om att vara modig.

Det är varmt i lokalen,
tryckande varmt,
sådär varmt att jag i vanliga fall får ångest,
men inte nu,
inte ikväll.

Jag stirrar med forskande ögon,
lyssnar med hela kroppen,
känner med varje cell,
jag skrattar,
jag gråter,
jag skrattar igen.

Det kunde ju lika gärna varit jag,
så tänker jag,
i två och en halv timme,
som om hon talar från min själ,
jag blir nästan arg ett tag,
som om jag har patent på den storyn,
dumhuvud.

Mer än en gång vill jag kräkas,
hon kom för nära,
berörde lite för djupt,
plockade fram lite för mycket,
men med skrattet som redskap.

Jag tittade mig runt,
mannen snett nedanför torkade en tår,
kvinnan med den stirriga klänningen skrattade så hela stolen hoppade,
och den där gnagande känslan av ensamhet försvann för en stund,
poff,
jag delade helt plötsligt det innersta med massa främmande människor,
fantastiskt.

Helt plötsligt kommer sorgen,
tar min hand och gråter med mig,
klappar mitt kalla inre,
kramar mitt sargade skratt,
smeker min skakande kropp,
för att lika hastigt försvinna igen.

Så kommer istället styrkan och sätter sig bredvid,
torkar mina tårar med sin yxbeklädda hand,
klappar mig på bröstet,
nyper mig i kinden,
viskar starka ord i mitt öra,
för att lika hastigt försvinna igen.

Sådär fortsätter det,
hela föreställningen igenom,
alla känslor kommer och går,
helt galet.

Så tänds lamporna och vi går ut,
ut i en Marskall kväll,
vandrar hemåt,
bortåt,
mot.

Fy fan vad jag är modig.
det är du också.
// Linda