delad.

16.40
tick
tack
tick
tack.

Tretton minuter tills tåget avgår,
helt plötsligt minns jag alla de där hemska söndagarna för massa års sedan,
när jag stod på perrongen med tårar på kinden och ångest i bröstet,
dags att lämna ett hem för nästa hem,
dags att stampa lite på hans hjärta för att åka hem och hela hennes,
om
och
om
igen.

Varje gång blev jag ännu lite mindre,
ännu lite trasigare,
ännu lite söndrigare,
när allt jag ville var att alla skulle få må bra,
sådär löjligt bra som vi alla egentligen förtjänade,
men det gick ju inte,
jag var ju bara en,
och dem var ju två,
en här och en där.

Idag kände jag lite samma sak,
jag ville ta henne i handen och inte släppa taget,
jag ville viska fina saker i hennes öra,
säga att hon förtjänar så oändligt mycket mera,
visa att hon är den vackraste och bästa någonsin,
att livet är så mycket mer än rädsla och ensamhet,
att hon kan få det där lilla extra,
för hon är så värd det.

Skillnaden är att jag nu är vuxen och vet att jag inte kan göra hennes val,
jag kan inte rädda henne från det onda och läskiga,
jag kan inte leva hennes liv eller bära hennes tunga ok,
jag kan bara älska henne,
oändligt,
och hoppas att hon känner det.

//
Linda