Liten är lik sin mamma.

Det var en tung dag igår,
kyrkbesöket tog på krafterna,
jag trodde ett tag att jag skulle gå sönder av saknad och sorg,
men jag överlevde,
jag lät tårarna rinna fritt,
för jag tänker inte bli bitter,
jag tänker ha ont nu,
gråta och skrika,
våndas,
låta allt som behöver komma ut,
för att sedan kunna bli hel igen.

Jag har lärt mig att det är endast den hårda vägen som gäller,
det finna inga genvägar till välmående,
det är bara att kämpa sig igenom skiten,
sekund för sekund,
minut för minut,
dag för dag,
för att en dag inse att sekunderna inte gör lika ont längre,
minuterna känns inte som timmar,
timmarna känns inte som dagar,
då vet man att man överlevt,
än en gång.

men ni ska veta att ingen längtar mer efter den dagen än jag.

Iallafall,
min kärleksunge är precis som jag,
när det gäller julklappar,
we love it.

Liten sov nämligen större delen av dagen,
(bortsett från mina gråtperioder för då buffar Liten alltid på mig)
men så var det dags för julkapparna,
och då blev det liv och rörelse,
Liten sparkade för kung och fosterland därinne,
fantastiskt roligt,
och vi fick många fina julklappar,
jag och Liten.

Liten fick sin första bilstol,
sin första napp och tillhörande förvaring,
sin första haklapp (som det står morfars älskling på),
en dinosaurie som vi döpt till Yrsula,
och så fick Liten även den första saken som jag köpte i somras när Liten bara var ett plus,
så det var en mycket nöjd Liten som efter den där boxningsmatchen gick och lade sig igen,
och en bölande mamma gjorde likadant.
(Liten lyckades också äntligen sikta in en spark så morfar fick känna.)

Idag hoppas vi att älskade Innie får den bästa födelsedagen någonsin,
och att Anders orkar kämpa på inne på sjukhuset,
jag och Liten ska vila.

Ta vara på er därute
// Linda och Liten