mardröm, önskedröm, dröm?

han sitter i mitt kök,
håller i mitt barn,
vårt barn,
reser sig och går sin väg,
med mitt barn,
vårt barn.

jag skriker,
bönar och ber,
men han rör inte en min,
han bara går.

jag hör Litens förtvivlade gråt i trapphuset,
jag hör mitt egna förtvivlade vrål,
men kan inget göra,
jag känner mig bunden,
fastlåst.

Jag vaknar av mitt egna gråt,
handen ligger krampaktigt på magen,
Liten vänder sig oroligt därinne,
jag badar i svett,
jag stirrar på klockan,
illamåendet kommer plötsligt,
jag rusar till toaletten,
stoppar ner huvudet i toalettstolen,
tömmer magens innehåll,
tårarna dunsar i vattenytan,
jag sätter mig upp,
det iskalla golvet ger mig kalla kårar,
jag spolar huvudet i kallt vatten,
borstar tänderna,
undviker spegeln.

Jag kryper ner i sängen,
låter tårarna dansa fritt,
återigen,
stirrar i taket,
frågar ut i luften:
hur kunde det bli såhär,
hur kunde den stora kärleken sluta i sådan vidrighet,
hur kunde vår gemensamma önskedröm bli till en rad mardrömmar,
jag förstår inte?

Inga svar,
bara tom tystnad,
eko i huvudet.

jag vänder på mig,
lägger Litens spelande räv på magen,
får några varma buffar inifrån,
sluter ögonen,
klappar försiktigt på min skatt,
och somnar om.

tid Linda,
ge det tid.

hudlös hoppfullhet.

Jag stirrar på spegelbilden,
trötta ögon möter min blick,
ibland är sorgen så enormt påtaglig,
som om jag vore helt hudlös,
idag är en sådan dag,
elfte mars,
på dagen exakt en månad tills Liten är beräknad,
mobilen plingar till,
Litens morfar skickar ännu ett namnförslag,
tårarna börjar dansa nerför kinderna,
det där meddelandet borde ha kommit från Litens pappa,
han borde vara här nu,
idag svider hans frånvaro hårt i hjärtat,
jag stänger badrumsskåpet,
sköljer ansiktet i kallt vatten,
klär på mig,
viskar fina ord till Liten,
och går mot tåget.

Liten är orolig i magen,
gillar inte mina grubbliga dagar,
buffar massor för att få mig på andra tankar,
men idag hjälper inte det,
sorgen är för intensiv,
ilskan för stark,
så jag klappar magen,
viskar att mamma är okej,
och låter tårarna rinna.

Damen på sätet mitt emot tittar frågande på mig,
jag försöker le,
viskar att det är okej,
hon klappar mig på axeln,
och går sin väg,
så mycket okänd (och känd såklart) kärlek har mött mig dessa månader,
hoppfullt,
den bilden vill jag ge min Liten,
så helt plötsligt sitter jag och ler genom tårarna,
hopp min älskling,
det finns alltid hopp,
och oändlig kärlek.

hej min lilla skatt,
nu är du nästan trettiofem veckor gammal,
häftigt,
jag älskar min lilla mage,
din lilla bubbla,
men nu längtar jag väldigt efter dig,
så nu hoppas jag att tiden går lite fortare,
så vi snart kan kramas på riktigt.

Alla väntar med spänning på att få veta vem du är,
mer än Liten då alltså,
det känns konstigt att du inte alltid ska vara Liten,
du är ju Liten,
världens bästa Liten,
så jag tror vi behåller det som ett mellannamn,
funkar det för dig?

Igår var det stort kalas för farfar Stig,
världens bästa farfar,
tänk att han fyllt 90 år nu,
det är mäktigt.

Kalaset klarade din mamma fint,
vi hamnar ju ofta i centrum nu,
du och jag,
alla vet vår situation,
morfar har fått berätta för att jag inte alltid orkar,
så det blir alltid lite jobbigt i början,
men när de märker att jag ändå är ganska lugn så släpper det,
vi får många komplimanger om hur fina vi är,
du har gjort min mage väldigt spetsig så den syns väldigt tydligt,
fantastiskt häftigt,
min stiliga lilla Liten,
som enligt barnmorskan inte är så liten,
haha,
kanske får döpa dig till Stor istället?

