Myten om två

En stor del av min lycka över Liten var att vi var två,
två tokigt förälskade som ville ha ett barn tillsammans,
som ville dela ett liv ihop,
som ville skapa ett liv ihop,
som ville låta vår kärlek växa ännu mera,
så som vi sa.

Den kärleken fanns tydligen aldrig hos två,
utan bara hos en,
mig.

Dagen innan julafton och ångesten bankar mig hårt,
ångesten över att aldrig kunna ge Liten sin hela familj,
sin mamma och pappa i samma hus,
som ett par,
som en familj,
stort svart sorg.

Jag kommer inte heller få det,
det liv jag längtat efter så,
det var bara ett luftslott,
en fasad,
och jag känner mig så fullständigt korkad.

Jag vet att Liten inte är jag,
men det hjälper inte,
för jag har träffat ytterst få människor som tycker det är skönt med delade föräldrar,
att bo i en resväska,
hoppa mellan olika människor,
olika regler,
olika av allt,
jag tror faktiskt inte att jag har träffat någon!

Jag vet att det kommer lösa sig,
det kommer bli bra på något märkligt vis,
jag vet att det aldrig blir som man tänkt sig,
men min högsta önskan är för evigt grusad,
och det gör ohyggligt ont.

Men älskade Liten,
jag ska överleva det här också,
och jävlar vilket bra liv vi ska ha,
du och jag mot världen,
alltid!