just nu är jag bottenlös och det är fan okej!

I den mörkaste sorgen,
där är jag nu,
tårarna tar inte slut.

Varje sekund känns som en evighet igen,
varje kväll tittar jag mig förvånat i spegeln när jag inser att jag fortfarande lever,
för hundra gånger i minuten tänker jag att nu orkar jag inte mera,
men det gör jag,
så nu vet jag,
jag är stark,
ohyggligt jävla stark.

Jag får hela tiden sätta upp små delmål,
en timme i taget,
stig upp,
borsta tänderna,
duscha,
ät frukost,
gå till tåget,
jobba,
ät lunch,
jobba,
gå till tåget,
åk hem,
ät middag,
vila,
gå på promenad,
borsta tänderna,
gå och lägg dig,
sov.

Jag försöker ta tag i en praktisk sak om dagen,
så listan minskar,
den ångestfyllda listan där alla tunga saker står,
samtal som ska ringas,
mejl som ska skickas,
papper som ska skrivas på,
beslut som ska fattas,
och tårarna får rinna,
jag kan inte göra något åt det nu,
jag gör så gott jag kan,
men varje dag måste jag påminna mig själv om att det bara gått två månader,
det är ingenting om man tänker på vad som gått mig förlorat,
men det är så fruktansvärt förnedrande att vara så fullständigt förstörd över en människa som redan är inne på kapitel två,
det får mig fortfarande att kräkas,
den där fullständiga respektlösheten,
den chockar mig fortfarande,
men jag lever,
och Liten likaså.

Min älskade bästa Liten,
vi får aldrig glömma hur fantastiskt starka vi är,
vi har ju inte på något sätt valt det här,
det har kastats på oss,
så jag måste sluta ha så stora krav på mig själv,
nu om någon gång är det okej att vara bottenlös.

När det är som allra jävligast försöker jag minnas bästa H:s ord:
Du är en av de starkaste människor jag vet,
och jag är så jävla imponerad av att du överhuvudtaget står upp,
för det är det inte många som hade gjort i detta läget,
och du inte bara står upp,
du tar hand om dig så gott du kan,
du jobbar,
du ordnar upp ett gott liv till dig och Liten,
det är mer än beundransvärt Linda,
glöm aldrig någonsin det!

Liten kom med friheten och en ny nyckel!

Jag minns inte riktigt vilken familj jag just mist,
men förlusterna började sätta spår,
djupa spår,
jag var ju bara ett barn.

Jag minns bara den odrägliga sorgen,
att såren började bli för djupa,
det började bli för tungt för mig att reda ut det,
förlusterna blev för många,
så jag bestämde mig,
att det räckte nu,
det fick vara nog,
jag stängde mitt inre,
låste med dubbla lås,
virade några varv taggtråd runt hjärtat,
och gick min väg
klistrade på mina leenden,
blev den goda dottern som passade in överallt,
i alla sammanhang,
hos alla,
men ingen fick komma in,
aldrig någonsin mera,
och det löftet höll jag.

I många långa år.

Jag levde i relationer,
dansade fram som jag hade lärt mig,
sparkade till de som älskade mig,
hårdare än hårdast,
stampade de sönder och samman,
för att sedan gå min väg,
om och om igen.

En dag sa kroppen stopp,
en torsdagseftermiddag,
jag kunde inte ta mig ur sängen,
mindes inte vad jag hette,
kände inte igen min dåvarande pojkvän,
vrålade bara till honom att vi var tvungna att köpa hem Klorin,
grät och skrek,
hysteriskt i flera timmar,
innan jag föll ihop i sömn.

Det var början på slutet av det destruktiva,
det var sex år sedan,
då började vägen för första gången framåt,
även om jag då trodde att jag var på botten,
jag trodde att det var den där torsdagen som allt började,
men det var egentligen då allt slutade,
det var då jag blev Linda,
en levande Linda,
jag slutade se mig själv som ett offer,
jag började jobba med mig själv,
möta mina rädslor,
en sekund i taget,
det går många sekunder på sex år,
ofattbart många,
men jag överlevde de allihop.

Men mitt löfte behöll jag,
jag låste aldrig upp dörren,
jag behöll taggtråden,
den vägen var förbi,
det hade jag ju lovat mig själv,
det var inte ens förhandlingsbart,
trodde jag.

Han tog sig nästan in med en gång,
men bara nästan,
han rörde vid något i mig som ingen annan någonsin hade sett,
han såg Linda,
på riktigt,
han lärde mig saker om mig själv som låg gömda så långt inne att jag själv inte visste om de,
han fick mig att våga,
han fick mig att älska,
djupt och innerligt,
för första gången någonsin.

