känslomässigt maraton.

Idag vandrade jag runt bland spillrorna av mitt liv,
som i en dimma gick jag från rum till rum,
han satt i soffan,
mitt livs kärlek,
han som jag inte vet vem det är längre,
jag svalde och svalde,
plockade mekaniskt ner saker i ett par påsar,
adrenalinet pumpade som om jag sprang ett maraton,
en del av Litens saker fick jag också med mig,
fullständigt overkligt,
så nu sitter jag här som en blöt pöl med mina påsar,
trasigare än nånsin,
men vid liv.

Jag undrar så när mannen jag älskar försvann,
den kärleksfulla mannen som sa sig vara min bästa vän,
han som lös av lycka när min mage började växa,
som sa att jag var vackrast och viktigast i världen,
han som sa att kärleken för mig var gränslös,
han som krampaktigt höll om mig för ett par veckor sedan och sa att han behöver mig så,
han som var så stolt över sin lilla familj,
vad hände med honom?

I soffan sitter en pojke som säger att "han bryr sig om mig och Liten",
men inget mera,
allt annat är som bortblåst,
att han är nöjd nu för han äntligen har varit ärlig mot sig själv,
att han är glad för att han insett att han har en fin familj (föräldrar och syskon) som älskar honom och vänner som bryr sig.
ja sen är han ju förälskad i en ny också som han träffat i två månaders tid.

Jag försöker vara stark och prata lugnt med Liten,
jag försöker förtvivlat förklara att Liten trots allt är önskad och älskad,
att vi har många som älskar oss,
men det är så jävla svårt när den som egentligen ska vara där inte är det,
jag försöker förklara att jag alltid kommer vara där,
att min kärlek är odödlig,
men varför skulle Liten lita på mig?

Jag ber förtvivlat Liten om förlåtelse,
försöker förklara att det inte alls var meningen att Liten skulle födas in i ett så trasigt liv,
att jag trodde Liten var trygg hos oss,
att vi skulle vara en hel familj,
en sådan som Liten förtjänar,
men orden känns tomma och meningslösa när livet ser ut som det gör nu,
och det river mitt hjärta itu,
gång på gång.

men vi lever,
Liten och jag,
det får räcka med det nu.

Mitt älskade lilla kärleksbarn,
jag är så ledsen,
men samtidigt så fantastiskt lycklig att du finns,
du är ett mirakel,
försök att alltid komma ihåg det,
jag ska påminna dig om det varje dag,
och för mig kommer du alltid att vara nummer ett,
glöm aldrig det!