Höststorm.

Jag sitter uppkrupen i soffan,
utanför är det nästan höstväder,
och just idag känns det skönt,
det stämmer med mitt inre,
jag känner mig som en virvlande höststorm,
och som de flygande löven,
swosh.

För exakt en vecka sedan sa jag upp mig från mitt jobb,
det fick räcka nu,
det var dags att gå vidare,
ta tag i det onda som skapats innanför de fyra väggarna,
jag har inget mer att hämta där,
det gör bara ont.

Så jag skrev på lappen och kände en euforisk känsla i hela kroppen,
det var helt galet så lättad jag var,
är,
jag gick bara runt med ett leende på läpparna,
fantastiskt fint,
25/6 blir min sista arbetsdag där sedan väntar fem veckors betald semester,
det kommer bli den bästa sommaren på väldigt länge!

Stolt som en tupp över mig själv.

Igår ringde så telefonen på väg hem från jobb,
rösten i andra änden var sprudlande glad,
hon meddelade glatt att hon gärna ville att jag skulle börja jobba på hennes förskola,
jag meddelade glatt tillbaka att jag gärna vill arbeta på hennes förskola,
jag var alltså arbetslös i mindre än en vecka,
gott mos.

Återigen stolt som en tupp.

Jag är glad,
otroligt glad,
lättad,
nöjd,
och lite rädd.

Tempot har varit lite för högt för mig,
det har varit mycket farande,
mycket inre stress,
stora beslut,
omvälvande konsekvenser,
så nu känner jag mig som en urvriden disktrasa,
helt manglad,
tokslut,
platt som en pannkaka.

Så jag vilar,
är hemma,
osocial,
trött,
lite lipig,
men det är okej,
jag är okej,
jag behöver bara lite andrum.

Acceptans.
med kärlek
Linda