orosmoln och framtiden

jag vandrar gata upp och gata ner,
vagnens tyngd höjer pulsen,
tårarna faller tungt mot marken,
skenet från julstjärnorna bländar min mörka sorg,
kärleksungens sovande andhämtning stillar oron när den landar i mitt hjärta,
frågorna springer maraton i huvudet,
och jag undrar,
återigen,
när ska allt lämna mig ifred?

Ilskan från mötet piskar i bröstet,
likt ett stormande hav,
det är fegt att spela på någon annans känslor,
speciellt någons mammakänslor,
fan.

Jag sitter där i rummet,
stirrar på kvinnan med blocket,
som stirrar tillbaka,
hennes blick är hård,
hon studerar mig,
smakar på varje ord jag säger,
försöker hitta saker som jag har gjort fel,
ställer ledande frågor,
iakttar mig,
som en hök.

Svetten rinner längs ryggraden trots att jag fryser,
jag försöker som så många gånger förr låtsas att det är en film,
en påhittad situation,
en fiktion,
men jag misslyckas,
som så många gånger förr,
fan.

Tårarna bränner men jag vägrar släppa de så hon kan se,
pappas ord ringer i öronen,
låt de inte sänka dig,
de har sina paragrafer att följa,
de vet inget om dig eller din historia,
ta inte åt dig,
du vet bäst i det här läget.

Vinden snärtar mig tillbaka till stunden just nu,
kärleksungen tittar på mig med sömndruckna ögon,
han är kvar i drömmarnas land,
men så plötsligt spricker hans ansikte upp i det där leendet som jag aldrig kan få nog av,
han börjar prata och gestikulera glad som en solstråle,
älskade vackra du.

Hennes sista ord borrar sig in i märgen och stannar där som en iskall höstvind:
tyvärr är det så i sådana här situationer,
den som är drabbad är den som har det tyngsta och viktigaste ansvaret för att det ska fungera,
och det vill ju du.
Gör man inte allt det där som jag tidigare sagt,
så kommer det bli väldigt fel för ditt barn framöver,
men eftersom DU är en så ansvarsfull förälder som älskar ditt barn och vill han allt väl i världen
så kommer det inte bli så.

Jag går därifrån med tunga steg,
jag har nämligen inte mer att ge,
jag har gjort allt jag har kunnat (och lite till) utifrån min situation,
jag älskar min kärleksunge mer än livet,
jag är själv med honom,
jag ger honom allt jag har att ge,
som mamma,
i nuläget får det vara bra med det,
vad de än säger.

Men fan vad tungt det är,
att leva med deras skeva bild i hjärteroten,
jag önskar såklart också att det vore så,
kanske i den bästa av världar,
men nu ser ju verkligheten ut på ett helt annat sätt,
borde de inte arbeta utifrån den då?

Jag har för länge sedan tröttnat på deras snack,
det är tomt och innehållslöst,
det känns hopplöst,
oron ökar för varje gång,
jag förstår inte,
hur kan det få vara så?

Den dagen han tar sitt fulla ansvar,
den dagen han visar att kärleksungen är hans prio ett,
den dagen han finns närvarande på kärleksungens premisser,
den dagen kan vi börja prata,
inte en sekund tidigare,
end of story.

Nu tänker jag bygga upp vårt liv,
min och kärleksungens,
det är mitt ansvar.

Vi börjar med en resa till en gammal vän,
sen firar vi jul med de bästa,
nyår firas hos lillebror,
det kommer bli bra för oss,
i know it.

man måste våga hur ont det än gör.

jag landade i hans famn,
gång efter annan,
min goda vän,
i hans armar kunde min förtvivlan sippra ut,
hans ord värmde mitt iskalla inre,
gång efter annan.

Han lyssnade på mina desperata försök att blåsa liv i det som dött,
sekund efter sekund,
minut efter minut,
timme efter timme,
lojalare än få.

Han ringde mig varje dag,
satt där med luren i handen och lyssnade på min förtvivlan,
tröstade,
överöste mig med godhet mitt i all elände,
v a r j e dag.

Han var arg när jag inte kunde,
han var ledsen åt mig när jag satt tyst i soffan utan att hitta orden,
han höll min hand när den darrade av ångest,
han skrattade med mig när kärleksungen gjorde något bus,
han gick upp på natten när kärleksungen inte ville sova och sjöng för honom,
han älskade min kärleksunge ovillkorligt från dag ett,
han prioriterade min kärleksunge framför allt annat,
han ringde bara för att höra hur natten varit för kärleksungen,
han dansade honom till sömns,
han viskade lugnande ord i mitt öra när ilskan blev för mycket att bära,
han lovade mig att jag skulle överleva,
han stannade kvar trots all tragik,
han sa att kärleken skulle övervinna ilskan bara jag vågade,
och han hade rätt.

en god vän blev en kär vän mitt i den svartaste sorgen,
fantastiska märkliga liv.

Finaste vackraste Du,
tack för att du stannade kvar hos mig och kärleksungen även när jag inte hade något att ge,
trots att jag inte kan lova något då jag är så trasig,
för det älskar jag dig,
du är den finaste människan jag vet,
du är kärleksungens favorit alla kategorier,
vi vill dela vardagen med dig när vi har läkt klart.
för störst av allt är kärleken...

som idag?

Jag är arg.
Så vansinnigt förbannat arg.

Det kokar bara jag ser hans namn.

Och ibland, som idag, undrar jag om det någonsin kommer att gå över?

tegelsten i huvudet.

...hans pappa är inte med längre, han lämnade de för en annan...

