
finaste.

Märkliga liv,
du slutar aldrig att förundra mig.

Hand i hand med sorgen,
hand i hand med glädjen,
så är livet,
för alla.

Jag tar foton på mitt barn,
förtvivlat,
desperat,
lägger in i datorn,
skriver in hans adress,
trycker på sänd,
gråter,
och undrar hur fan det kunde bli så här?

Kryper ner bredvid mitt barn,
han kryper nära mig,
jag tar hans hand i min,
älskade skatt,
det blir bättre,
tegelstenarna kommer bli mindre,
de är redan mindre ibland,
faktiskt.