nu?

Jag ligger bredvid pappa,
han håller mig krampaktigt i handen,
han torkar mina våta kinder,
försöker hålla inne sina egna,
det går ibland,
ibland inte.

natt in,
natt ut.

Så fort jag rör mig tittar han på mig,
hans blick är så trasig och ångestfylld,
som allt annat,
trasigt.

dag in,
dag ut.

Min hand ligger krampaktigt på magen,
sparkarna därinne håller mig vid liv,
en sekund i taget.

Telefonen ringer,
i andra änden hörs tårfyllda röster som viskar:
du är inte ensam Linda,
aldrig nånsin.
Och ännu mera gråt.

Allt är en kamp för Liten nu,
äta,
tugga och svälj,
inte låta illamåendet ta över,
vila,
ut i friska luften,
andas,
andas,
andas.

Tack gode gud för mitt fantastiska nätverk,
ni håller mig bokstavligen talat vid liv nu,
alla sms och samtal,
vänner som kommer hit och håller mig hårt i famnen,
ovärdeligt.

jag älskar er