Jag hör min vän säga de orden som om det vore det mest naturliga i världen,
smack,
som en tegelsten i huvudet,
tystnad.

Jag har valt att säga som det är,
överallt,
alltid,
jag vill inte att folk ska hitta på egna versioner,
men nu,
ibland,
så vill jag låtsas,
jag vill vara vanlig,
jag vill att lilla A ska få vara vanlig,
då gör det ont,
ruggigt ont,
när det kastas fram sådär.

Nu får ni gå hem och visa era pappor...

som att få en tegelsten i huvudet,
igen,
smack.

Sorgen river i bröstet,
min vän säger högt att lilla A får visa sin morfar,
trycker min hand,
klappar lilla A på magen,
allt för att lindra,
hon förstår vad de där orden gör med mig,
finaste.

Märkliga liv,
du slutar aldrig att förundra mig.

Hand i hand med sorgen,
hand i hand med glädjen,
så är livet,
för alla.

Jag tar foton på mitt barn,
förtvivlat,
desperat,
lägger in i datorn,
skriver in hans adress,
trycker på sänd,
gråter,
och undrar hur fan det kunde bli så här?

Kryper ner bredvid mitt barn,
han kryper nära mig,
jag tar hans hand i min,
älskade skatt,
det blir bättre,
tegelstenarna kommer bli mindre,
de är redan mindre ibland,
faktiskt.

med en flaska vatten.

Så.
Nu är det gjort,
jag gick dit,
till den gamla lyan,
vår lya,
första gången i år,
jag har helt enkelt inte klarat av det innan,
men nu är det gjort.

Agaton sov i vagnen,
mina steg har aldrig förr känts så tunga,
jag höll hårt om vattenflaskan jag hade i handen,
försökte fokusera på vattnet som sköljde ner gråten,
ett steg i taget,
jag gick förbi,
på gången utanför,
tittade upp på balkongen,
såg glimtar från vårt gemensamma liv,
kände glädjen i hjärtat från när vi köpte den,
första natten där,
alla fina stunder,
planerna på vårt gemensamma barn,
som sedan blev till,
drömmarna,
det som jag trodde var våra drömmar,
så nära,
men ändå så långt borta.

Så kom dagen då allt tog slut upp,
varje sekund spelades upp,
sveket,
skammen,
chocken,
sorgen,
ilskan,
ångesten,
paniken,
allt var där,
allt kom upp,
i slow motion,
i mitt huvud.

Intensiv sorg.
Intensiv ilska.
Intensiv ångest.
intensiv smärta.

Jag kräktes i en papperskorg,
vände,
och gick min väg.

Så,
nu var det gjort,
då tar vi nästa steg.

Vilket är det?

höst.

Om tre dagar är det september,
det betyder att vi har överlevt i tio månader på egen hand,
fem månader utanför magen,
jag och Liten,
det känns galet länge,
nästan som tio år,
fast ändå inte,
en klapp på axeln till oss för det..

Länge sedan jag satt här och skrev,
fast ändå inte.

Det har hänt mycket,
såklart,
fast i mitt inre är det just nu tomt,
man kan säga att det ekar,
som ett höstskrik en tidig sommarmorgon,
förvirrat och lite fel alltså.

Det är skönt att hösten är här,
då kan tårarna blanda sig med höststormarna,
ingen frågar om jag ser lite blek ut,
jag behöver inte förklara min tystnad,
för på hösten får man vara tyst,
låg,
gömd,
vilket jag är,
för jag har tydligen sorg,
sådan där sorg som kommer när allt praktiskt är löst efter en kris,
det finns namn på allt,
rader skrivna om hur jag kommer känna nästa vecka,
så är det,
och då är det okej,
säger de som vet.

Jaha,
vad bra,
då får det vara så,
säger jag som inte vet.

Kärleksungen mår förträffligt,
han är ett solsken,
den vackraste,
alltid.

Han skrattar,
busar,
hoppar i hoppgungan,
gungar i lekparken,
sitter själv (tippar ofta men ändå),
rullar från rygg till mage,
går i sin gåstol,
pussas,
härmar ljud och miner,
flirtar,
äter gröt och morotspuré,
och en massa annat,
fantastiska finaste Agaton.

Pappan,
ja han finns inte,
eller jo,
men inte här,
nu,
han är där borta,
med henne,
jag skickar bilder,
punkt.

rutinfrågor?!

Finns det några oklarheter i vem som är pappan?

Rösterna förföljer mig.
Skrattar åt mig.
Hånar mig.

Så fruktansvärt förödmjukande.
Så fruktansvärt smärtsamt.
Så fruktansvärt.

I den meningen ligger så många undertoner,
så många ifrågasättanden,
fördömanden,
gentemot mig.

Som om jag har varit med massa olika killar,
som om Lilla A vore ett misstag,
som om Lilla A var oplanerad,
som om jag vore oansvarig.

Jag vill bara vråla ut hela historien,
skrika ut min frustration,
men svarar bara ett tyst nej,
det finns EN pappa.

Inget gör mig mer arg än det,
inget får mig att gråta mer än det,
inget gör mig mer förtvivlad.

och hans ord ringer samtidigt i öronen:
Du var ett projekt.
Jag kan inte gå runt som en zombie längre.
Jag måste göra det som är bra för mig nu.
Jag är lycklig.

Jag lägger på luren,
för andra gången bara idag som jag pratar med olika myndigheter,
de som ställer dessa rutinfrågorna,
lägger mig ner,
arg,
vansinnigt arg,
och undrar förtvivlat hur jag ska hitta styrka och vilja att förlåta?