Vägen med honom var allt annat än rak,
hjärtat brast mer än en gång,
han var så passionerad,
och han var oerhört egoistisk,
han kom alltid först,
och jag gillade det,
galet kanske,
men det gav mig lite andrum,
jag kunde behålla låset,
ett av de iallafall.

Trots enorma rädslor i mitt inre så tog vi steg efter steg,
och jag älskade det,
jag älskade oss,
vårt liv,
jag var så löjligt lycklig,
men låset satt kvar,
jag kunde inte förmå mig att låsa upp,
och det fick konsekvenser såklart,
men så fick det vara,
det var inget jag kunde ändra på,
aldrig någonsin.

Tills en lördagmorgon,
dagen då Liten visade sig på stickan,
då trillade låsen av,
jag behövde inte ens låsa upp med min nyckel,
de for i golvet,
taggtråden likaså,
efter alla dessa år,
så var det över,
cirkeln var sluten,
jag var fri,
jag hade klarat det,
jag hade överlevt,
vi hade överlevt,
jag och han,
mot alla odds,
Liten kom med nyckeln,
älskade vackraste kärleksungen,
genuinare lycka kommer jag aldrig känna igen.

Det som hände sedan har jag inga bra ord för,
jag vet bara att den där nyckeln som Liten kom med,
den ligger i min byrålåda,
och varje vaken sekund är en kamp för att inte använda den igen,
taggtråden ligger i hörnen och ropar efter mig,
och jag är livrädd,
att jag ska falla platt,
stänga in mig,
och låsa för gott.

Det får inte hända,
aldrig någonsin,
min Liten förtjänar mer än så,
jag förtjänar mer än så,
men de såren är så djupa,
den ångesten är så intensiv,
sorgen är så svart,
hopplösheten så närvarande,
så det hade varit så lätt,
så enkelt,
på med låsen,
upp med fasaden,
och gå min väg,
för gott.

Den där nyckeln är min rädsla,
den håller mig vaken om nätterna,
jagar mig i drömmarna,
hånar mig om dagarna,
skrattar åt mig när jag gråter de där envisa tårarna,
förlamar mig,
men
jag
vet
att
jag
inte
kan
ge
efter.

Jag vet att jag inte kommer att ge efter,
för den där lördagsmorgonen när Liten visade sig,
förändrades allt,
för alltid.

Jag ska se till att Liten och jag inte hamnar i den världen igen,
och en dag ska jag kasta bort den nyckeln,
för gott,
det är mitt nya hälsosamma löfte,
allt jag behöver är mera tid,
att läka,
på riktigt.

Älskade Liten i vecka 30 (29+0)

Hej hjärtat,
du växer därinne,
jag växer härute,
fantastiskt häftigt,
nu närmar sig den stora dagen,
vår dag,
då vi möts på riktigt,
härute,
öga mot öga,
hand i hand,
som jag längtar,
men det vet jag att du vet,
för jag märker att du redan känner mig väl,
älskade busunge.

Idag var vi på Kängurun,
där kommer vi vara en gång i veckan nu,
där får jag prata av mig och gråta en massa,
det är inget farligt,
bara något bra,
i slutändan,
så du behöver inte vara orolig,
det märkte jag att du var idag,
och det förstår jag,
men det behöver du inte,
tjejerna där vill oss bara väl,
okej?

De är inte oroliga,
snarare lite imponerade av mig,
kan du tänka dig Liten,
idag sa de att jag är väldigt klok,
och att jag kommit långt,
jag berättade för de om alla mina rädslor,
de som du och jag brukar prata om när jag är sådär bedrövligt ledsen,
men de lugnade mig,
de sa att de vet att jag kommer göra det som är bäst för mig och på så sätt även det som är bäst för dig,
för det har de märkt,
att jag tänker på dig först,
alltid,
och att det inte finns några tankar på hämnd eller straff i mitt huvud,
jag vill bara veta att jag gör det som är rätt för dig,
och för mig,
bra va?

Vårt liv blev inte som jag tänkt mig,
inte på något sätt,
jag kan inte ge dig det jag allra helst vill,
och det gör mig ofantligt ont,
och det kommer göra ont i mig länge,
till viss del för alltid,
men det betyder inte att vi inte kommer få det bra,
för det kommer vi,
vi kommer få det helt fantastiskt bra en dag,
jag kommer bli hel,
på ett nytt sätt,
och du kommer också bli hel,
på ditt sätt,
och vi kommer hitta nya vägar,
skapa oss nya mål,
bygga nya drömmar,
tillsammans,
när vi är redo,
och det kommer vi att bli,
det vet jag,
det lovar jag.

Bara fortsätt vara den du är,
bäst i världen alltså,
så blir allt bra.

Jag älskar dig Liten,
härifrån och till stjärnorna och tillbaka igen,
oändligt alltså.