Idag fotade morfars kusin Bo oss,
läskigt,
men oj vilka fina bilder det blev,
så nu kan vi nog få en sådan fin tavla som jag vill ha i vårt sovrum,
bra va?

Tack för att du buffade på mig när jag blev generad,
Annica och Bo skrattade gott när de såg hur du dansade därinne,
sötunge,
tänk att du känner mig så väl redan,
så makalöst fint,
och dina klappar när tårarna rinner är ovärdeliga,
du är mitt alldeles egna solsken,
alltid.

Barnmorskan torkade mina tårar och minskade min oro i fredags,
hon sa att du inte tar skada av min sorg,
du verkar inte heller påverkad av stressen eller ångesten,
vilket känns väldigt skönt,
ditt hjärta bankar på helt opåverkat,
du växer (så det knakar!!),
blodtrycket är fint,
fantastiskt bra,
mitt vackerhjärta.

Jag känner när du märker av min oro,
jag vet vilka situationer som du reagerar på,
så jag försöker tänka på det,
därför gick jag inte upp till den gamla lägenheten,
det gillar du inte alls nämligen,
min kropp reagerar ju fortfarande väldigt fysiskt när det kommer till din far,
det kommer inte alltid vara så,
men det kommer nog vara så ett ganska bra tag,
så det är bra att du snart kommer ut,
då kanske du inte behöver känna av den reaktionen iallafall,
vi får öva oss helt enkelt,
på det nya livet,
vårt liv,
och ge det tid.

Nu får vi umgås lite till med farfar Stig innan han åker hem,
innan vi går hem till oss,
okej?

Jag älskar dig
// Mamma

tiden.

jag lastar in hundarna i bilen,
kör upp till backarna,
kliver ut,
låter tårarna dansa med vinden,
andas,
letar febrilt efter lugnet,
det brukar komma här,
men inte idag,
så jag går,
och går,
och går,
och går.

Tänker att jag kanske bara ska fortsätta att gå,
vandra längs fält och åkrar,
utmed bäckar och snår,
kanske kan jag gå ifrån sorgen,
kanske kan jag jaga bort rädslan som dunkar i bröstet,
kanske kan jag lämna smärtan i en vattenpöl,
men insikten kommer lika snabbt som tankarna dånar i huvudet,
jag vet att det inte fungerar så,
jag vet att det bara är att stå ut,
en timme i taget,
ibland en sekund,
överleva,
andas,
gråta.

Jag tar upp telefonen,
låter en god väns trygga stämma rädda mig för en sekund,
hans skratt lyfter ångesten för en liten stund,
tårarna rinner obehindrat,
han letar efter kloka ord,
han letar efter något som kan hjälpa,
han kämpar hårt mot sin maktlöshet i det hela,
men han finns,
det är det enda som räknas nu,
han börjar prata om den där vännen,
min nya bästa vän,
tiden,
han vet att det gör mig ont att höra,
men det är det enda han kan ge mig,
vetskapen om att det kommer lätta med tiden,
så han säger det flera gånger,
skickar över massa kramar,
sen lägger vi på.

Jag stirrar på landskapet runt mig,
allt känns plötsligt så främmande,
märkligt,
vet att jag behöver samla ihop mig igen,
sätta mig i bilen,
köra hem,
för idag är det kalas,
farfar fyllde 90 år igår,
det ska firas,
alla från Stockholm kommer ner,
så jag ropar på hundarna,
torkar tårarna,
konserverar hjärtat,
och kör hemåt.

Tid bästa Linda,
ge det tid.

Min älskade skatt,
bästa Liten,
tro på mig,
nu mer än någonsin.

spädbarnsverksamheten.

