tiden.

jag lastar in hundarna i bilen,
kör upp till backarna,
kliver ut,
låter tårarna dansa med vinden,
andas,
letar febrilt efter lugnet,
det brukar komma här,
men inte idag,
så jag går,
och går,
och går,
och går.

Tänker att jag kanske bara ska fortsätta att gå,
vandra längs fält och åkrar,
utmed bäckar och snår,
kanske kan jag gå ifrån sorgen,
kanske kan jag jaga bort rädslan som dunkar i bröstet,
kanske kan jag lämna smärtan i en vattenpöl,
men insikten kommer lika snabbt som tankarna dånar i huvudet,
jag vet att det inte fungerar så,
jag vet att det bara är att stå ut,
en timme i taget,
ibland en sekund,
överleva,
andas,
gråta.

Jag tar upp telefonen,
låter en god väns trygga stämma rädda mig för en sekund,
hans skratt lyfter ångesten för en liten stund,
tårarna rinner obehindrat,
han letar efter kloka ord,
han letar efter något som kan hjälpa,
han kämpar hårt mot sin maktlöshet i det hela,
men han finns,
det är det enda som räknas nu,
han börjar prata om den där vännen,
min nya bästa vän,
tiden,
han vet att det gör mig ont att höra,
men det är det enda han kan ge mig,
vetskapen om att det kommer lätta med tiden,
så han säger det flera gånger,
skickar över massa kramar,
sen lägger vi på.

Jag stirrar på landskapet runt mig,
allt känns plötsligt så främmande,
märkligt,
vet att jag behöver samla ihop mig igen,
sätta mig i bilen,
köra hem,
för idag är det kalas,
farfar fyllde 90 år igår,
det ska firas,
alla från Stockholm kommer ner,
så jag ropar på hundarna,
torkar tårarna,
konserverar hjärtat,
och kör hemåt.

Tid bästa Linda,
ge det tid.

Min älskade skatt,
bästa Liten,
tro på mig,
nu mer än någonsin.

spädbarnsverksamheten.

Jag landar i den där numera välbekanta soffan,
högst upp i huset som andas trygghet,
tårarna rinner redan innan jag kommer in i rummet,
hon tittar på mig,
säger att jag är så fin i min mage,
att den verkligen blir större för varje vecka,
jag ler genom tårarna,
klappar på Liten som verkar nöjd med komplimangen,
älsklingsbebis.

Hon frågar det hon redan vet,
för hon vet,
hon ser på mig direkt,
för henne är jag som en öppen bok,
arga Linda som var här sist är numera en Linda tyngd av sorg,
jag vet att min trötthet syns lång väg,
jag vet det för orken att gömma den finns inte längre,
så jag sitter där,
med handen på Liten som buffar lite på mig,
och försöker hitta några ord,
först kommer det inga,
bara tårar,
men sedan bubblar det ur mig.

Jag orkar inte mera,
jag är så fruktansvärt utmattad,
mina depåer av styrka börjar sina på riktigt,
jag äter och dricker,
så Liten får tillräckligt med näring,
jag gick till vattengympan för jag vet att det fyller på lite ny energi,
men mer orkar jag inte,
jag ligger i soffan och gråter hejdlöst,
förstår du,
jag är som en urvriden disktrasa,
jag orkar inte,
jag är helt slut,
fan.

Panik.

Det går ju inte,
jag måste jobba,
jag har ett barn att försörja,
ensam,
jag ska föda barn om en månad,
jag måste vara stark då,
jag måste vara klar då,
jag måste det,
för Litens skull.

fan.

Hur kan det vara så här,
jag sitter här hysterisk över livet som gick förlorat,
med panik över hur jag ensam ska reda ut det som komma skall,
med en sorg som är så intensiv att det ibland känns som om jag ska dö,
med ett krossat hjärta,
med massa krossade drömmar,
med enorm förtvivlan,
med en trötthet som förlamar mig,
medan han lever ett nytt lyckligt liv som han gärna delar med sig av på nätet med ord och bilder,
där han skriver hur lycklig han är,
hur rätt allt är för honom,
hur bra han mår,
de till och med sover i min gamla säng,
som om jag aldrig har funnits,
hur är det möjligt?

fan.