// mamma

aldrigheten när den är som värst.

Ibland tar längtan över,
saknaden bränner i hela kroppen,
sorgen över aldrigheten tär,
varje tår känns som en evighet,
idag är en sådan dag,
jag saknar honom,
så ohyggligt jävla ofattbart mycket,
och den förnedringen de känslorna framkallar tär hårt på en fruktansvärt sargad Linda.

avslut och nystart i samma andetag.

Så ja älsklingsungen,
nu är lägenheten vår,
du verkade glad idag när vi skrev kontrakt,
gillar du den också?

Igår skrevs Liten och jag bort från vårt gamla hem,
trodde aldrig tårarna skulle sluta rinna,
jag tänkte ett tag att jag skulle gå helt sönder,
men fina vänner fångade mig i fallet,
så jag överlevde även den dagen,
märkligt hur mycket man egentligen orkar med,
gränsen flyttas nog efterhand vad livet ger en,
eller?

Nu ska vi bara överleva själva flytten också,
jag ska dock aldrig mer gå in i den lägenheten,
familj och vänner har tagit över ansvaret för det,
så det ska nog gå bra,
idag åkte jag med i bilen till området,
övade lite,
men det är inte värt det,
jag har haft hjärtklappning sedan dess,
galet att sorg och smärta kan sätta sig så i kroppen,
tur jag har ett sådant fantastiskt nätverk som hjälper mig,
de slutar aldrig att kämpa för mig,
hur många gånger jag än faller,
fantastiska ni!

Nu tar jag och Liten helg,
festligheter står på schemat,
kanske lägger upp en bild eller två så ska ni få se vad vi hittat på,
sköt om er.

Med kärlek
Linda och Liten

Egoism.

Jag har köpt en lägenhet till mig och Liten,
den är tokfin,
en bra start på vårt ensamliv,
jag jobbar halvtid nu,
börjar med heltid på måndag,
det funkar,
men tankarna är aldrig där,
så jag tillför inte mycket mer än min närvaro,
det får vara så nu,
två månader kvar tills jag går hem,
overkligt,
fantastiskt,
läskigt,
underbart.

Jag fungerar som en människa igen,
jag kan göra saker på eget initiativ,
jag kan sova själv,
jag kan vara ensam hemma i kortare episoder utan att falla ihop,
jag kan äta,
jag kan ta mig till och från jobbet på egen hand,
stora framsteg,
men nu börjar det verkligt tunga,
samla ihop bitarna i mitt inre,
klistra ihop de till en större helhet,
få ihop Linda,
igen.

Nu är det speciellt en fråga som dansar i mitt inre,
som jagar mig om natten,
som letar sig in på ställen som jag har rensat ut och skrämt bort,
och svaren som kommer till mig nu,
i denna sorgeperiod,
är inga som jag vill ha i mitt inre,
eller i Litens liv,
någonsin.

Jag undrar så vad det är livet vill lära mig,
jag har i hela mitt liv försökt ta mig ifrån det destruktiva livet,
det där egoismen styr allt,
jag kommer ju ifrån det,
jag har redan varit igenom det,
min mamma har redan varit igenom det,
och det är ingen vacker historia på något sätt,
tårar,
ångest,
rädsla,
ilska,
smärta,
hopplöshet,
år in och år ut,
hos så många människor som blandas in i ett sådant liv,
så varför,
på vilka grunder,
ska min älskade Liten behöva gå igenom det,
det förstår inte jag,
inte alls,
det gör så ont att jag ibland inte kan andas,
ilskan som kommer med det skrämmer mig till panik,
min älskade Liten,
när ska detta sluta?

mardröm?!

Vi står i mitt gamla hem,
vårt gamla hem,
Han tittar på mig,
jag ser att han pratar för munnen rör sig,
men orden når inte mina öron,
bakom honom står hon,
mellan oss springer Liten,
fram och tillbaka,
en kram till mamma,
en kram till pappa,
en kram till henne så inte hon eller pappa blir ledsen,
hon lyfter upp Liten i famnen,
min älskade unge i fel famn,
Liten tittar på mig med stora ögon,
orden förlåt formas i Litens blick,
jag håller krampaktigt i väggen för att inte svimma,
försöker viska lugnande till Liten,
men inga ord lämnar mina läppar,
hennes hand i hans,
allt för att markera att jag inte hör dit längre,
min plats är utbytt,
de är en familj nu,
min älskade Liten och de.

Pang,
jag vaknar,
svetten rinner längs ryggen,
tårarna droppar ner på kudden som är mer blöt än torr,
handen letar sig snabbt till magen,
jag buffar på Liten,
som buffar tillbaka,
lugnande,
mardröm,
fast nej det är ju ingen mardröm,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
det är ju så det är,
ge mig styrka.