Jag landar i den där numera välbekanta soffan,
högst upp i huset som andas trygghet,
tårarna rinner redan innan jag kommer in i rummet,
hon tittar på mig,
säger att jag är så fin i min mage,
att den verkligen blir större för varje vecka,
jag ler genom tårarna,
klappar på Liten som verkar nöjd med komplimangen,
älsklingsbebis.

Hon frågar det hon redan vet,
för hon vet,
hon ser på mig direkt,
för henne är jag som en öppen bok,
arga Linda som var här sist är numera en Linda tyngd av sorg,
jag vet att min trötthet syns lång väg,
jag vet det för orken att gömma den finns inte längre,
så jag sitter där,
med handen på Liten som buffar lite på mig,
och försöker hitta några ord,
först kommer det inga,
bara tårar,
men sedan bubblar det ur mig.

Jag orkar inte mera,
jag är så fruktansvärt utmattad,
mina depåer av styrka börjar sina på riktigt,
jag äter och dricker,
så Liten får tillräckligt med näring,
jag gick till vattengympan för jag vet att det fyller på lite ny energi,
men mer orkar jag inte,
jag ligger i soffan och gråter hejdlöst,
förstår du,
jag är som en urvriden disktrasa,
jag orkar inte,
jag är helt slut,
fan.

Panik.

Det går ju inte,
jag måste jobba,
jag har ett barn att försörja,
ensam,
jag ska föda barn om en månad,
jag måste vara stark då,
jag måste vara klar då,
jag måste det,
för Litens skull.

fan.

Hur kan det vara så här,
jag sitter här hysterisk över livet som gick förlorat,
med panik över hur jag ensam ska reda ut det som komma skall,
med en sorg som är så intensiv att det ibland känns som om jag ska dö,
med ett krossat hjärta,
med massa krossade drömmar,
med enorm förtvivlan,
med en trötthet som förlamar mig,
medan han lever ett nytt lyckligt liv som han gärna delar med sig av på nätet med ord och bilder,
där han skriver hur lycklig han är,
hur rätt allt är för honom,
hur bra han mår,
de till och med sover i min gamla säng,
som om jag aldrig har funnits,
hur är det möjligt?

fan.

Jag är rädd,
rädd för Liten,
rädd för hur jag ska reagera när jag får Liten i famnen,
tänk om jag bara ser Litens pappa och känner avsky?

Jag är rädd att jag ska känna förtvivlan,
ilska,
ångest,
bitterhet.

Jag är rädd,
så fruktansvärt jävla rädd,
för min Liten,
världens vackraste unge,
min älskade skatt,
och för det avskyr jag honom,
pappan.

Allt jag vill är att det ska vara bra,
att Liten ska få komma ut till en lycklig mamma,
som ser Liten och inte pappan,
som kan se bortom den enorma smärta pappan har skapat i mitt inre,
allt jag vill är att Liten ska få det bästa livet någonsin,
med en hel mamma,
som är lycklig.

Jag kan inte längre komma på en enda fin sak med honom,
jag kan inte förstå att jag ens tyckte om honom,
jag känner bara avsmak när jag tänker på honom,
jag till och med kräks fortfarande när jag tänker på allt han har gjort,
jag får panik när jag tänker att han faktiskt är Litens pappa,
jag förstår inte hur jag ska komma förbi det,
jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på honom så mycket att jag ska kunna ge honom det finaste jag har,
jag förstår inte och det gör mig så ohyggligt jävla illa,
jag vill inte att det på något sätt ska färga Litens syn på sin pappa,
jag vill inte känna så här,
jag vill vara större än det,
jag vill kunna tycka om honom för att han är Litens pappa,
jag vill kunna känna att vi kanske någon gång ska kunna få en fungerande vänskapsrelation,
en relation som är sund för Litens skull,
men tänk om det inte går,
tänk om såren är för djupa,
sveket för stort,
ilskan för stark?

jag vet ju inte om han ens kommer vara en del av Litens liv,
jag förstår ju inte hur han har tänkt sig det hela då hela hans liv bara kretsar kring honom och hans nya relation,
jag är rädd,
vettskrämd.