Jag är rädd,
rädd för Liten,
rädd för hur jag ska reagera när jag får Liten i famnen,
tänk om jag bara ser Litens pappa och känner avsky?

Jag är rädd att jag ska känna förtvivlan,
ilska,
ångest,
bitterhet.

Jag är rädd,
så fruktansvärt jävla rädd,
för min Liten,
världens vackraste unge,
min älskade skatt,
och för det avskyr jag honom,
pappan.

Allt jag vill är att det ska vara bra,
att Liten ska få komma ut till en lycklig mamma,
som ser Liten och inte pappan,
som kan se bortom den enorma smärta pappan har skapat i mitt inre,
allt jag vill är att Liten ska få det bästa livet någonsin,
med en hel mamma,
som är lycklig.

Jag kan inte längre komma på en enda fin sak med honom,
jag kan inte förstå att jag ens tyckte om honom,
jag känner bara avsmak när jag tänker på honom,
jag till och med kräks fortfarande när jag tänker på allt han har gjort,
jag får panik när jag tänker att han faktiskt är Litens pappa,
jag förstår inte hur jag ska komma förbi det,
jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på honom så mycket att jag ska kunna ge honom det finaste jag har,
jag förstår inte och det gör mig så ohyggligt jävla illa,
jag vill inte att det på något sätt ska färga Litens syn på sin pappa,
jag vill inte känna så här,
jag vill vara större än det,
jag vill kunna tycka om honom för att han är Litens pappa,
jag vill kunna känna att vi kanske någon gång ska kunna få en fungerande vänskapsrelation,
en relation som är sund för Litens skull,
men tänk om det inte går,
tänk om såren är för djupa,
sveket för stort,
ilskan för stark?

jag vet ju inte om han ens kommer vara en del av Litens liv,
jag förstår ju inte hur han har tänkt sig det hela då hela hans liv bara kretsar kring honom och hans nya relation,
jag är rädd,
vettskrämd.

Hon tittar på mig,
tittar på Liten,
och svarar.

Jag förstår att du känner så,
jag förstår att du är rädd,
rädd är alla blivande föräldrar,
att du är det är verkligen inte konstigt,
det är bra att du låter dig själv känna så,
och att du är så utmattad som du är förstår jag också,
så som du har kämpat dessa månader,
och att du trots total utmattning gick till vattengympan för att det gör dig gott säger hur stark du är Linda,
att du fortfarande kämpar även om det känns som om orken är helt slut,
det är imponerande.

Jag är helt säker på att du alltid kommer göra ditt bästa för Liten,
jag vet att du under hela den här kaotiska tiden har haft Litens välmående som ditt primära mål,
hur förtvivlad,
ledsen,
arg,
och uppgiven du än har varit så har du suttit med din hand på Liten,
du har hela tiden tagit beslut utifrån Liten,
du har grundat alla tankar och känslor i Liten,
du har förklarat för mig vad som är viktigt för dig att Liten får med sig,
och det är bara sunda och fina saker,
du har inte drivits av hämnd eller avsky,
du har inte försökt straffa Litens pappa bara för egen vinnings skull,
den styrkan försvinner inte,
den kärleken är väl grundad i ditt inre,
den kommer du ha med dig när du träffar Liten,
det är jag inte ett dugg oroad över.

Tid Linda,
det kommer ta tid,
jag önskar att jag kunde säga ett datum,
en exakt tidpunkt för när det kommer kännas bra,
men så fungerar det ju inte,
så nu vilar du,
gråter,
promenerar i friska luften,
så ses vi på måndagmorgon och gör upp en plan,
okej?

