attjoprosit.

Förkyld.
Igen.
Fan.

Alltså,
tålamodet över min kropp tryter, kan jag säga.
Vad vill den?

Jag har slutat hetsäta.
Jag äter regelbundet och varierat.
Jag vilar. (på riktigt vilar. jag tackar nej så fort jag känner att orken tryter. Jag har fan sufsat runt här hemma i pyjamas hela helgen när jag egentligen skulle farit runt en massa!)
Jag är ute i friska luften.
Jag har börjat motionera.
Jag har tagit beslut och agerat i frågor som tidigare knäckt mig, allt för å lyssna på kroppen.

och ändå jobbar den emot mig.
Magen är kass och lever ett totalt eget liv. (den ser inte fram emot onsdagens rektoskopi och det gör inte jag heller!)
Jag är som sagt tokförkyld igen trots att det var endast två veckor sedan jag sist låg nerbäddad som en enda stor bacill.
Jag är ständigt toktrött,
galet toktrött,
på riktigt.

Ja jo, nu kommer det jag så väl vet:
Ge dig tid Linda.
Din kropp har varit/är under enorm stress med allt som varit under många år. TID. Mer tid. Acceptans.

I KNOW.

Men vet ni hur enormt mycket svårare det är att jobba sig tillbaka till vardagen när kroppen jobbar emot en? Som om inte pressen vore enorm ändå.

Kom igen nu, kompis, give some help.
Det här börjar ta lite hårt på ställen som jag inte riktigt har råd med...

Host och Fräs
Linda