Hon tittar på mig,
tittar på Liten,
och svarar.

Jag förstår att du känner så,
jag förstår att du är rädd,
rädd är alla blivande föräldrar,
att du är det är verkligen inte konstigt,
det är bra att du låter dig själv känna så,
och att du är så utmattad som du är förstår jag också,
så som du har kämpat dessa månader,
och att du trots total utmattning gick till vattengympan för att det gör dig gott säger hur stark du är Linda,
att du fortfarande kämpar även om det känns som om orken är helt slut,
det är imponerande.

Jag är helt säker på att du alltid kommer göra ditt bästa för Liten,
jag vet att du under hela den här kaotiska tiden har haft Litens välmående som ditt primära mål,
hur förtvivlad,
ledsen,
arg,
och uppgiven du än har varit så har du suttit med din hand på Liten,
du har hela tiden tagit beslut utifrån Liten,
du har grundat alla tankar och känslor i Liten,
du har förklarat för mig vad som är viktigt för dig att Liten får med sig,
och det är bara sunda och fina saker,
du har inte drivits av hämnd eller avsky,
du har inte försökt straffa Litens pappa bara för egen vinnings skull,
den styrkan försvinner inte,
den kärleken är väl grundad i ditt inre,
den kommer du ha med dig när du träffar Liten,
det är jag inte ett dugg oroad över.

Tid Linda,
det kommer ta tid,
jag önskar att jag kunde säga ett datum,
en exakt tidpunkt för när det kommer kännas bra,
men så fungerar det ju inte,
så nu vilar du,
gråter,
promenerar i friska luften,
så ses vi på måndagmorgon och gör upp en plan,
okej?

Jag nickar,
klär på mig,
tackar,
önskar henne en god helg,
och går min väg.

så jag sitter kvar.

Hennes ögon möter mina i dörren på väg ut,
hennes blick är glasartad,
nästintill panikslagen,
jag hittar inga ord,
låter tårarna tala,
nickar som avsked,
stänger dörren,
lyssnar på stegen som lämnar trapphuset,
inväntar tystnaden,
sätter mig i soffan,
lägger handen på Liten,
och andas.

Jag stirrar på sakerna i rummet,
känner illamåendet bubbla i kroppen,
sveket bränner i hjärtat,
ilskan börjar pyra,
jag tänker att jag måste resa mig,
jag försöker få kroppen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Mobilen börjar ringa,
jag stirrar på skärmen,
tänker att jag borde svara,
försöker få handen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Jag vet inte hur många timmar som tickar förbi,
jag tittar på klockan ibland men vet inte vad den visar,
det känns oviktigt,
det enda viktiga är att tiden går,
min nya bästa vän,
tiden,
vännen som ska ta mig ur det här,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Hans ord ringer hela tiden i huvudet,
skjuter som projektiler,
studsar mot allt mjukt,
de försöker göra nya små sår,
hela mitt inre ställer upp sig som försvar,
som en liten armé,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Det räcker nu,
det finns inget kvar att ta sönder,
det finns inga fler ställen att ta sig in på,
jag gav honom allt jag hade att ge,
så nu är det tomt,
tyst,
det måste fyllas igen,
med liv,
med ork,
med glädje,
med tro,
med vilja,
för Litens skull,
för min skull,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Litens sparkar är som små kärlekspilar,
de ger mig ny ork,
de ger mig hopp,
de visar på oförstörd kärlek,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

nytt.

jag sitter i min och Litens nya soffa,
i vårt nya hem,
i vårt nya liv,
totalt utmattad.

Duktiga Linda har gett med sig,
orken räcker inte till längre,
att landa i verkligheten gjorde vansinnigt ont,
på något konstigt sätt ondare än allt som varit hittills,
så nu pausar jag,
från jobbet,
låter tårarna rinna,
låter det göra så där fruktansvärt ont,
promenerar längs havet,
andas,
klappar på min älskade Liten,
tills orken kommer tillbaka.

med kärlek
Linda