Jag nickar,
klär på mig,
tackar,
önskar henne en god helg,
och går min väg.

så jag sitter kvar.

Hennes ögon möter mina i dörren på väg ut,
hennes blick är glasartad,
nästintill panikslagen,
jag hittar inga ord,
låter tårarna tala,
nickar som avsked,
stänger dörren,
lyssnar på stegen som lämnar trapphuset,
inväntar tystnaden,
sätter mig i soffan,
lägger handen på Liten,
och andas.

Jag stirrar på sakerna i rummet,
känner illamåendet bubbla i kroppen,
sveket bränner i hjärtat,
ilskan börjar pyra,
jag tänker att jag måste resa mig,
jag försöker få kroppen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Mobilen börjar ringa,
jag stirrar på skärmen,
tänker att jag borde svara,
försöker få handen att flytta sig,
men inget händer,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Jag vet inte hur många timmar som tickar förbi,
jag tittar på klockan ibland men vet inte vad den visar,
det känns oviktigt,
det enda viktiga är att tiden går,
min nya bästa vän,
tiden,
vännen som ska ta mig ur det här,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Hans ord ringer hela tiden i huvudet,
skjuter som projektiler,
studsar mot allt mjukt,
de försöker göra nya små sår,
hela mitt inre ställer upp sig som försvar,
som en liten armé,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Det räcker nu,
det finns inget kvar att ta sönder,
det finns inga fler ställen att ta sig in på,
jag gav honom allt jag hade att ge,
så nu är det tomt,
tyst,
det måste fyllas igen,
med liv,
med ork,
med glädje,
med tro,
med vilja,
för Litens skull,
för min skull,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

Litens sparkar är som små kärlekspilar,
de ger mig ny ork,
de ger mig hopp,
de visar på oförstörd kärlek,
så jag sitter kvar,
med handen på Liten,
och andas.

nytt.

jag sitter i min och Litens nya soffa,
i vårt nya hem,
i vårt nya liv,
totalt utmattad.

Duktiga Linda har gett med sig,
orken räcker inte till längre,
att landa i verkligheten gjorde vansinnigt ont,
på något konstigt sätt ondare än allt som varit hittills,
så nu pausar jag,
från jobbet,
låter tårarna rinna,
låter det göra så där fruktansvärt ont,
promenerar längs havet,
andas,
klappar på min älskade Liten,
tills orken kommer tillbaka.

med kärlek
Linda

Flytta hemifrån?

Fredag idag,
jag är ledig,
nya lägenheten ska städas ur efter renoveringen,
imorgon kommer mamma,
på söndag går det stora flyttlasset,
och jag är livrädd,
vettskrämd,
paralyserad i huvudet.

Enligt rykten flyttar Litens pappa och hans nya sambo tio mil bort på tisdag,
ångesten bankar mig hårt,
jag kommer verkligen vara ensamstående mamma,
Liten kommer vara mitt ansvar,
bara mitt,
jösses kors.

Jag vet att det kommer gå bra,
jag och Liten har det fint redan,
men jag är ändå rädd,
vansinnigt rädd faktiskt,
och det får vara så nu,
jag behöver inte vara så jävla duktig,
det har jag bestämt mig för,
så,
ett steg i taget,
vi börjar med att flytta hemifrån igen,
det känns konstigt att göra som snart tjugonioåring,
men det mesta är konstigt just nu...

Nä du Liten,
inget blir bättre av de här envisa tårarna just nu,
vi torkar de och fixar till vårt hem,
Hepp!

jag är ledsen, min älskling.

Min bästa Liten,
jag har varit arg ett tag nu,
förbannad,
ilsk,
på din pappa,
det är jag nu också,
och kommer nog vara ganska länge,
jag är ledsen för att du ska behöva höra det,
jag är ledsen för att jag har sagt och skrivit hårda ord,
det gör mig vansinnigt ont att så fort din pappa kommer på tal så är det hårda ord,
inte bara från mig,
utan från alla andra,
men han är ingen ond människa,
inte alls,
det tycker ingen,
hur arga vi än må vara,
men arga måste vi få vara,
för han har gjort oss illa,
vansinnigt illa.

