sju dagar.

Idag har jag överlevt i sju dagar,
en vecka i total chock,
i den djupaste sorgen,
i den outhärdligaste ångesten,
i total förtvivlan,
sju dagar som känns som sju år,
men jag och Liten lever iallafall.

Jag hittar inte längre orden när någon frågar mig hur jag mår,
igår slutade jag att svara på tilltal ett tag,
i ren trötthet,
jag orkade bokstavligen talat bara andas,
för jag förstår inte,
hur ska jag då kunna förklara för någon annan?

Jag vill bara att han ska komma hem,
jag vill bara ha tillbaka min lilla familj,
mer än allt annat i hela världen,
snälla?

Jag älskar dig trots allt för störst av allt är kärleken.