Det är ohyggligt tunga dagar nu,
sömnen lyser med sin frånvaro,
ångesten har ökat markant,
tankarna maler som aldrig förr,
och det känns som om jag ska bli tokig på riktigt.
Att sitta i väntrummet hos barnmorskan,
ensam (det är alltid någon med mig men inte han som borde.)
se alla förväntansfulla föräldrarpar,
hur alla sitter där och planerar,
pratar namn,
är löjligt lyckliga,
det tär.
Att gå in och se hennes förtvivlade min när tårarna rinner på mig,
att höra henne prata om faderskapstest och vårdnad,
familjerätten och underhållsbidrag,
det förgör även den starkaste av människor,
allra helst när man är gravid,
så även mig.
Det var inte så här det skulle vara.
Jag känner hur orken tryter,
den mentala tröttheten börjar ta ut sin rätt,
och jag är rädd,
så vansinnigt oerhört rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan jag göra något? Jag finnas här, det hoppas jag du vet, bara ett sms, meddelande eller samtal bort. Jag kan aldrig ge dig honom tillbaka, kan aldrig ersätta allt det han tagit från dig, men jag går med dig och älskar dig.
SvaraRaderaDu kommer att ta dig igenom det här, något annat finns inte Linda. All din tidigare kamp har inte varit förgäves, men jag svär mig blodig över att du inte kunde få ha den här lyckan ostörd.
Kärlek <3
Jag tror att det blir bättre när ditt barn har kommit till världen. Ingenting kommer att kunna hota den lyckan, inte ens den djupaste olycka...
SvaraRaderaJag finns här. Alltid. PUSS
SvaraRaderaJa, kära du, det måste vara fruktansvärt tungt för dig! Klart du är trött och att du mentalt har sjunkit så djupt att du kan tro att du blir tokig. Inte för att jag vet om det ger dig tröst, men när jag var ung och mådde fruktansvärt dåligt och trodde att jag skulle bli helt galen; så var det en kompis (som jobbade inom psykiatrin) som sa till mig, "Du blir inte tokig. De som tror att de blir tokiga, blir det inte."
SvaraRaderaJag vet inte om det är "vetenskapligt bevisat" att det är så, men just då gav det mig mod. För det är vansinnigt rädd man är. Du skriver om din rädsla och jag kan förstå den. Jag känner så djupt med dig.
Kramar/E