Jag vet att du älskar honom,
och det är okej,
det är din rättighet,
tvivla aldrig på det,
han är din pappa,
nu och alltid,
ingen vill få dig att känna något annat,
ingen vill hindra dig från honom,
aldrig någonsin,
och speciellt inte jag,
allt jag vill är att ni ska få ha en relation,
att du ska få ha din pappa,
för min kärlek till dig grundar sig i min kärlek till honom,
utan honom hade inte du varit du,
han har gett mig det vackraste någonsin,
DU!

Men jag vet inte hur mycket han kommer finnas hos dig,
jag vet inte om han vill finnas här alls längre,
jag vet inte det och det gör fruktansvärt ont i mig,
därför är jag ledsen ibland,
sådär otröstligt ledsen,
min fina älskling,
jag kan tyvärr inte göra något åt hans val,
och det förgör mitt mammahjärta.

Han har gjort val i sitt liv som jag har svårt att förstå,
val som påverkat dig och mig på ett hårt och elakt sätt,
val som fått hårda konsekvenser för oss,
val som på sitt sätt är förödande för oss,
val som bara är grundade i ren egoism,
därför är jag arg på honom,
därför är alla som älskar oss arga på honom,
bara därför,
det har ingenting med dig att göra,
du bär ingen skuld i det här,
kommer aldrig göra,
någonsin.

Jag älskar dig,
alltid,
och så länge jag lever ska jag göra vad jag kan för att ge dig en fin bild av livet,
för det är fint,
även under de mörkaste av stunder så är det fint,
och du gör mitt liv så mycket rikare bara genom att vara du,
kom ihåg det när livet svajar,
för ensam är du aldrig,
bästa Liten.

Din pappa älskar dig också,
det kommer han alltid att göra,
vart han än är,
hur mycket eller lite han än finns med dig,
det vet jag,
även om hans handlingar visar på något annat,
så kom ihåg det,
det har inget med dig att göra,
det handlar bara om honom,
alltid.

Jag är ledsen att det blev så här,
förtvivlat ledsen,
men älskling,
det kommer bli bra ändå,
det vet jag,
vi är redan på god väg,
du och jag,
de bästa av två,
alltid.

Det var skönt att få se dig igår,
se ditt hjärta banka,
se att du var hel,
vi skrattade gott åt din busighet,
att du vände rumpan till och höll handen framför ansiktet,
det värmde mitt mammahjärta,
att du är du,
så egen,
alltid.

vi ses snart,
med kärlek,
mamma.

iskallt piskrapp.

Jag hörde paniken i hennes röst,
jag hörde ångesten banka henne när hon skulle berätta,
jag kände hennes ilska,
så jag satte mig i fåtöljen,
la handen på magen,
och lät henne berätta,
orden stakade ur henne,
hade jag orkat hade jag försökt säga henne att det är okej,
det är inte hon som gör mig illa,
men jag förblev tyst,
lät bara tårarna trilla,
varje ord var som ett piskrapp..

Älskade Linda,
hon bor i er gamla lya nu,
bland dina saker,
så gå inte dit,
de träffades redan i augusti/september,
nu ska de bli sambos tio mil bort,
hon har lagt ut massa bilder på de på nätet,
älskade Linda,
jag är så ledsen,
så vansinnigt ledsen,
jag har inga bra ord,
de har passerat alla gränser,
de förtjänar varandra,
de är så vidrigt egoistiska,
du ska bara vara glad att han inte längre är en del av ditt liv,
hör du det,
älskade bästa Linda,
du är den starkaste jag vet.


en vecka sedan det samtalet,
älskade Liten,
jag är mållös,
stum,
tom,
men jag älskar dig,
låt oss fokusera på det.