duktiga Linda?

Jag är en sådan där duktig flicka,
som jobbar även när livet tagit paus,
som försöker göra andra glada och nöjda även när jag knappt själv håller ihop,
som försöker och försöker,
försöker och försöker,
kämpar och kämpar,
stångar mig blodig bara för att vara någon till lags,
även när livet drabbat mig hårt och jag inte förstår hur jag ska ta mig framåt.

Men igår gick luften ur mig,
trots att det var fjärde advent,
trots att granen skulle kläs,
trots att tiden just nu ska vara glädjefull och fridfull,
jag grät och grät,
all ork försvann och har inte återvänt,
jag är som en blöt pöl på golvet.

Så idag sa jag att jag inte kan jobba just nu,
jag grät mig sönder och samman hos kuratorn,
jag förklarade att jag inte har några självmordstankar,
inte överhuvudtaget,
men jag vet inte HUR jag ska överleva det här,
bara att jag måste.

Hon sa till mig direkt att stanna hemma,
ingen människa förväntar sig att jag ska fungera som vanligt nu,
förutom jag själv då,
hon sa att jag är i kris och chock,
att det nu bara handlar om överlevnad,
och det är okej,
allt är okej så länge jag bara överlever,
jag och Liten.

I eftermiddag fick jag lyssna på Litens hjärtljud,
det får jag en gång i veckan nu,
för det hjälper mig,
Liten håller mig vid liv,
älskade bästa Liten.

Så mycket är lagt på mig nu,
sådant som jag inte vet något om,
det gör mig totalt utmattad,
och uppriktigt jävla förbannad,
egoistiska karljävel.

Idag fick jag ta ett tungt beslut till,
jag fick säga till J att jag inte kan ha honom med hos barnmorskan,
det går inte nu,
och det skär mig sönder och samman,
för han borde vara där,
för jag vill att han ska vara där,
men det har han förstört,
jag överlever inte det och det måste jag ju,
det har jag lovat Liten,
hur fasansfullt ont det än gör,
så måste jag klara det här också,
så jag fortsätter andas,
en sekund i taget,
och lever på alla andras ord om att det inte alltid kommer kännas så här.

Bra jobbat duktiga Linda,
gå och lägg dig nu!